Citat:
Ursprungligen postat av humor-me
Det är ju när man oftast minst anar det som man möter någon, tyckte det lät urfånigt tills jag upptäckte att det stämde. Leta inte, försök jobba upp din nedstämdhet och så ska du se att du möter en fin tjej efter ett tag.
Jo, jag har försökt med det också, men det har då inte ens kommit i närheten av att ge nåt under dessa år. Har jag velat ha något har jag varit tvungen att kämpa för det, det är inte som att tjejerna kommer till mig.
För övrigt så är min nedstämdhet värre än nånsin nu, jag har blivit allt mer deprimerad och bitter de senaste månaderna, och det känns inte som om det kommer bli bättre.
När jag började högstadiet hoppades jag träffa nån, där inte det gick antog jag att det åtminstone skulle gå på gymnasiet, när inte det heller gick så antog jag att det åtminstone borde gå på universitetet, jag menar kom igen nu! Nu när jag går universitetet får jag känslan av att det kommer bli minst tre ensamma år till... Jag börjar helt enkelt tappa hoppet, att dessutom bli dumpad igår får mig inte direkt att må bättre.
Det största problemet är väl dock att jag inte känner att jag har mycket annat i mitt liv att glädjas åt. Spela dator och måla figurer ger inte faktiskt inte så mycket. Spela med kompisarna är ju kul, men det blir mindre av det också, min vänskapskrets minskar ju allt mer då folk flyttar för att studera på annan ort. Umgås med folk irl är ju också kul, men det är tyvärr inget man kan göra hela tiden. Större delen av min tid spenderas själv, ensam och ouppskattad.
Om jag hade nånting att se fram emot annat än en examen och kanske ett jobb om tre år skulle det ju underlätta...