Citat:
Ursprungligen postat av
Estermont14
För att göra en lång historia kort. Sen jag och barnens mamma gick isär för över tio år sedan har hon försökt att förstöra mitt liv på alla möjliga sätt. Bla genom att förstöra mellan mig och mina barn genom att svartmåla mig, hitta på saker om mig, idiotförklarat mig, förbjudit barnen att träffa mig emellanåt osv. Listan av exempel kan bli lång och jag vill inte gå in på detaljer. Hon uppfyller i princip alla kriterier för en diagnos av narcisism.
Så till huvudfrågan: Hur gör jag för att förstöra hennes liv utan att behöva hamna i fängelset? Hur kan jag få barnen att se vilken vidrig människa som gömmer sig bakom fasaden av en omsorgsfull och snäll mamma?
Du har ju barn med henne så något positivt måste du ju ändå ha sett i henne tidigare? Fokusera på det och lämna resten som ett blankt papper. Jag har inte läst alla +10 sidorna men du har redan fått många bra råd, tex nedan.
Citat:
Ursprungligen postat av
Hirmas142
Har varit i exakt samma sits.
Dina barn kommer bli vuxna en vacker dag och kunna tänka själva. Kom ihåg det!
Om du är en snäll, trygg och bra pappa med dom så är det den absolut bästa revanschen och det är precis vad dina barn förtjänar, en glad stadig far.
Prata aldrig illa om henne till dina barn.
Aldrig.
Förklara bara att vuxna ibland säger dumma saker om varandra när dom har bråkat och avsluta med att ni båda älskar era barn och att dom mår bra är det viktigaste.
Om dom frågar dig om saker hon påstått om dig så bemött det med förståelse och saklighet, och förklara att det inte stämmer.
Med tiden kommer de inse att det är hon som är problemet! Tro mig min vän!
Låt inte demonerna vinna.
Du är bättre!
+1. Precis så valde jag att göra. Har en bekant som skilde sig på 90-talet. Ex-frun var vansinnig på honom och pratade skit om honom 100% vid varje tillfälle framför barnen. Själv var han neutral eller sa snälla saker om mamman. Det tog inte så många år innan barnet fattade vem som var snäll och vem som var dum. Barnet älskar sin pappa och tolererar sin mamma.
Citat:
Ursprungligen postat av
Balansakten
Du vill alltså visa barnen vilken vidrig människa hon är genom att förstöra hennes liv.
Ser du inte problemet där?
Det bästa du kan göra är att vara en bra pappa, och det är du inte genom att förstöra deras mammas liv.
Precis. Barnet är 50% av mamman så genom att racka ner på mamman så rackar han ner på barnet. Om mamman gör samma sak, hur ska då barnet känna sig? Älskar man sina barn är man inte ett svin mot den andra föräldern. Man får välja sina fighter och duster och fighten att vara elak mot mamman kommer med collateral damage. Är mamman elak mot barnet, har missbrukarproblem, stjäl tex besparingar från barnet så hanterar man inte det genom att vara elak mot mamman utan genom att skydda barnet och säga att mamma inte är frisk, om hon nu är sjuk.
Citat:
Ursprungligen postat av
Estermont14
Tror du inte på rättvisa? Ska jag bara acceptera att behandlas smärtsamt illa utan att ge tillbaka? Vad är poängen?
Poängen är att skydda ditt barn. Om mamman är ett svin mot dig, så fatta att hennes ilska mot dig är personlig och ställ dig utanför den konflikten. Det blir annars en Pyrrhusseger. Fokus på barnets väl och ve, inte ditt ego. Det är tattare-attityd att vilja krossa en kvinna. Hur gamla är barnen på ett ungefär. 10 eller 18 år? Jag tror att från 12-14-årsåldern så lyssnar familjerätten/rätten mer på barnet var det vill bo än vad föräldrarna tycker. Vill det bo hos dig och du bedöms vara en lämplig förälder så brukar det accepteras, så har jag fått det förklarat.
Rent generellt är det också så här att kvinnans "hat" får näring när hon ser att du blir berörd. Om hon ser att du inte bryr dig, varken med ord, blick eller kroppsspråk - så försvinner syret i hennes ilska. FRAMFÖR ALLT, så kommer du må bättre och därmed också ditt barn.
Mitt ex sa under en period en massa otrevliga och osanna saker om mig till barnen och jag brydde mig noll. Mina barn var upprörda över vad mamman sa och jag visade dem att jag inte tog åt mig, jag satte mig ner och pratade med dem om det, att mamman har rätt till sina åsikter men jag inte tog åt mig. Jag valde istället att säga snälla saker om henne och framför allt säga att hon älskar dem, precis lika mycket som jag gör, att det inte var lätt för henne eftersom de bor så mycket hos mig. Förutom att barnen tog mitt parti så ledde det senare till att mamman skärpte till sig. Även om hon inte bad om ursäkt så sa hon snälla saker om mig, tog mitt parti när det uppstod konflikter i samband med uppfostran osv. Jag hade rätt starka åsikter om henne inom mig, men inget positivt sker genom att kräkas ut det på barnen eller skapa konflikter eller hålla igång konflikter med sitt ex. Håll dig kall så brukar saker lösa sig på ett eller annat sätt med tiden.