Citat:
Ursprungligen postat av
RullstolsMange
Japp! Finns sinte så mycket att utveckla här

Parterapi existerar antagligen enbart därför att kvinnor är aldrig ansvarig för någonting.
Om de mår psykiskt dåligt, om äktenskapet är dåligt så måste det vara någon annans fel.
Det kan ju inte vara så enkelt som att kvinnor löper 9ggr så stor risk bli tvångsomhändertagen av läkare som män, att 16% av alla kvinnor i stockholms län varit i kontakt med specialistvården psykiatri det senaste tillgängliga året eller att 30% av alla kvinnor över en viss ålder äter antideppressiva enligt socialstyrelsen.
Nänä, "de" måste nu arbeta på sin relation.
Vi har just nu ett uppmärksammat ärende där en kvinna i new york mördat sina tre barn.
Där mannen gått med på parterapi när det är uppenbarligen kvinnan som är spritt språngande galen.
Men parterapi kan även fungera som ett alibi för skilsmässa. "Vi gick tom i parterapi utan att det hjälpte" och hon kan nu skilja sig med gott samvete.
Men hur skall parterapi hjälpa om det är hon som behöver terapi.
Man kan absolut ifrågasätta parterapi. Hur många par som är hjälpta och får ett bättre liv som par efter parterapi.
En snabbgoogling ger vid handen att ca 60% av paren i USA fortsätter leva ihop (gissar ännu lägre i sverige för skilsmässotalen är högre generellt).
Men det är ett gungfly att söka statistik. För man räknar in alla som tyckte att det gav något men som även skiljde sig.
Jag hittar ingen kritisk granskning där någon fördjupar sig i statistiken.
Men en majoritet av berättelserna är att de sökte hjälp för hon var depprimerad, hon var utbränd.