Ett av favoritbanden, helt klart.
Orchid snurrade i bilstereon i nästan ett år när det begav sig. Är inte det kvalitet så vet jag inte. Fram till och med
Still Life så var Opeth som bäst i mina ögon. De var måhända inte lika skickliga musiker, men de senare skivorna saknar en viss känsla, mystik och skimmer som de äldre plattorna hade. Framförallt
Orchid och
Morningrise har en sådan atmosfär man annars endast hittar i vissa black metal-verk.
Blackwater Park har jag alltid tyckt varit ganska småtrist med några undantag såsom
The Drapery Falls och titelspåret. De lugna partierna är bra men de tyngre känns så tråkiga på något sätt, förutom i titelspåret som sagt. Annars är några låtar på
Watershed respektive
Damnation riktigt bra.
Hessian Peel är nog Opeths bästa låt, alla plattor inräknade. Där fick de verkligen till det.
Live är Opeth samspelta, proffsiga och tajta som fasen, men någon direkt scenshow är det inte och rent visuellt är det lika tråkigt som att lyssna på
Porcelain Heart på repeat.

Ska man se Opeth så är det enbart för musiken (och Åkerfeldts genialiska mellansnack) man går dit för.