Många spökhistorier//mod

ur verkliga livet..
Stormen och länken om spökvideos har fått mig på humör. "Time for one last story" som gubben säger i The fog...

För ett gäng år sen när jag var aktiv i scouterna var jag assistent på en patrullscoutavdelning. Huset vi höll till i var en underbar kåk, byggd 1900 blankt och från början avsedd att bli en kalvkätte men tydligen tycke byggherren att stommen blev för stabil så det blev ett bostadshus istället. Det var en enorm kåk som till det yttre var oerhört likt huset i "Huset som gud glömde". Nedervåningen var ljus och fin men övervåningen bestod mest av en enorm korridor utan fönster.
Kvällen jag vill berätta om så blev jag uppskickad på övervåniningen för att hämta ett gäng hinkar. Scouterna skulle leka en lek som gick ut på att man snurrade runt, hand i hand, kring en stapel plasthinkar och mitt jobb blev att fixa rekvesitan.
Jag kunde det här huset utan och innan. Jag hade egen nyckel och jag och mina vänner tillbringade mycket tid där. Viss var det ibland e konstig atmosfär, särskilt när man var själv, men det störde oss inte nämnvärt.
Iallafall: Jag gick upp på övervåningen och försökte tända ljuset. Bara den bortre delen av hallen tändes. Skitsamma tänkte jag då jag visste var allt fanns. Jag hade själv ordnat så gott som alla förråd. Jag hittade rätt skåp och plockade med hinkarna när jag kände håret resa sig. Nån var bakom mig.
Jag vände mig om och såg silluetten av en man komma gående mot mig från andra sidan korridoren. Först frös jag till sen släppte jag allt och sprang som en liten flicka. När jag kom ner för trappen var jag likblek men ville inte visa nåt för kidsen så jag viskade till ledaren att jag inte mådde bra och måste prata När jag berättat vad som hänt ringde hon sin man som kom och kollade igenom hela huset. Tomt såklart.
Det här var säkert 15 år sen men jag ryser när jag skriver om det.

Brrrrr! Fy fan. Kalla kårar.
Har en upplevelse av det andliga jag med:

Spenderade en sommar när jag var ca 13 i min mormor o morfars sommarstuga långt åt helvete upp i lappland. De bor i en stuga (liten o trång) precis brevid en sjö omringad av skog och höga berg. Vill också meddela att deras stuga är den enda vid denna sjö och saknar desutom el och telefon.
Det var endast jag min mormor och min morfar som var i stugan... trodde vi!

En kväll ca 24:00 ror jag och morfar ut för att lägga nät, medans mormor ligger och sover. Till saken hör att detta var i augusti då det äntligen börjar mörkna uppe i norr. En lätt dimma ligger över sjön i det dunkla mörkret och det är kav lungt. Inte ett ljud, så när som ugglor som hoar. Det är riktigt rått i luften!

Vi ror ut en ganska bra bit från stugan och den lilla sandstrand båten ligger vid, för att lägga näten. Jag ror och sitter med ryggen till, medans morfar lägger i näten med näsan mot stugan. Vi är båda helt tysta helt för att njuta av den totala tystnaden. Plötsligt bryts tystnaden av att morfar säger:
Vem fan är det som står vid stugan?
Efter ett tag hajar jag och vänder mig om.
Nedanför stugan på stranden ser jag en person helt klädd (svårt att se på avstånd) i svart/grått.
Personen står helt stilla nere på stranden och ser ut att titta mot oss.
Morfar drar en busvissling och skriker något i stil med (båda kunde se att detta var inte min mormor):
Vem är du???: På bred norrländska.
Inte ett ljud hörs från mannen i gengäld.
Morfar visslar o skriker lite till, men utan resultat. Vid det här laget var jag riktigt jävla skraj. Med tanke på att detta är rena vildmarken och närmast grannen bor någon mil bort. Så lär det knappast vara någon man känner.
Fort som fan beordrar morfar mig att ro iland. Utan att vända mig om ror jag som en galning mot stranden. Väl framme på land, vänder jag mig om. Ingen där!
Utan ett ord har morfar redan hunnit springa upp till stugan för att se om "personen" gått in (man låser aldrig dörren där).
Jag rusar efter. I sängen ligger mormor och sover lungt. Morfar säger bara lungt, i stil med: Vi fixar med näten imorgon. God natt!
Rädd som en hare lägger jag mig i en säng i ett annat rum för att sova.

Efter en sömnlös natt försöker jag prata med morfar om kvällens bravader. Men han vill liksom inte prata om det... inte än idag har han sagt något om det. Mormor snackar om något liknande som hände honom som barn och därför håller han tyst. Men för min egen del var det det jävla vidrigaste jag varit med om.
Jag kikade även efter fotsteg på stranden. Men fann inte ett avtryck, förutom våra egna.

Brrr! Ska man försöka sova nu då.

Era historier ger mig kalla kårar...

Själv har jag ingen sådan historia att bjuda på som tur är.
Får istället dra en som några polare vart med om. Eftersom jag inte var
med om det så kan jag inte berätta detaljerna så bra. Hur som helst:
Hade tre polare, killar som helt plötsligt fick för sig att dra ut i skogen och
tälta (homosexuella?). Dom hade hittat någon gamal rutten lada mitt ute
i skogen. Har själv sett ladan nu efterhand men innan hade jag inte en
aning om att den fanns. Så dom hade legat i tältet då dom hade sett
skepnader gå runt tältet. Inget mer. Dom var för fega för att kolla vad
det var.

*brrr*

Är så svag för spökerier, sitter här och darrar som ett asplöv.

Mina herrar har aldrig funderat på att göra lite efterforskning.

På mitt land i sundsvall har jag alltid känt konstiga vibbar. En viss svårighet att sova, samt väldigt konstiga drömmar. Jag frågade om huset hade en konstig historia, och visst, snart dyker det upp att en liten flicka drunknat i en brunn(som fortfarande är helt intakt) som ligger i gräset strax intill stugan. Ryser när jag tänker på det, vill inte dit igen.

Mycket intressant läsning Känner mig lite illa till mods efter det ni tutat i mig Kommer inte på något nu iofs, återkommer ifall jag gör

såg en kvinna iklädd brudklänning hängandes med en snara runt halsen mitt i tomma intet på väg hem sent en natt. sneddade över en stor gräsmatta och när jag lyfte blicken hängde hon där med huvudet sådär kusligt böjt (precis som den var knäckt), hon var kanske 10-15 meter bort. Först hajjar jag till och hjärtat börjar sätta igång men jag står ändå kvar i ren skräckblandad förtjusning.
Det ligger ett vagt skimmer runt henne och jag kan hyffsat urskilja detaljer på hennes klänning. När jag väl får för mig att börja närma mig henne så knyckte hon på nacken, höjer armarna och huvudet mot himlen medan hon sakta börjar snurra runt sig själv.
Tänkte att det här kan inte stämma, jag är lite för gammal för att tro på spöken. I vilket fall har det här pågått under en liten längre stund så jag gnuggar ögonen i hopp om att det bara är en ihållande synvilla, det är det inte.
Hon vänder huvudet, tittar på mig och hon börjar lysa klarare vitt tills konturerna försvinner och ljuset börjar avta och ingenting finns kvar. Jag är van vid att man kan se lite halvtokiga saker när man slänger ett snabbt öga vid sidan av och det bara visar sig vara en trädgren eller något men på den platsen jag såg henne fanns inget annat än en platt långsträck gräsmatta. Jag vet faktiskt inte fortfarande idag vad det var jag såg men det var intressant.

Usch, svårt att sova får man ju. Ska nog popa lite popcorn och glo på
kommersiella media för att tvätta bort de kusliga tankarna... Men först!

Har nog nämnt det i UE-forumet någon gång: I en bok med spökhistorier från
90talet, står det att "i Gävle slotts källare finns en mystisk blodpöl på golvet.
Den sägs ha kommit dit då en flicka mördades / avrättades" blabla.. osv..
(stadens gamla fängelse ligger granne med slottet, där man förr i tiden
avrättade folk) ..."och ju mer man tvättar fläcken, desto större blir den."

Jag har varit ned där, kollat igenom hela golvet, och inte funnit någon blodpöl.
And that's that! ...

Spökeri 1:

Tänkte berätta om de spökliga händelser jag och min familj varit med om,
som jag kan minnas.

- Jag har en tre år äldre syster. Ett knappt år efter att jag föddes dog min
farfar. Han tyckte oerhört mycket om min syster (sitt barnbarn), och innan
han dog (när han låg på sin dödsbädd) spelade han in ett band till henne
där han blandade musik och prat. Han yrade förjävla mycket, jag fick höra
bandet för ett par år sedan, man förstod inte alls vad han sa. Jag har dock
funderat på att studera det lite närmare, jag tror han kan ha sagt en del
intressanta saker. - Varför? Jo, en lång tid innan sin död låg han där i sovrumet
och klagade: "Det kommer gas ur väggarna!".
Senare visade sig huset vara fullt av radon. Han hade en poäng där, gubben.

En natt vaknade mina föräldrar av ett brak. Min pappa gick upp och kollade
vad det var som lät. En tavla innehållandes ett fotografi av min syster, hade
trillat av sin krok i vardagsrumet och brakat sönder mot golvet. Tavlan hade
hängt där utan att ha rört sig i minst två år.

Knappa minuter senare ringde telefonen. Det var från sjukhuset. De meddelade
att vår farfar just avlidit. ... och han låg på sjukhus i Göteborg, ca 50mil
söder om Gävle där vi bode.


Spökeri 2:
Från 1 till 16årsåldern bode jag med båda mina föräldrar ett par mil utanför
Gävle, på en gård bygd i början av 1800talet. I en ladugård bakom huset har
vi en "gäststuga" bygd på bottenvåningen. Ovanför 'stugan' finns en ganska
läskig vind. Det finns bara en väg upp på vinden, och det är genom en dörr
lite längre bort på ladugården, innanför vilken det finns en trappa som går upp.

En sommareftermiddag satt jag nere i gäststugan, där jag de senaste veckorna
hade pysslat med ett modelljärnvägsbygge, och försökte få en gammal
bandspelare att fungera. Efter många tappra försök att få maskineriet att
snurra på, satt jag uppgivet tyst i några minuter och stirrade på apparaten.

Plötsligt bröts tystnaden av ca fem tunga steg från vinden ovanför mig.
Därefter hördes någon sorts metalliskt hammrande där uppifrån. Jag blev
livrädd och sprang ut från den tämligen kyliga stugan. Tittade på dörren
som leder upp till vinden: hänglåset satt på. Ingen och ingenting med
möjlighet att skapa de där stegen och det där hammrandet hade möjligen
kunnat ta sig upp där. Jag tänkte något i stil med "Finns det något där uppe
som lyssnat och väntat på att det ska bli tyst där nere, så att det ska
kunna röra sig fritt?!". Gick till min pappa som stod längre bort på gården
och krattade löv, och frågade honom om han hade varit på vinden. Det hade
han inte. Han hade heller inte hammrat eller knackat i något.

Det var många år sedan. Känns fortfarande ganska nojjigt att gå upp på den
vinden.


Spökeri 3:

Följande hände min pappa, då han en gång sov över på sin arbetsplats.
(Varför gjorde han det? ... Antar att han jobbade bökiga tider, och det var
trots allt en 45 minuters bussfärd ut till skogen där vi bodde, från hans
jobb). Skit samma...

Han jobbade på Gävle Slott (kultur gävleborgs lokaler). Stora, vitkalkade
rum med spår av gamla tider. Svarta lyktor i taken. Perfekt ställe att skrämma
livet ur sig själv efter att ha läst spökhistorier som dessa.

På kvällen la han sig för att sova på en soffa i sitt kontor. Efter att ha legat
där en stund, hände något av det jag själv fasar mest av allt inför då jag
försöker sova på något skumt ställe: fyra långsamma knackningar hördes i
väggen alldeles intill hans öra. Hade detta hänt mig, hade jag nog mer eller
mindre gripits av panik. Han däremot testade att knacka tillbaka, för att se
om något mer skulle hända, eller om det kanske bara var något som råkat
ramla och slå i mot väggen i rummet bredvid. Till svar fick han åter ett par
knackningar. Han steg upp, drog på sig sina kläder, tände i taket. Gick ut i
korridoren mellan de olika rumen, och öppnade dörren till rumet bredvid.
Därinne fanns självklart: ingenting.

Förutom min farsa, fanns det bara två personer till i slottet vid den tiden på
dygnet: Landshövdingen och hans fru, som bor på översta våningen (två
trappor upp). Resterande delen av slottet är endast kontorslokaler,
utställnings- & konferenssalar, samt källaren.


Spökeri 4:

Det här är något som min mammas väninna ska ha berättat för henne.
(Jag känner såväl hennes väninna, som väninnans två döttrar, men har
aldrig frågat - eller hört talas - om berättelsen från dem själva. Kan alltså till
skillnad från de tre ovanstående, inte bekräfta det här:

Väninnan köpte någon gång i början av 90talet ett äldre hus i Furuvik, också
det strax söder om Gävle. Det hade bott någon gammal gubbe där innan hon
flyttade in, men han hade gått och dött. (Var väl därför huset var till salu).
Gubbens gamla möbler stod dock fortfarande kvar på vinden, jag tror det var
så att hans anhöriga inte hunnit ordna magasinering/el.dyl. till dem än.

När väninnan och hennes familj hade flyttat in i huset, gick hon upp på vinden
för att ställa dit lite kartonger osv. För att få plats med dem var hon tvungen
att flytta om möblerna lite.

Den följande natten stördes deras sömn av "släpande ljud" från vinden.
De fortsatte dock sova utan att gå och se vad som stod på. Det kunde ju
vara några grenar som hängde mot taket eller vad som helst.

Dagen därefter gick hon dock upp på vinden för att se om något hade hänt
där.... Hennes kartonger var ihoptryckta längst upp i trappan, alla de gamla
möblerna stod precis så som de stått innan hon flyttat om dem.

Jag TROR att den här proceduren också upprepades ett par gånger, tills
möblerna slutligen flyttades bort.

Låter ganska påhittat dock, tycker jag. Får fråga morsan om det stämmer,
eller om det bara var något jag fått för mig.

Fyfan. Riktigt jävla otäckt

[quote=Zeromatic]
Tacka fan för det. Har inte varit där sedan dess!

Får väl dra samma historia som jag postade i en annan spöktråd:

Har varit med om flera skumma saker. Det kusligaste var när jag som trettonåring stannade ensam en kväll i en gammal torparstuga mitt i mörkaste Småland. Jag satt på nedervåningen och läste framför en brasa. Plötsligt så hör jag hur någon går omkring uppe på övervåningen, och att en dörr till en kammare öppnas. Jag går upp och kollar vem det är som kommit hem (att den enda trappan upp fanns framför min näsa hade jag inte en tanke på då), men där är naturligtvis helt tomt. Det var inga sättningar, ingen råtta, ingen vindpust som skapade ljuden, jag vet vad jag hörde. Sedan så får folk tro vad de vill om spöken.

En annan historia, som jag bara har andrahandsinformation om, är denna:

Min före detta flickvän har en bardomsvän med familj som köpt ett gammalt fint hus lite avsides från civilisationen. Varje gång hon har hälsat på hos dem så har hon störts av att saker rör sig i periferin när hon varit på övervåningen. Mörka skuggor som glider förbi i ögonvrån, men som har försvunnit när hon tittat dit. Paret som bor i huset har en son, som vid det här tillfället var runt fem-sex år. Mitt ex noterade att barnet satt ensam på övervåningen, inne i en konversation med vad hon trodde var fantasivänner. Hon gick ned och sade till vännerna att det ju var sött att pojken hade hittat på en låtsaskompis. Vännerna sade då att var mindre trevligt att han inte bara i detalj kunde beskriva dessa fantasivänners utseende, utan också kunde namnge dem. Och att dessa personer var exakta beskrivningar av människor som tidigare bott i huset men nu var döda.

Dessa historier om steg på övervåningen är fan det värsta. Har lyckats slippa detta fenomen än så länge... peppar peppar.

Intressant läsning allt det som har skrivits här. Jag personligen har inte varit ut för några spökerier och räknar mig som relativt svårövertalad när det kommer till sådana här saker. En kompis till mig hävdar dock med största bestämdhet att saker har hänt runt honom som han inte har kunnat förklara.

En natt för ca. två år sedan ringde han till mig med andan i halsen och sade att han från och med nu inte skulle vara i garaget nattetid. Eftersom han håller på med bilsport använder han i princip all vaken tid då han inte jobbar med att skruva isär och ihop bilar av alla de slag. Den här kvällen höll han på med sin rallybil och hade jävlats någonting kopiöst med att få igång härken. Den läckte bensin och laddningen fungerade inte så han var tvungen att ta dig bruksbilen, en Mercedes, för att medelst startkablar få igång aset innan han skulle gå och lägga sig. Garaget ifråga ligger i anslutning till huset och huset ligger ganska avsides med skog och vatten i nära anslutning. Klockan hade hunnit bli ungefär halv ett innan bilen stod färdig för ett sista försök att hosta igång. Mercedesen var framkörd och han skulle luta sig över rallybilen för att koppla på startkablarna.

När han stod med ansiktet ner i motorrummet svär han på att han fick en snabb klapp på baken och han ryckte till eftersom det var helt tyst och mörkt runt omkring honom och då klockan var så mycket torde det inte vara många som kommer förbi på en kopp kaffe. Med skrämseladrenalin i ådrorna sprang han ut på gårdsplanen och ropade -Hallå!! men ingen svarade. Han intalade sig att det måste bara varit inbillning och samlade sig för att färdigställa bilen. När han satte sig i rallybilen och skulle försöka starta den gick plötsligt hellljuset på Mercedesen igång!! Nu jävlar sa han att han skrek och hoppade ur bilen för att ta den skojfriska jäveln på bar gärning. Eftersom han hade helljuset i ansiktet såg han inte om det satt någon bakom ratten på andra bilen. Han sprang dock dit och ryckte upp dörren bara för att mötas av ett tomt förarsäte... Fortare än fan stängde han av bilen och beslöt att det var färdigskruvat för den dagen.

Han lät märkbart skakad när han ringde mig och detta är inte killen som far med osanningar eller har ett behov av att hitta på saker och ting. Jag som räknar mig som en icke-troende när det gäller "spöken" och annat har ändå tagit mig en funderare. Kompisen menar att det kanske var någon som ville varna honom - garaget var fullt av bensinångor osv. Kan ju också finnas naturliga orsaker till det som hände men det är svårt att övertyga min vän om detta. Vem fan vet...