E du en av dem som säger e?

Ja, jag säger förstås snarare "skrivår".

Jag säger "skrivör", ibland "skrivår". Det är dock mest i verb som redan har ett å-ljud i sig som får -år för mig: "kommår".

Har bara hört "e" eller "är" bland skåningar, aldrig "ä". De som säger "är" har vad jag tycker är onödigt bokstavstroget uttal och uttalar g i ja(g), t i de(t) och g i onödi(g)t. Alla dessa tre uttal var troligen mycket ovanligare både i formellt och informellt tal innan dialekthygienens dagar på 1900-talet, då man helst ville att alla skulle tala rikssvenska. Jag läste i "Världens dåligaste språk" att "jag" med ett g-ljud på slutet har varit utdött i hundratals år och innan dess var det ett svagare g-ljud som inte finns i svenskan idag. "Jag" med hårt g-ljud är alltså inte ens historiskt korrekt.

Att man uttalar g:et i "jag" eller "är" bokstavstroget när man ska vara extra tydlig är en annan sak förstås, t ex när man är i en bullrig miljö och personen inte hörde vad man sa första gången. Då uttalar man orden långsamt, artikulerar bättre och uttalar bokstäver man inte normalt uttalar. "JAG SA ATT TÅGET KOMMER OM TRE MINUTER" istället för (om man är skåning) "Ja' sa att tåget kommår om tre menutår."

Nu när jag tänker på det säger jag garanterat "e" istället för är. Brukar inte artikulera vidare bra heller men de flesta i min omgivning har lärt sig höra vad jag säger.

Det är säkerligen från början en kepsbildning, men den har med all sannolikhet också stötts av parallelliteten med diminutivändelsen (det är inte en riktig diminutiv, men fan vet vad man ska kalla det för) -is, med ursprungligen latinskt ursprung, inkommen via den makaroniska djäkneslangen.

Jag skriver och säger alltid är vet inte varför, skriver alltid förkortningar till allt annat typ.

Jag hör ibland att gamla moraltanter säger "jag" och "skall" hela tiden men inte "är", utan dem säger "e" istället. Mycket mystiskt.

(Måste hålla tråden vid liv )