Citat:
Ursprungligen postat av Swenzor
Efter viss själv erfarenhet så kan jag ju säga att detta låter rätt så spot on.
Ser hel dumt ut när man läser det utan erfarenhet men efter varit en snäll kille och fortfarande är efter ja började för ca. 12-13 år sen (är 21 för övrigt), så har jag inte kommit nånvart, fick en tjej som trampa ner mig helt när jag var för snäll.
Kan inte vara som grabben beskriven känns för fel så bestämde mig för att vara ensam är nog lättaste, mest smärtfria vägen ur allt!
Ser hel dumt ut när man läser det utan erfarenhet men efter varit en snäll kille och fortfarande är efter ja började för ca. 12-13 år sen (är 21 för övrigt), så har jag inte kommit nånvart, fick en tjej som trampa ner mig helt när jag var för snäll.
Kan inte vara som grabben beskriven känns för fel så bestämde mig för att vara ensam är nog lättaste, mest smärtfria vägen ur allt!

Jag förstår precis hur du känner för jag har också varit där (trots att jag är tjej och tydligen inte ska kunna ha känslor). Det gör så ont att man aldrig vill uppleva det igen.
Men - det går över. Det gör faktiskt det så småningom. Och när du står lite stadigare på benen igen och hjärtat "bara" har ett ärr kvar, tycker jag att du ska våga igen för det är faktiskt så att om man låser till om sina känslor så lever man inte fullt ut.
Nu vet du i alla fall att du överlever sånt också och då tycker jag: Tusen gånger hellre våga känna och tyvärr ibland gå på nitar, än att leva ett halvliv som går ut på att hålla kontrollen hela tiden av rädsla för smärta. Har man vanan att aldrig släppa loss sina känslor så kan det sluta med att man har begravt dem så djupt att de inte går att få tag i längre - och det är bara för sorgligt, för när allt stämmer mellan två människor så är det fantastiskt och värt alla nitar man har gått på innan. Jag lovar.
Men för att få uppleva det, måste man ut på den där svaga grenen. Bära eller brista. Så är det för oss alla. Jag hoppas att du också vågar igen, så småningom.