Jag mår inte bra, finns det hjälp till mig?

tråden kanske ligger fel men då får någon vänlig moderator flytta på den. Jag är lite förvirrad.

Jag mår skitdåligt och jag hatar mig själv och mitt beteende (som jag vill ändra på, men av förklarliga skäl inte kan).

Jag råkade för snart 9 år sedan ut för en olycka som ledde till att jag fick en hjärnskada (höger pannlob och lite av temporalloben saknas, ca en fjärdedel alltså).

Frontallobsskador ställer till en hel del i huvudet på en. Mer info om det finns här: http://www.neuroskills.com/tbi/bfrontal.shtml

Bl.a. saknar man förmågan att läsa andra människors otalade språk (dvs kroppsspråk och subtila signaler). Jag förstår helt enkelt inte människors reaktioner på mig och mina handlingar och jag själv agerar ibland lite märkligt. Eftersom mina känslor är som de är, fungerar det så att de är antingen av eller på, vilket gör att jag när jag väl reagerar i princip alltid överreagerar, eller så är jag likgiltig och avstängd (psykopat).

Så om jag blir arg blir jag jättearg, vilket lett till att flera av mina vänner "går på tå" runt mig och vågar inte säga vare sig det ena eller det andra till mig, detta i sin tur leder till att jag blir misstänksam, på gränsen till paranoid (för jag märker om de ändrar sitt beteende mot mig, då jag lätt vänjer mig saker som är likadana en lång tid, men om de sedan ändras märker jag det direkt).
Likandant om jag skulle fatta tycke för någon, så blir känslorna jätteintensiva och eftersom jag inte alls kan läsa andra människor, blir det ofta problematiskt och, jag sårar både mig och mina vänner/de jag gillar.
Pga detta undviker jag förhållanden och har bara lösa förbindelser, vilket nästan alltid leder till att jag blir som ngn slags knulldocka (jag tror nog på ngt sätt att jag blir uppskattad av dem då, fast jag bara blir utnyttjad)

Jag är troligtvis även ganska deprimerad, jag hatar som sagt mig själv (mycket för att jag blev halvsidigt förlamad så min kropp är inte vad den borde vara heller).

Nu till mitt problem, jag beter mig helt sjukt mot mina vänner, som jag gillar jättemycket och bryr mig jättemycket om. De säger till mig att sluta och jag ber om ursäkt samt lovar att inte göra så igen, jag försöker hålla tillbaks alla impulser att inte göra samma sak igen, det går ett tag, sen är jag där igen och anklagar och annat (även fast jag inte vill).

Igår gick jag över gränsen med en av mina (fd?) bästa kompisar (som jag även en tid tyckte om ganska mkt mer än som kompis). Jag har gång efter annan, utsatt honom för mina "hjärnspöken" och mer eller mindre anklagat honom för både det ena och det andra.
Han har hela tiden förlåtit mig eftersom han vet att jag är skadad och inte kan hjälpa det alla gånger, dessutom är han en av de snällaste och tålmodigaste människorna jag träffat.
Men eftersom jag trots att jag lovat att nte göra så ngt mer, alltid trillat tillbaks och gjort samma sak igen, och en människa kan inte förlåta hur mkt som helst, så brast det, dessutom var vi rätt så fulla båda två.

Han skrek åt mig. JAG HATAR DIG, JAG VILL INTE SE DIG MER, DRA ÅT HELVETE! Jag följde efter honom och försökte få honom att åtminstone reda ut situationen lite. Varpå han (han är ca 20 m framför mig) vänder om sliter av sig jackan och springer fram ställer sig ansikte mot ansikte med mig
(eller ja, han får böja sig lite, han är 1.93 cm och jag 1.68) och skriker i mitt ansikte, VAD FAN VILL DU MIG EGENTLIGEN?, VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR?, VAD FAN VILL DU?
Jag är nu både ledsen och rädd, då han var väldigt nära att slå till mig, och jag svarar. Jag vill bara vara din vän...
Då lugnar han sig och sänker nävarna och tar på jackan igen och säger, men sluta göra sådär då för helvete!
Jag försöker svarar jag. Nu har jag lovat att inte kontakta honom igen och försöka se till så att vi inte behöver träffas (det känns lite lättare nu när jag vet att han hatar mig), jag tror han dessutom har blockerat mig från MSN (jag har tagit bort honom därifrån ändå, för att inte kontakta honom). Jag tror att jag har förstört en jättebra vänskap och jag vill inte att det ska fotsätta så här, tillslut blir jag helt själv.

Jag vet helt enkelt inte hur jag fungerar längre och kan uppenbarligen inte kontrollera mina handlingar och känslor. Men jag vet inte riktigt om det är något jag kan göra ngt åt iom att det är en neurologisk skada som är orsaken och inte någon psykisk störning. Jag hatar mig själv för att jag inte fattar det sociala spelet (inte ens det vardagliga), det är skitjobbigt att ens försöka förstå och inte tro att alla hatar mig eller konspirerar mot mig, jag blir liksom rätt avskärmad från alla andra.

Jag har däremot inga direkta planer på att ta mitt liv, dels för att jag tycker att självmord är en jävligt feg sak att göra och dels för att jag aldrig skulle lämna mina djur (2 katter och en häst), de är just nu det enda jag har att glädjas för, och de andra av mina vänner som faktiskt gillar mig fortfarande. Jag är däremot inte rädd för att dö och skulle säkert kunna ta mitt liv om jag bara fick en riktigt bra anledning (gårdagen var nära på).

Jag förstår ju att jag behöver ngn slags hjälp, jag bara inte riktigt vilken sort, eller om det ens går att göra ngt åt, jag orkar inte mer, jag kämpar mot både fysiska och psykiska (neurologiska) problem, samtidigt som jag har kroniska smärtor i större delen av kroppen (många har sagt åt mig att de skulle tagit sitt liv för länge sedan om de hade haft mitt liv), jag är bara jävligt seg av mig och ger inte upp i första taget.
Nu börjar jag dock känna att jag inte orkar kämpa mer, jag kommer ju aldrig få tillbaks min hjärna och därmed aldrig bli "normal", troligtvis kommer jag inte heller bli fysiskt återställd, kronisk huvudvärk kommer jag att ha livet ut...
Jag vill ha tillbaks mitt liv, eller åtminstone ha ett värdigt på de villkor jag har nu...

tack för er tid om ni orkat läsa hela den här skiten.... men jag mår som sagt dåligt (jag vill nog bara inte erkänna det för mig och ännu mindre ngn annan), men vet inte riktigt vad jag ska göra åt saken. Jag behöver alla råd jag kan få...

Inte ngt litet förslag ens?

Det kan inte vara så att du använder din olycka som en ventil för allt som är jävligt i ditt liv och inte ta ansvar för den du är utan att skylla på andra omständigheter(olyckan).


Gör såhär, ta ansvar för vem du är och använd inte din sjukdom/handikapp som en klubba för att få göra som du vill.

Vad var det du gjorde mot din kompis egentligen? Måste ha varit ganska så jobbigt för honom uppenbarligen... Men du kan alltså inte "kontrollera" dig eller är det att du inte förstår i stundens ögonblick vad du gör? För du verkar i alla fall kunna se saker ur andra perspektiv så här i retrospektion, det är väll bra det i alla fall. Annars får man inte glömma att man alltid har sig själv vad man än gör, inte dåligt det heller. Fast goda vänner får man inte många av tycks det så att bli av med sådana är kanske inte så bra, i synnerhet om man mår så dåligt du tycks göra. Tycker du ska försöka kontakta honom trots allt och försöka reda ut det. Men det beror kanske en smula på vad det var du gjorde också, som sagt...

Det där var nog så långt bort från mig som man kan komma, jag har under dessa år sedan olyckan, aldrig använt min skada som ngn slags ursäkt, eller för den skull utnyttjat möjligheten att få ngr fördelar pga den.

Tvärtom, jag har hela tiden pressat mig till max för att vara som jag var innan och istället försökt dölja det faktum att jag är skadad. Detta har nog gjort en hel del med att jag mår dåligt, eftersom jag inte kan vara som jag var innan.

Och om du tror att jag vill bete mig så här, har du helt fel (trodde att det framgick av mitt inlägg). Jag tar ansvar för mig själv så gott jag kan, men jag saknar ju viss kommunikation med omgivningen.
Om du läser länken jag la in kan du själv läsa om att personer med frontallobsskador är oförmögna eller nästintill att förstå och visa känslor, dvs sånt som inte sägs.
Det är definitivt inget jag skulle skylla på om det inte var så att det faktiskt är det som är problemet.

Alltså, jag har gång efter annan anklagat honom för både det ena och det andra (man blir lite paranoid när man inte kan läsa andra människor), han har sagt till mig varje gång att inte göra så, jag försöker, det funkar ett tag, sen kommer tankarna och jag är igång igen (även om jag försöker intala mig att det bara är inbillning osv).

Det som hände exakt (så bra jag kommer ihåg det), var att vi åkte hem från stan med en bekant, när hon frågade vart vi skulle av, svarade vi "släpp X (min kompis) och XX (mitt ex) vid sig och mig sen" (jag bor ngr km ifrån den gatan de bor på).

Sen sa jag, "jag kan hoppa av vid samma ställe och sova hos ngn av dem eller gå hem så slipper du köra runt mig sen".
Då säger X,"bara jag får sova så blir jag nöjd" (han syftar givetvis på vart hon ska släppa av oss).
Min hjärna tolkar dock det där som att han sa, "flipi får inte sova hos mig för hon är så jobbig och jag vill sova". (sjukt jag vet, men det är verkligen så det blir i huvudet på mig).
Givetvis blir jag sur och börjar tjafsa, och eftersom det inte är första gången han hamnar i "skottlinjen", blir han givetvis skitförbannad/ledsen på mig (man kan som sagt inte förlåta hur många gånger som helst).

Det som blir så fel är väl mest det att jag inte kan läsa folks ansiktsuttryck och kroppsspråk ordentligt, utan tolkar det lite som jag tycker. Det leder till att jag inte litar på folk och tror att de hatar mig och hittar på konspirationer mot mig osv.
Jag förstår att det är jobbigt för X att få höra det hela tiden.

Jag försöker som sagt tränga bort de där tankarna, men de maler och maler och blir hela tiden än värre historier i huvudet på mig tillslut "konfronterar" jag personen ifråga om varför den gör så mot mig (många gånger förstår de ingenting).
Efteråt förstår jag mycket väl vad jag gjort och får ångest för det, men det hjälper ju inte att vara efterklok.

Nu har jag dock pratat med X och allt är lugnt mellan oss (jag har för snälla vänner helt enkelt, jag älskar dem allihop).

Jag har bestämt mig efter en dels tänkande och samtal med vänner att jag ska be min husläkare remittera mig till psyk, så får vi se vad de säger där.

På ett sätt var det nog bra att han blev så sur, för jag insåg för en gångs skull hur illa jag gör alla andra med mitt beteende, att jag mår dåligt har jag skitit i de senaste åren, me den här gången mådde jag sämre än någonsin för jag sårade en bra vän samtidigt.

Ge inte upp. Har du pratat med en neurolog? Det kanske finns medicin som dämpar de känslor som frambringar beteendet du lider av.

Inte på länge (ca 8 år), de i princip kollade mest att jag fick fysisk träning, ingen kollade särskilt noga hur jag mådde psykiskt då, tyvärr...

Ok

Ojoj....jag vet inte vad man ska ge för råd.

Men har du träffat någon psykiater och blivit utredd, så att du kan få veta varför du beter dig som du gör? Det behöver ju inte vara somatiskt/neurlogiskt utan det kan ju vara psykiskt också.
Det verkar som om du också skulle behöva någon bra kurator och så att prata med, verkar som du behöver det.
Sedan tycker jag att du verkar vara en oerhört stark person trots det du har gått igenom och att du inte ska ge upp hoppet. Mycket modigt av dig att berätta om dina problem här på ett så öppet sätt!
Jag tror att du säkerligen kan få bra hjälp att komma underfund med vad som är fel och hur du ska kunna hantera din situation.

På sätt och vis tror jag din hjärna tolkar en del saker på samma sätt som i alla fall min hjärna tolkar saker. T.ex. det där om att du tolkar nåt som sägs som att du inte får sova hos någon är också nåt som min hjärna skulle tolka det. Tycker inte det är paranoid eller ovanligt. Det är liksom ett alternativ att dom inte vill det. Det skulle besvära mig också, men jag skulle inte konfrontera dom med mina paranoida känslor. Oavsett hur påtrångande mina egna känslor är i nåt fall så lägger jag alltid band på dom och får inga större utfall. Jag bara accepterar att det är som det är. Eftersom du säger att du så ofta får "överreaktioner" så har du alltså väldigt många möjligheter till att träna på att hindra utlopp för dina känslor.