Ni, separerade med växelboende barn under två... hur mår de?

Jo, det är så att jag och mina barns mamma separerade i mars. Jag hittade inget permanent boende förrän första juni, men nu är jag inflyttad och redo att ha barnen. Jag har en fyra-åring och en 1½-åring, och vill ha dem på halvtid, inte vecka-vecka initialt, utan oftare, för småttingens skull.

Exet är helt emot detta, och säger att barnen är för unga och kommer att må
dåligt av det. Jag har hittills gått med på det, men har mer och mer börjat tycka att jag måste få ta plats också, barnen behöver sin pappa mer regelbundet, och jag behöver dem. Inte för att vara alltför klychig, men de är mitt allt, mina små.

Jag tycker mig ha läst en hel del och pratat med många som har små barn och har dem t.o.m. vecka/vecka, och därför frågar jag er: hur mår era barn som bor växelvis med pappa och mamma?

Personligen bodde jag hos min far varannan helg sedan tidig ålder.
Detta gjorde att jag knappast fick en relation till honom, och när det sedan var dags för mig att göra mina egna val (ca 14-16 års ålder) så struntade jag i att träffa honom, för banaliteter som att spela tv spel eller att bara slippa pendla.

Min mor valde att successivt behandla mig mer och mer svinigt under åren, men eftersom jag inte såg min far som ett alternativ (då jag knappt kände honom) så fann jag mig i situationen.

Jo, det är väl mer eller mindre så jag kan tänka mig att det går. Själv vill jag vara en så stor del av mina barns liv jag kan, idealt 50%. Måste bara på något vänster lyckas övertyga exet om att barnen troligtvis mår bäst av det också.

Varenda undersökning jag läst pekar på att barn som bor 50% hos varje förälder är mer säkra i sig själva, har lättare att ta till sig nya saker osv än barn som bor större delen hos en förälder.

Jag tycker självklart att ni ska turas om om att ha barnen, risken e att du blir den där främlingen till slut. Min mamma tog full vårdnad över mig som liten, pappan fick träffa mig allt för sällan, tröttna o fixade en ny familj. Har inte sett han på 18 år....

Med min dotter går det till ungefär som så, att hon mer eller mindre bor hos sin mamma permanent. Det vill säga att hon oftast som oftast sover där, men minst fyra eftermiddagar/kvällar i veckan hämtar jag min dotter på dagis för att ta henne till lekparken eller vad vi nu vill hitta på.
Givetvis har hon sin eget rum hemma hos mig och sover hos mig ungefär varannan helg. Detta passar jätte bra för oss och det verkar som att min lilla flicka trivs med det också. Jag tror på att barnet behöver en fast punkt helt enkelt

Jo, det är den rädsla jag också går med, och har gått med i fyra månader. Den är handikappande.
Exet har hela tiden sagt att jag givetvis ska vara en del i deras liv, men det känns mer och mer som om hon försöker fasa ut mig. Den senaste tiden har hon bara hört av sig när hon behöver barnvakt, och då ofta bara någon halvtimme innan. Det funkar inte för mig, jag måste ha något jag kan planera runt.

Ja, går det inte att diskutera med henne blir det väl familjerätten, och sen tingsrätten.

ditt ex låter tyvärr dum och egocentrisk, rädd för att vara ensamm osv. varför ska bara hon ha rätten att bestämma medan du kan inflika med vad du anser? Nej sätt dig ner och förklara att jag SKA ha barnen 50% av tiden för dom är lika jävla mycket mina som dina. lyssnar hon inte så går du vidare!

Jag har tvärtemot ditt ex pushat för at mitt ex ska ha barnen hälften av tiden, men han kan/vill inte. Han är rädd att de ska tappa kontakten men gör inget åt det. Så jag säger eloge till dig. Kanske blir det jobbigt för den minsta, men hade ni kunnat kommunicera så att minstingen kunde få tillgång till den andra föräldern när saknaden blev jobbig, då hade det nog fungerat.

klart att barnen inte mår dåligt av det, tvärt om!
Barn behöver både sin mamma och sin pappa ( av egen erfarenhet )


Jag har bott hos båda mina föräldrar, både deltid och heltid.
det gäller bara att hitta ett schema som fungerar bra för barnen, och se till att dom trivs på båda ställena, är kompisarna nära hos mamma men långt ifrån hos dig, då får du ställe upp och skjutsa när dom vill tycker jag.
detta saknade jag väldigt mycket, eftersom min mor bodde en bit ifrån stan så var man väldigt isolerad den tiden.

från början körde vi 3/3 alltså byte var tredje dag, för att inte vara ifrån varandra så länge, senare vart det varannan vecka och det höll på ett bra tag tills jag valde att endast bo hos ena föräldern pga närheten samt att jag trivdes bättre.

Var själv ett varannan helg barn fick väl lite dålig kontakt runt 14-15 då man kunde välja att stanna hos morsan en helg för att hänga med kompisar men valde faktiskt att flytta till farsan då jag var 16. Så bara för att det blir en mindre vårdnad behöver det inte bli dåligt för det.

Sen har jag haft kompisar som har haft 50/50 och det har också funkat för dem har varit fullt fungerande familjer för det.

Samtidigt finns det ju ett stort MEN finns ju alltid fall då det inte funkat. Men att barnet ska må illa av att det är 50/50 i tidig ålder låter ju lite konstigt, då måste ni ju bestämma (helst juridiskt bindande) från vilken ålder ni ska köra 50/50 alltså då barnet inte ska må illa längre av 50/50 (om det nu gör det).

Tack.
Och jo, jag hoppas verkligen det ska gå att prata vett med mitt ex, för hela grejen skiter sig om hon ska bli förbannad för att jag vill ha barnen hos mig. Är hon sur kommer barnen att känna av det och själva inte vilja göra henne arg.

Fan, vad jag hoppas det finns ett uns av medkänsla för mig kvar i henne. Och att hon lyckas tänka på sina barn och vad de behöver.

Ja, det verkar många föräldrar glömma - det är för barnens skull de ska umgås med båda föräldrarna!
Nej, sätt dig ner och prata ut med henne på ett lugnt och sansat sätt. Om inte det går så ta kontakt med familjerätten - ni kan gå dit tillsammans och de kan förklara för ditt ex varför det är viktigt att du också har barnen. Om hon inte lyssnar på dig så kanske hon lyssnar på dem? Lycka till iaf.