Jag undrar på riktigt hur många vanliga människor i Sverige som förstår hur illa ställt det är.
Norrtelje Tidning publicerade den 22 oktober artikeln ”Larmet inifrån: Rädsla och tystnad styr socialtjänsten”.
De ska skydda barn som far illa och hjälpa människor i svåra livssituationer.
Men inne på socialtjänsten larmar anställda om en arbetsmiljö präglad av rädsla, tystnad och uppgivenhet.
– Man tappar all lust till engagemang, man orkar inte till slut, säger en anställd.
Hon gör direkt klart vad som står på spel när hon slår sig ner i det avlånga, dovt upplysta mötesrummet.
– Jag kommer att få sparken om det kommer fram att jag har pratat med dig. Men nu orkar jag inte längre. Jag behöver få ur mig hur det är och vad det gör med oss.
Hon är inte ensam.
Norrtelje Tidning har pratat med flera anställda inom socialtjänsten i Norrtälje kommun. Alla vill vara anonyma av rädsla för repressalier.
Tillsammans tecknar de en samstämmig bild av en utbredd tystnadskultur som har brutit ner medarbetare och bidragit till brister i verksamheten.
– Det finns en kultur där man inte ska prata om när något har gått fel, säger en anställd.
Vad händer om man ändå gör det?
– Man blir slagen på fingrarna.
Flera berättar att de har kallats till ”uppläxningssamtal” av chefer efter att ha lyft brister på möten eller skrivit avvikelserapporter.
– Jag känner mig rädd och otrygg varje dag, säger en medarbetare.
Enligt källorna leder tystnaden till att misstag inte fångas upp och att nya rutiner inte införs. Risken är att samma fel upprepas – vilket i förlängningen hotar rättssäkerheten.
– Det handlar om människors liv. När misstag tystas ner och oerfaren personal får för stort ansvar är det klienternas rättssäkerhet som står på spel, säger en källa.
En kollega säger att den dåliga arbetsmiljön tar kraft, energi och ork från personalen, vilket i sin tur bromsar arbetet och gör att utredningar drar ut på tiden.
– Det blir ett onödigt lidande för familjer, säger hon.
Flera riktar också kritik mot ledningen. När arbetsbelastningen är hög eller ärenden är svåra, beskriver de att stödet brister. Det gör att många känner sig ensamma i jobbet.
– Det är väldigt tyst, folk stänger in sig i sina rum. Till slut orkar man inte engagera sig, för det leder ingenstans, säger en anställd.
Hon beskriver att många känner sig uppgivna.
– Man upplever att man blir lyssnad på, men sedan händer inget. Man är inte varsam om sina medarbetare. Det är frustrerande att se att vi skulle kunna göra det här mycket bättre.
Missnöjet syns också i medarbetarundersökningarna, där resultaten länge har varit låga. I början av året gjordes därför djupintervjuer med 22 anställda på utredningsenheten.
Norrtelje Tidning har tagit del av dokumentet. Bilden som träder fram är en arbetsplats med psykologisk otrygghet, svagt ledarskap och brister i verksamheten. Hela 89 procent av de tillfrågade använder ordet tystnadskultur.
– Det är inte en glad arbetsplats. Vi var flera som kom in med glada hejarop, men möttes av: ”Det där kommer ni snart att tröttna på.” Och det gjorde vi, säger en medarbetare.
Ett förändringsarbete pågår, men källor beskriver att det fortfarande saknas en tillräckligt tydlig och kraftfull plan för att bryta tystnadskulturen. Under tiden fortsätter erfarna medarbetare att lämna verksamheten eller sjukskriva sig.
– Det sitter i väggarna. Även om ledningen byts ut, ersätts den av personer som är fostrade i samma anda. Då blir det ingen förändring, säger en källa.
Artikeln:
https://www.norrteljetidning.se/norrtalje/larmet-inifran-radsla-och-tystnad-styr-socialtjansten/
Det här handlar om Norrtälje, men det är knappast någon isolerad händelse. Det finns hur många berättelser som helst om socialtjänsten från andra håll i Sverige.
För mig börjar det likna en epidemi.
Och varför har det blivit så?
Socialtjänsten har enorm makt över människors liv. De utreder barn och familjer och deras bedömningar kan förändra hela livet för en familj. Samtidigt berättar anställda i Norrtälje att de själva är rädda för att säga ifrån.
Hur ska en vanlig människa våga säga emot en sådan verksamhet om människor som arbetar inne i den själva beskriver rädsla?
Jag tror också att mycket håller på att hända nu. Olika medier granskar mer och AI gör det mycket lättare för vanliga människor att läsa stora mängder handlingar, jämföra uppgifter, hitta motsägelser och förstå sitt eget ärende bättre.
Så vad gör man åt det här?
Mycket görs redan. Människor berättar. Media granskar. Fler får möjlighet att själva gå igenom vad som skrivits och vad besluten bygger på. Det går inte lika lätt att gömma enorma mängder handlingar bakom att vanliga människor inte orkar eller klarar att läsa allt.
Jag har själv ett ärende som kan komma att gå ut i media beroende på hur kommunen agerar den närmaste tiden.
Det är också därför jag börjat fundera mer på hur stort det här är i hela Sverige.
Hur många familjer sitter med liknande erfarenheter? Hur många anställda känner igen det som beskrivs i Norrtälje?
Och om det är så utbrett som det ser ut när man börjar läsa om olika fall, varför går inte folk man ur huse?
Hur illa ska det behöva bli innan vanligt folk i Sverige börjar kräva att få veta hur socialtjänsten egentligen fungerar?
Norrtelje Tidning publicerade den 22 oktober artikeln ”Larmet inifrån: Rädsla och tystnad styr socialtjänsten”.
De ska skydda barn som far illa och hjälpa människor i svåra livssituationer.
Men inne på socialtjänsten larmar anställda om en arbetsmiljö präglad av rädsla, tystnad och uppgivenhet.
– Man tappar all lust till engagemang, man orkar inte till slut, säger en anställd.
Hon gör direkt klart vad som står på spel när hon slår sig ner i det avlånga, dovt upplysta mötesrummet.
– Jag kommer att få sparken om det kommer fram att jag har pratat med dig. Men nu orkar jag inte längre. Jag behöver få ur mig hur det är och vad det gör med oss.
Hon är inte ensam.
Norrtelje Tidning har pratat med flera anställda inom socialtjänsten i Norrtälje kommun. Alla vill vara anonyma av rädsla för repressalier.
Tillsammans tecknar de en samstämmig bild av en utbredd tystnadskultur som har brutit ner medarbetare och bidragit till brister i verksamheten.
– Det finns en kultur där man inte ska prata om när något har gått fel, säger en anställd.
Vad händer om man ändå gör det?
– Man blir slagen på fingrarna.
Flera berättar att de har kallats till ”uppläxningssamtal” av chefer efter att ha lyft brister på möten eller skrivit avvikelserapporter.
– Jag känner mig rädd och otrygg varje dag, säger en medarbetare.
Enligt källorna leder tystnaden till att misstag inte fångas upp och att nya rutiner inte införs. Risken är att samma fel upprepas – vilket i förlängningen hotar rättssäkerheten.
– Det handlar om människors liv. När misstag tystas ner och oerfaren personal får för stort ansvar är det klienternas rättssäkerhet som står på spel, säger en källa.
En kollega säger att den dåliga arbetsmiljön tar kraft, energi och ork från personalen, vilket i sin tur bromsar arbetet och gör att utredningar drar ut på tiden.
– Det blir ett onödigt lidande för familjer, säger hon.
Flera riktar också kritik mot ledningen. När arbetsbelastningen är hög eller ärenden är svåra, beskriver de att stödet brister. Det gör att många känner sig ensamma i jobbet.
– Det är väldigt tyst, folk stänger in sig i sina rum. Till slut orkar man inte engagera sig, för det leder ingenstans, säger en anställd.
Hon beskriver att många känner sig uppgivna.
– Man upplever att man blir lyssnad på, men sedan händer inget. Man är inte varsam om sina medarbetare. Det är frustrerande att se att vi skulle kunna göra det här mycket bättre.
Missnöjet syns också i medarbetarundersökningarna, där resultaten länge har varit låga. I början av året gjordes därför djupintervjuer med 22 anställda på utredningsenheten.
Norrtelje Tidning har tagit del av dokumentet. Bilden som träder fram är en arbetsplats med psykologisk otrygghet, svagt ledarskap och brister i verksamheten. Hela 89 procent av de tillfrågade använder ordet tystnadskultur.
– Det är inte en glad arbetsplats. Vi var flera som kom in med glada hejarop, men möttes av: ”Det där kommer ni snart att tröttna på.” Och det gjorde vi, säger en medarbetare.
Ett förändringsarbete pågår, men källor beskriver att det fortfarande saknas en tillräckligt tydlig och kraftfull plan för att bryta tystnadskulturen. Under tiden fortsätter erfarna medarbetare att lämna verksamheten eller sjukskriva sig.
– Det sitter i väggarna. Även om ledningen byts ut, ersätts den av personer som är fostrade i samma anda. Då blir det ingen förändring, säger en källa.
Artikeln:
https://www.norrteljetidning.se/norrtalje/larmet-inifran-radsla-och-tystnad-styr-socialtjansten/
Det här handlar om Norrtälje, men det är knappast någon isolerad händelse. Det finns hur många berättelser som helst om socialtjänsten från andra håll i Sverige.
För mig börjar det likna en epidemi.
Och varför har det blivit så?
Socialtjänsten har enorm makt över människors liv. De utreder barn och familjer och deras bedömningar kan förändra hela livet för en familj. Samtidigt berättar anställda i Norrtälje att de själva är rädda för att säga ifrån.
Hur ska en vanlig människa våga säga emot en sådan verksamhet om människor som arbetar inne i den själva beskriver rädsla?
Jag tror också att mycket håller på att hända nu. Olika medier granskar mer och AI gör det mycket lättare för vanliga människor att läsa stora mängder handlingar, jämföra uppgifter, hitta motsägelser och förstå sitt eget ärende bättre.
Så vad gör man åt det här?
Mycket görs redan. Människor berättar. Media granskar. Fler får möjlighet att själva gå igenom vad som skrivits och vad besluten bygger på. Det går inte lika lätt att gömma enorma mängder handlingar bakom att vanliga människor inte orkar eller klarar att läsa allt.
Jag har själv ett ärende som kan komma att gå ut i media beroende på hur kommunen agerar den närmaste tiden.
Det är också därför jag börjat fundera mer på hur stort det här är i hela Sverige.
Hur många familjer sitter med liknande erfarenheter? Hur många anställda känner igen det som beskrivs i Norrtälje?
Och om det är så utbrett som det ser ut när man börjar läsa om olika fall, varför går inte folk man ur huse?
Hur illa ska det behöva bli innan vanligt folk i Sverige börjar kräva att få veta hur socialtjänsten egentligen fungerar?