Värdet av ordstrider?

Så sant. Tror det beror på att särskilt socialister insett att verklighetsuppfattningen för många är väldigt relativ till begreppen - folk har helt enkelt dålig koll och köper slummig retorik.

Ett ganska viktigt ord, t ex, är "Tvång".

Känner en socialist som hävdar att han hela tiden, konstant, är utsatt för en massa Tvång ifrån omgivningen som hindrar honom att göra vad han verkligen vill, förverkliga sig själv eller whatever.
"Det finns olika sorters tvång, det är det liberaler inte har fattat" säger han, och menar att vi inte bör begränsa oss till att dra gränsen vid rent fysiska påtryckningar.

Som hyfsat liberal hävdar jag förstås att det socialisten talar om inte alls är "tvång" utan bara typ olika attityder i hans omgivning som han uppfattar som mer eller mindre tillåtande. Anledningen till att han skulle vilja se sig som orättvist utsatt för "tvång" är egentligen att han är rätt förtjust i en viss sorts tvång -nämligen sådant fysiskt våld eller hot om våld, t ex från polisen, som syftar till att vrida samhället i en viss politisk riktning- och därför vill han relativisera, och hävdar att det är ungefär lika illa att vara utsatt för den ena sortens "tvång" (t ex sociala attityder kring äganderätt, som hindrar honom från att snatta och klottra) som den andra sorten (din bolagsstyrelse blir kvoterad, eller folkpolisen knackar på din dörr på natten).

Med andra ord: det är ungefär lika illa att behöva lönearbeta (vara "löneslav") i det s k fria samhället som att bli skickad till arbetsläger. Tvång är ju tvång, liksom.

George Orwell skrev den bästa boken om socialistisk semantik, 1984, och den fortfarande väldigt läsvärda essän Politics and the English language, där han menar att vissa ord helt enkelt blivit totalt meningslösa efter utdraget missbruk och urvattnande.

Min erfarenhet är att många liberaler och konservativa har en viss definition av saker och ting och vägrar försöka revidera den. Anarkism blir kaos och laglöshet, socialism blir planekonomi. Samtidigt finns liknande tendens hos marxister, som menar att all kapitalism är statsmonopolkapitalism, att alla liberaler förespråkar stora företag och liknande, att all individualism är egoism och hat mot grupper. Vissa anarkokapitalister anser att anarkokollektivister och anarkokommunister är förtryckande och inte accepterar frihet, vissa anarkokommunister hänger upp sig på ordet "kapitalist" i anarkokapitalist.

Min poäng med detta inlägg är att det knappast endast är vänsterfolk som har snäva definitioner av ord. Det vettiga är att försöka reda ut vad motdebattören menar med sitt ord, så att man inte för för sig att individualanarkisten vill ha planekonomi, eller att liberalen hatar arbetare, eller att nationalsocialisten skulle vara socialist. Frågan om ord blir då viktig för att se till att alla förstår vad man menar, då många ord kan betyda olika saker i olika sammanhang. Rannsaka dig själv, Khepera, menar du att vänsterfolk skulle vara värre när det gäller detta än liberaler?

Såvitt jag observerat. Men naturligtvis kan liberaler vara ordträtare, de också.

Bland fundamentalistiska liberaler är det dessutom vanligt att man skriver om ordet tvång till "att få en gevärspipa i ansiktet". När skatt har diskuterats har bland andra Khepera använt den ganska billiga metaforen. I ett sådant läge är definitioner av ord viktiga. Däremot ska man inte haka upp sig på semantiska teknikaliteter.

Som säkert mer än en person redan påpekat så måste man först och främst vara överens om vad vissa begrepp innebär, om så än bara under diskussionens gång. T.ex. kan båda komma överens om att ordet "bög" betyder "fjollig men heterosexuell idiot" och inte homosexuell under argumentationens förlopp. Därmed minimerar man ovidkommande argument som inte hör till ämnet.

-Ok, det köper jag, men Leffe är en rejäl bög.
-Mja, såvitt jag vet så är han inte homosexuell. <-- ovidkommande argument som talare nr. 2 förmodligen är medveten om, men brister i den andres resonemang ska attackeras på alla sätt.