Citat:
Ursprungligen postat av
mepadmin
Hejsan alla!
Det var ett bra tag sen som jag satt och kollade reaktionen på webben efter att vårt fall blev känt.
Nu i efterhand så förstår jag vad vi har råkat ut för, och vi som många andra trodde att vi var ensamma, men så var inte fallet som mer än väl klargjorts i dag.
I dag arbetar jag med rättsfrågor genom många olika organisationer, håller föreläsningar om rätt, och har varken sett eller hört något från min kära lilla son på över 3 år.
Dock så finns det bot för allt.
Jag arbetade hårt för att sprida informationen om hur vi blev drabbade, varvid många hakade på och i dag så är det väl känt vad socialtjänstemännen håller på med, och berörande tjänster får jag väl säga.
Tänkte droppa föreläsningen som vi håller i dag här, men först skall allt klippas klart.
Må gott på er!
Hej på dig!
Jag har följt ert fall i omkring ett år och blir lika rasande varenda gång jag tänker på er. Vilken fruktansvärd situation, har inget direkt råd att ge er utan att inte tappa hoppet. Min erfarenhet med socialtjänsten (och alla andra myndigheter för den delen) är att ju mer man bråkar med dem och kämpar för sina rättigheter ju mer kämpar de tillbaks. Det enda syftet med det är prestige. Och kämpat har ni ju. Jag blir matt bara av att tänka på det.
Jag tänker att er son är ju stor nu och alla ungar är ju på internet, går det inte att fixa egen kontakt med honom på den vägen? Snart, tiden går fort, är han 18 och då får ni honom tillbaks och ni har resten av livet tillsammans framför er. Ni får försöka tänka så, att detta är en paus i livet tillsammans. Visst, det är fruktansvärt att ni har mist en stor del av hans uppväxt, men livet är orättvist och det kan alltid vara värre. Man måste tänka så när livet är för jävligt annars går man under.
Det är fantastiskt att se att du gör något konstruktivt av det hela och försöker hjälpa andra. Då kan du se tillbaka på den här tiden med stolthet. Ser fram emot din föreläsning.
Ge en stor kram till din fru från mig!