Norge stoppar ryssarna – ännu en vinter med norska mästerskap i världscupförpackning?

Med anledning av dagens besked om att Norge avser att neka ryska idrottare inresa, även i de fall de beviljats neutral tävlingsstatus av det internationella skidförbundet.

https://www.aftonbladet.se/sportbladet/a/LoA0XJ/ryssarna-far-inte-kommaini-norge

Så var det dags igen. Norge och Finland stänger dörren för ryska skidåkare, trots att FIS beviljat hundratals aktiva neutral status.

Det börjar bli allt svårare att avgöra om längdskidåkningen fortfarande är en internationell tävlingsidrott eller ett norskt inrikesmästerskap med utländska åskådare.

Putins krig förtjänar inget försvar. Men sedan när blev ett ryskt pass ett tillräckligt argument för att utestänga en idrottare som redan genomgått individuell prövning? Tydligen är neutralitet något man kan beviljas på papperet, men helst inte praktisera i skidspåret.

Vi har redan genomlidit säsonger där herrarnas världscup mest påmint om norska klubbmästerskap med internationell dekor. Klæbo vinner, norrmännen prenumererar på prispallen och svenskarna får vara glada om någon lyckas ta sig in i tv-produktionens bildutsnitt.

Spänningen är stundtals så olidlig att man överväger att kontrollera resultatlistan innan start.

Nu ska alltså även godkända neutrala ryssar stoppas vid gränsen.

En sport med fyra ynka månader i rampljuset har knappast råd att göra konkurrensen till en bristvara. Ändå tycks den moraliska positioneringen vara betydligt hårdare än konkurrensen i skidspåret. Där har Sverige åtminstone fortfarande realistiska möjligheter att utmana Norge om förstaplatsen.

Naturligtvis finns legitima säkerhetspolitiska invändningar. Men det borde gå att skilja mellan att isolera en krigförande stat och att kollektivt bestraffa enskilda idrottare. Att skilja mellan en krigförande stat och en enskild idrottare tycks numera vara en större intellektuell kraftansträngning än att forcera Holmenkollens sista backe.

För vad återstår egentligen av en världscup när världseliten inte ens tillåts mötas?

Längdskidåkningen är redan en internationellt marginaliserad sport med ett närmast akut behov av konstgjord andning. Att då ytterligare begränsa konkurrensen för att rädda dess anseende är en fascinerande överlevnadsstrategi. Ungefär som att behandla syrebrist genom att stänga fönstren.

Klæbo behöver motståndare. Inte ytterligare en norsk flagga på prispallen. Snart får väl FIS börja dela ut bonuspoäng till den som lyckas hålla sig inom synhåll från norrmannen.

Och längdskidåkningen behöver en världscup värd namnet. Inte ännu ett norskt klubbmästerskap med FIS-logotyp och internationella tv-rättigheter.

Fyra månader lång säsong. Ännu en vinter på väg att gå förlorad. Men vi kan åtminstone trösta oss med att den moraliska prispallen är fulltecknad.

Där är konkurrensen fortfarande mördande.

Men skärp dig.

Vi vill kunna se på sporten och njuta av den utan att se smutsiga ryssjävlar.

Det handlar om två skitländer av 200+ länder.

Helt klart rätt beslut att stoppa ryssjävlarna.

Sluta bry dig.

Den mediala ryssfixeringen tycks ha gjort skillnaden mellan Kreml och en enskild skidåkare till intellektuell överkurs.

Du efterlyser en renare idrott samtidigt som du kallar ett helt folk för ”smutsiga ryssjävlar”. En imponerande uppvisning i moralisk självblindhet.

Men det är förstås bekvämt att veta var smutsen finns.

I skidspåret. Aldrig i spegeln.

Längdskidåkningen är redan i dödsryckningar och en ryss mer eller mindre kommer inte göra skillnad. Vem vet förresten hur rena dessa ryska idrottare är? Har de dopingtestats internationellt i samma utsträckning som alla andra?

Ryssland är bara krig och fusk.

Tipset är att se något annat på tv i vinter. Och få era barn och barnbarn att satsa på en mindre provinsiell idrott.

Det tragikomiska är att en sport i desperat behov av internationell konkurrens tycks ha gjort det till en konstform att bli alltmer provinsiell.

Det finns inga neutrala ryska skidåkare, all sport styrs av Putin sedan många år tillbaks!

Så jävla många bra ryssar finns det inte, bolshunov är väl den enda i absoluta toppen.
Såg bara hur det gick för den unge ryssen i vintras haha.

Att rysk idrott är politiserad är knappast någon sensation. Men att därifrån utnämna varje rysk skidåkare till Putins personliga representant kräver en slutledningsförmåga av närmast olympiska dimensioner.
Kollektiv skuld har förstås sina fördelar. Man slipper det besvärliga arbetet med individuella bedömningar. En synnerligen rationell lösning ändå för den som betraktar nyanser som ett administrativt missöde.

ändå rätt underhållande att svenska skidexperter på nätet hånskrattar åt en 20-årig ryss som, i princip ensam representant för sitt land, kastades rakt in i världseliten.

Korosteljov slutade fyra i OS och tog dessutom en pallplats i världscupen. Mer än vad många svenska herråkare lyckats prestera på åtskilliga säsonger.

Men skratta på. Det är förstås bekvämt att håna en 20-åring som redan nått en pallplats som stora delar av det svenska herrlandslaget fortfarande betraktar som en geografisk sevärdhet.

Det är inte enskilda individer vi hånar, det är ryssland som nation och kanske putin i synnerhet.
Jag tror väldigt få är emot enskilda rysska idrottare, utan folk vet hur ryssland funkar och att putin blir glad och stolt när ryska idrottare lyckas vinna, och därför ska ryssarna inte få tävla.

Vi får väl se hur bra korvåstelåv är om nåt år.

Kom igen, som om ryssar skulle höja statusen?

Du vet lika väl som jag att det som kan ”rädda” sporten är bra åkare från Tyskland och Frankrike, Italien och Schweiz, eller varför inte kineser som gör en satsning, eller några karismatiska nordamerikaner. Men de satsar hellre på skidskytte.

Längdskidåkning ska ha färre medaljer vid OS är min mening. Men det är en annan historia.

Ryssland kan gott stängas ute tillsvidare. Kom tillbaka när ni är ett demokratiskt land eller åtminstone inte utgör ett hot för Skandinavien och Östeuropa. Och när vi kan lita på att ni inte är dopade.

Om vi kokar ner det hela; visst vore det välkommet med fler tyskar, fransmän och nordamerikaner i världstoppen. Där är vi helt överens. Men de åkarna uppstår knappast genom att man önskar tillräckligt intensivt.

Dopningskontroller och säkerhetspolitiska hänsyn är högst legitima frågor. Däremot är det en intressant princip att en enskild idrottares tävlingsmöjligheter ska vara beroende av hemlandets demokratiska utveckling.

Då har vi åtminstone flyttat mållinjen från skidspåret till statsskicket.

Och med tanke på hur lång tid demokratisering kan ta lär Klæbo hinna pensionera sig innan startfältet uppfyller de nya behörighetskraven.