Lieder står på tapeten i sin senromantiska form; jag talar naturligtvis om den orkestrerade stilen som Mahler brukade, likt hans samtida men desto mer långlivade kollega Richard Strauss. Den klassiska stilen med endast en stämma och ett piano är nog stundom effektfullt, men givetvis har pianot, om än ett fantastiskt instrument, inte orkesterns fulla klang i sitt räckhåll. Stycket jag nu (skall) lyssna(r) på är taget ur Mahlers Rückert-Lieder som han arbetade på under 1900-talets första år.
Um Mitternacht, "Vid midnatt", är en dikt (och musikstycke!) som kanske bäst beskrivs som en beskrivning av vad renässansmystikern Johannes av Korset kallade
Själens dunkla natt. Det är en mycket mörk historia, vars mörker nog är som störst precis då erkännandet att människans fiender, lidandet och mörkret, är för stora, och den kraft man då har då natten är som svartast inte är tillräckligt för att besegra dessa. Mörkret måste fortsätta
Men stycket slutar dock än i triumf, för en oidentifierad Någon (om än tankarna snabbt, kanske för snabbt, går mot Gud) gör entré, och denne Någon vaktar oss Vid Midnatt.
http://www.youtube.com/watch?v=9aYCCotnNMs