Citat:
Ursprungligen postat av
Saltkatt
Ja, jag såg nu det du hade skrivit om utmattning i andra trådar. Och insåg att Rawsthorne kanske är lite … utmattande, om man befinner sig på den platsen i livet. Men jag vet inte: när jag har mått som sämst (länge sedan nu, gudskelov) har jag trivts bäst med att gå ner mig i avig och dissonant musik. Rawsthorne sysslar ofta med ett slags polyfoni, fast liksom bakvägen och med en helt annan tonalitet än den gamla traditionella. När man väl har tagit in vad han gör (inte nödvändigtvis intellektuellt sett, alltså) är det oerhört fascinerande.
Jag är inte bra på något instrument, men kan fuska hyfsat på ett par stycken. Och det roliga är att när man väl kan fuska på några kan man ganska lätt lära sig att fuska på ytterligare ett par (det är ungefär som med språk: när man har greppat koden, så är det inte så knepigt att ge sig på ytterligare ett). Mest njuter jag dock av att gå loss på ett piano - eller, de sällsynta gångerna jag har fått möjlighet, en kyrkorgel...
Har svårt att sammanfatta min musiksmak när det gäller konstmusik. Men den måste ha något slags stringens, och samtidigt träffa i maggropen. (Ja, du lyssnade väl på Van der Graaf Generator, då fattar du kanske...) Därmed faller nästan hela klassicismen bort. Haydn och liknande salongsmusik begriper jag mig inte alls på (även om den kan vara rolig att spela på egen hand i måttliga doser). Älskar däremot Purcell, Bach och den minst sagt skumme Gesualdo lika väl som Bartók, Eisler och mycket av det som våra forumkollegor i en annan tråd kallade för "atonalt skit"
.
Det är samma här egentligen; att finna musik som speglar ens sinnesstämning är någonting jag ständigt söker. Ibland kan jag använda musik för motsatt syfte, dvs att försöka försätta mig i en sinnesstämning (t ex gladlynt sådan) med hjälp av musik, när jag inte mår bra. Dock lyssnar jag inte på nattsvart musik om jag själv verkligen är invärtes genommörk. Då är jag rädd att musiken skulle kunna knuffa mig över bron så att säga – t ex när jag haft panikångestanfall.
Jag uppskattar ändå den lite rosa, fluffiga sockervadds- och salongsmusiken från Wienklassicismen, även om den inte känslomässigt berör mig så mycket. Själv uppskattar jag s k må bra-filmen, bara för att det är småtrevligt och inte så ansträngande att ta del av. Det är lite samma med t ex Mozart. Dessutom är det bra musik som blott musik och inte som en spegelbild för själen, som läkande ljud i svåra stunder osv. Det vill säga fina melodier osv. Bara det att han får mig att nynna saker min tunga gläds över att få ge uttryck för tillfredsställer. Men som sagt, det är inte så värst djupsinnigt. Jag gillar skarpt Liszts rapsodier av samma skäl: allt annat än djupsinniga (förutom femman, som känns besläktad med Chopins nocturner), men jävligt skojjiga och uppfinningsrika, tralliga, barnsligt ivriga. Tvåan är väl det bästa exemplet, men också sexan och, har jag för mig, tolvan.
Angående instrument: fattar vad du menar. Har man väl lärt sig någontings "grammatik" på en allmän nivå (både vad gäller språk men också vad gäller andra ämnesområden och verksamheter) kan man lätt översätta det till andra områden. En intressant sak härmed är i alla fall vad gäller språk för min egen del, är att ifall jag lärt mig grammatiken grundligt i ett språk så använder jag ofta detta språks grammatik som ett filter genom vilket jag förstår andra språk. Det språks grammatik jag kan bäst på en medveten nivå är latinets (omedvetet, icke-akademiskt studerat kan jag förstås svensk grammatik bäst, men vad avser svenskan kan jag inte alltid förklara varför min språkkänsla säger mig att till exempel en viss konstruktion är mer sann mot svenskans kynne än en annan), som jag studerat mest djupgående, vilket lätt till att jag ofta förstår svensk grammatik
genom latinets. Jag använder ofta latinets kasus för att begreppsliggöra svenskan, osv. Vet inte om detsamma gäller för olika instrument, dvs att man förstår ett instrument genom ett annat som man behärskar bättre. Kyrkoorgel är ett instrument jag har ett tvetydigt förhållande till: å ena sidan är det så innerligt förknippat med gudstjänst för mig att jag inte kan tänka mig en gudstjänst kyrkoorgeln förutan, hur en svagt flämtande orgel halvtimmen innan söndagens högmässa kan fylla kyrkorummet och skapa stämning medan folk trillar in, tysta sitter knäfallna inför altaret. Å andra sidan har jag svårt för att lyssna på rena orgelverk, t ex Bachs sådana. Det ger ifrån sig ett så bastant och mastigt ljud att det kan upplevas kvävande för mina öron. Som att äta en måltid enbart bestående av kött och potatis och en jättefet sås. Ungefär. Fast det är bara mina första intryck av att ha lyssnat på några av Bachs orgelverk.
"Atonal skit" har jag inte gett mig på en, men hoppas i sinom tid att få upptäcka också detta dammbetäckta skrymsle i konstmusikens väldiga kammare, låt vara att jag misstänker att mina barnsliga, oskuldsfulla öron kommer att skrämmas inför det illavarslande missljudet och söka mig till sjuttonhundratalet igen.
Nu lyssnar jag på Wagners Tannhäuser Overtyre:
https://www.youtube.com/watch?v=SRmCEGHt-Qk
Jag har inte lyssnat så mycket på Wagner men detta är underbar musik.
Första dansen är ett av mina favoritstycken för övrigt.