Hur kan man sörja ett barn man aldrig har träffat?

På förekommen anledning så tänkte jag höra lite hur ni ser på det här med missfall och efterföljande sorg från föräldrarnas sida? Personligen så har jag lite svårt att se hur man kan sörja ett barn som man aldrig har träffat.

Om man ser på saken lite krasst så handlar det ju egentligen bara om att man har förlorad tid. Barnet som har legat i magen har ju aldrig visat sig, ännu mindre hunnit med att befästa någon slags personlighet som gör att man har något att sakna. Egentligen borde det ju helt enkelt bara vara att försöka en gång till.

Jag jämför lite med hur det skulle vara om man bestämt sig för att adoptera, i stort sett fått reda på namnet på barnet som man ska ta hand om, för att sedan, efter lång väntan, då man äntligen ska åka iväg och hämta honom eller henne, får reda på att det har dött. Jag skulle ha lite svårt att sörja barnet även om jag naturligtvis skulle bli väldigt besviken på att jag nu skulle vara tvungen att vänta kanske ett år till innan jag fick ett barn.

Visst. Ett barn som ligger i magen har man lite mer kontakt med, men samtidigt så handlar det ju bara om sparkar och dylikt. Knappast någonting att bygga någon större gemenskap med barnet på.

Handlar det om någon slags bestraffning av sig själv? Ser man sig själva som odugliga människor om man inte lyckas avla fram ett friskt barn? Är det skillnad på sorgen som mamman och pappan känner?

Nu ska jag villigt erkänna att en stor del av min oförtåelse antagligen beror på att jag varken har barn själv eller har haft speciellt mycket att göra med dessa små varelser. Jag försöker inte heller driva någon slags agenda om att det är oförnuftigt att sörja ett barn som dött i missfall. Det är mycket möjligt att jag själv skulle reagera likadant om någonting sådant hände mig. Dock är jag nyfiken på att höra hur ni tänker, framförallt ni som kanske har råkat ut för det själva.

Jag säger som i en annan tråd:

Föräldrar och alla nära som har väntat och glatt sig och fantiserat känner säkert att de känner det här lilla barnet även om de inte fått se och hålla det.
Alltså saknar man och sörjer det man förlorat och allt som inte blev som man hoppats. Det gäller din analogi om ett adoptivbarn man tror man ska få ta hand om också. I båda fallen är det faktiskt också så att man inte alls kan vara säker på att det blir flera barn. Och skulle det ändå bli det så är de barnen andra barn, egna individer, och inte en ersättning för barnet man förlorat.

Svår fråga tror mannen inte sörjer lika mycket som kvinna pga att man inte riktigt förstått och tagit tills sig att det kommer ett barn.
Medans kvinnan har känt barnet på många sätt och på så viss skapas en relation.
Alltså hon lär sig när barnet är vaken och sparkar osv.

Tidigt missfall finns ju inte det, men man har skapat sig nått gentemot fostret och kanske ens egen längtan efter det.

Vi fick lära oss att en tidigt missfall är lika jobbigt som ett sent missfall.
Eftersom jag inte har varit med om ett sent missfall så kan jag inte svara helt säkert, men jag tror nog att det är grymt mycket jobbigare med ett sent missfall.

Jag kommer ihåg så väl den där dagen och den hemska rysningen som gick genom kroppen.
Vid vårt andra barn så hade sambon inte gått upp någonting i vikt mellan 2 undersökningar och massa blödningar.
Då var det lite jobbigt ett tag om att man kanske skulle få upp leva det igen och då hade det varit en sent missfall.

Allt gick bra och nu är hon ett monster

Och tills sist varför får man inte sörja ett missfall det är ju trots allt ett barn som man önskar och längtar efter och grusas detta med ett missfall ja då är det inte fel och sörja heller.

Tre saker först.
1. Det lär vara en väldig skillnad på missfall innan man ens pissat på pinnen för att helt säkert veta att man varit gravid, eller om det var mensen som bara höll upp. Vara medveten om sin graviditet, men få missfall i ett tidigt skede och att faktiskt behöva föda sitt döda barn.
2. Tror det finns lika många reaktioner på detta som det finns människor.
3. Jag är trött på att skriva "jag känner några som" och "jag har erfarenhet av".. tycker mig verka som ett troll, MEN nu är det så att jag har viss erfarenhet av detta med.
Till sak.
Vet inte om själva sorgen är så mycket barnet i sig som hela grejen. Hemma står vagnen, sängen och kläder till den lille och väntar. Sedan känslan att man ska bli förälder... allt bara rasar.
Hade själv ett *utomkvädeshavandeskap, och då snackar vi inte ens ett foster, utan endast en moderkaka som växer.. dock sa pinnen att jag var gravid och jag var helt obeskrivligt lycklig. Hade inte ens hunnit skaffa saker eller något innan jag vart tvungen att opereras, men jag var helt förkrossad. Sedan är barnet ganska medvetet en månad innan förlossning. Kan putta tillbaka när man petar på magen, hoppar till av ljud o.s.v (blir skrämd alltså).
Och även om barnet inte kan svara så har den sedan länge hört alla runt sig samt känner igen mammans röst.
Och att inte ha träffat?!? =) Barnet lever ju inne i en, och man känner det dagligen.


Det finns extremt spralliga bebisar och det finns extremt lugna bebisar, och allt där emellan... om det räcker som personlighet. Jag känner min bebis så pass att jag vet att han hoppar till som satan när man drar ur proppen ur badkaret t.ex ;P
Kanske inte räcker som personlighet "för dig". Men som blivande mamma skaffar man sig ett naturligt band till barnet i magen, hur det är som blivande pappa vet jag inte, mer än att nu mot slutet tycker han att det är helt underpart härligt att få "svar" på tryck på magen.


Vet inte om det går att jämföra på det sättet.


Det är inte så bara när man får en rejäl kick på magsäcken precis när man svalt ;P
Skoja... men det är inte så "bara" .. vi pratar ju om ett halvår med dessa känslor dagligen.


Kanske delvis?!?
Kanske delvis?!?
Ingen aning, men kan tänka mig att det är värre för mamman i just detta fall som tråden startades.


Tror absolut det kan bero på det. Heller inte på något sätt illa menat, då man inte ens kan tänka sig hur det känns innan man e där själv.

*http://www.vardguiden.se/Article.asp?Articleid=3053

Intressanta svar.

Många verkar förespråka några slags fiktiva band som främst kanske främst förstärks genom något slags hopp om framtiden. Dock så känns det här fortfarande en aning svårbegripligt för mig.

Sparkar och allehandla taktila upplevelser i all ära, men detta kan knappast säga någonting om det framtida livet med barn X. Jag kan förstå att om barnet har börjat visa upp en speciell personlighet så finns det liksom ingen annan väg att få uppleva den tänkta framtiden än att just det barnet växer upp. Dock borde man ju utan problem kunna överföra hoppet om framtiden från barn 1 till barn 2 om barn 1 inte har gjort något mer än att sparkat och haft sig.

Exempel. Lille Örjan är Morfar upp i dagen. Han tycker om att spela fotboll och gömmer sig under soffan när han är på bushumör. Här kan man börja drömma om vad som komma skall. Något annat barn kan inte ersätta denna framtid eftersom den är anpassad till Örjan.

Dock kan man knappast tillskriva en specifik framtid till ett barn som inte uppvisar mer personlighetsdrag än en Tamagotchi.

Än en gång så kritiserar jag inte sorgen, men om det nu beror på någon slags förväntad framtid så har jag svårt att få ihop det.

Dock inser jag verkligen att sorgen kan bli stor om man börjar hamna i tankebanorna att man kanske inte kommer kunna få något barn (risken är ju trots allt större att få missfall under ens andra graviditet om man har fått det under den första). Då är det en hel förväntad framtid som försvinner.

Helt beroende på empati samt inlevelseförmåga, så tror jag helt enkelt att olika personer behöver vara olika nära situationen för att förstå den.
I ditt fall kanske du behöver vara blivande pappa (mamma?) själv för att förstå känslan. Oavsett om just du kommer utsättas för missfall.

Måste tillägga att det blev mer så att jag stödde min sambo betydligt mer.
Och gav mig mindre utrymme för sorg.

Och en del i sorgen skapas är ju att de flesta människor kommer fram till att vi vill ha barn.
Man gör barn och sen är man lycklig för nu är det på väg.
Så jag tror att det finns mer än sorg iblandat.

Och även de som blir med barn av "misstag" går igenom en liknade process, där man då tar ett beslut vi behåller barnet då istället.

Just där misstänker jag att det hela ligger.

Har fått både missfall och genomgått abort, och känslorna i de fallen var helt olika.

Missfallet eller rättare sagt en tom hinsäck gav en mindre chock, då hade jag gått i 3 månader med alla symptom på en "riktig gaviditet".

Aborten var helt annorlunda, då jag intalade mig själv att ett barn som blir till under medicinering "kunde" vara missbildat. Det hjälpte mig att "komma över" just den biten fortare.

Missfallet sörjde jag, men inte aborten.

Sorgen över att inte få lära känna det som kunde ha blivit en människa.

Min mor hade utomkvedsap, hade ett sent missfall (fjärde femte månaden).
Samt gjort en abort.
Hon vill påstå att "ju tidigare destu lättare".
Hon har bara pratat om detta en gång med mig. Hon blir väldigt nerstämd om hon får höra att någon fått missfall eller barnet dog i magen.

Dock tar det värst (hon stortjuter inte, gråter inte ens... Men hon blir bara nerstämd) När hon hör att någons bebis/barn har dött.
Hon har fött fem friska barn.
Jag vill inte påstå, men jag tror det är värre för den som redan har barn.
För den vet vad som väntar.
Däremot tror jag att den som inte har haft barn blir mer "besatt" av detta temat. Är med i sånna "förlorade barn chatt forum"
De har ju även dilemmat "är jag en mamma? Har jag varit en mamma? om inte, varför var jag tvungen att genomgå en förlossning?"
Så det gör väll att de har ett långvarit sörjande, medans de som redan har barn tar det kortare och mer intensivt. De har ju redan barn de måste ta hand om och kan inte ligga i sängen hela dagen och hålla i den söta hm-bodyn i strl 50 som den nya bebin skulle ha.


Ni som aldrig har fått barn, eller ens upplevt en graviditet.
Ni kommer inte ens se fostret som ett "foster" längre när ni ser på ultraljudet hur er avkomma sprattlar runder, suger på tumme(!) och tom tömmer blåsan.



Jag hoppas att jag inte har trampat någon på tårna. Mina tyck o tänkanden är inga påståenden, jag tror bara det är så...

Tja. Som sagt. Just nu ser jag bara foster och riktigt små barn som små skrikande köttklumpar som i stort sett inte är mer avancerade än Tamagotchis. Jag ska dock tänka på det här, Crazy, så få vi se om jag känner annorlunda den dagen då det är hälften av mina gener som utgör barnets fenotyp.

Jag är en människa av hankön för övrigt.

Jag tror att människan har inbyggt i sig att kännsa glädje för barnet och sorg om det går snett och fostret dör för. Det är för att man ska vara rädd om barnet.

Så de flesta har nog svårt att inte känna sorg om de får missfall. Det är ju de barnen där föräldrarna har varit försiktiga under graviditeten vars gener förts vidare.

Har sällan sett en människa ha sådan stor avsaknad av empati och inlevelseförmåga. Eller så är du ute efter att provocera... vilket fall så tror jag och hoppas jag att du förstår känslan en dag.