Karl Popper och den obekväma konsekvensen av vetenskaplig rationalitet

Klart inget kan bevisas så att alla tror på allt som händer.
Tex kan du förklara varför mina barn alltid vaknar samtidigt eller med några minuters mellanrum?
För att mamma är trött eller?

Ena barnet till skolan andra barnet ska vakna hejja på.

Tack själv, det har varit en väldigt trevlig diskussion!
Men jag tror ändå att vi måste vara lite försiktiga med att göra Poppers vetenskapsteori mer optimistisk än den faktiskt är. Hans position är betydligt mer radikal än vad man tror, och vi gör honom en tjänst genom att ta den på allvar.

Popper förnekar ju faktiskt seriöst att en teoris framgångsrika empiriska prövningar ger oss induktiva skäl att tro att den är sannare, eller ens mer sannolik att vara sann. Korroboration är för honom ett mått på hur väl teorin hittills har klarat sina prövningar, inte någon bekräftelse av dess sanningshalt. Vi kan rationellt föredra en välprövad teori framför en oprövad, men det är något annat än att ha epistemiska skäl att tro att den därför ligger närmare sanningen.

Det är just den här skillnaden som Peter Godfrey-Smith diskuterar i kapitlet om Popper i Theory and Reality. Jag har länkat texten i TS om du vill läsa vidare. Där framgår ganska tydligt hur långt Popper faktiskt är beredd att gå i sin kritik av induktionen.

Tack för tidigare länkar också, ska ta mig an dem nu.

Och Platon får förstås gärna vara med på ett hörn, men jag misstänker att han också skulle kräva en något mer övertygande redogörelse för hur vi tar oss från att matematiskt eleganta ekvationer förutsäger framtida observationer hela vägen till idévärlden.

Tror att du har missförstått vad diskussionen handlar om. Popper hävdar inte just att ingenting kan bevisas så att alla måste tro på det, och inte heller att vi saknar möjligheter att förklara vardagliga händelser. Hans poäng är betydligt mer specifik: vi kan aldrig logiskt härleda universella naturlagar från ett ändligt antal observationer, och hur många gånger en teori än klarar ett test kan vi inte därifrån dra slutsatsen att den är sann eller ens ha några kunskapsmässiga skäl att föredra en av flera ännu icke falsifierade teorier (ens om den ena utsatts för tester och andra är helt nya).

Att dina barn vaknar samtidigt är alltså knappast något som hotar Poppers vetenskapsfilosofi. Det kan finnas en mängd tänkbara förklaringar, och man kan undersöka dem empiriskt. Frågan är snarare vad de observationerna berättigar oss att dra för slutsatser.

Det är en ganska viktig skillnad mellan att inte kunna bevisa något och att inte kunna hävda någon empirisk kunskap alls. Det är den typen av skillnader vi har diskuterat här. Ingen här har krävt att du ska bevisa varför barn vaknar samtidigt innan du får gå upp och göra frukost. Även om det möjligen vore ett intressant forskningsprojekt för den riktigt ambitiösa småbarnsföräldern.

Jag har inte läst särskilt mycket om Popper men däremot så har jag gjort en väldigt märklig och komiskt observation - vissa forskare, t o m docenter, använder sig av logiken bakom falsifikationen för svanhypotesen (alla svanar är vita) för att försöka falsifiera helt orelaterade kausala hypoteser.

Ja du menar typ att leva i mellanvärlden, inte döma bara bevittna.

Låter onekligen som en märklig observation.
Blir nyfiken på vad du har för konkreta exempel i åtanke.

Svanhypotesen brukar ju illustrera framför allt den logiska asymmetrin mellan verifiering och falsifiering: ett enda motexempel räcker för att kullkasta ett universellt påstående, medan hur många bekräftande observationer som helst inte kan bevisa det slutgiltigt.

Men den logiska formen är förstås inte exklusiv för svanar. Även kausala hypoteser kan prövas genom att härleda observerbara konsekvenser och undersöka om de håller. Det knepiga är snarare att kausala hypoteser sällan står ensamma: bakom varje test finns ofta en hel uppsättning hjälphypoteser och antaganden som också kan behöva granskas.

Så jag undrar om det du observerat är att forskarna faktiskt missbrukar falsifikationslogiken, eller om de helt enkelt använder en fullt legitim logisk princip i sammanhang där den kanske inte är tillräcklig på egen hand? Det är två ganska olika saker – och det första alternativet vore förstås betydligt roligare om än lite sorgligt att undersöka.

Om du är intresserad av Popper och det vetenskapsteoretiska ämnet för tråden rekommenderar jag att du läser länken i TS.

Inte riktigt. Poängen är att vi kan bedöma, jämföra och kritisera teorier utan att låtsas att vi därmed har bevisat dem sanna.

Popper förespråkar knappast att vi ska gå genom livet som neutrala åskådare som bara bevittnar verkligheten. Tvärtom ska vi formulera djärva hypoteser, försöka motbevisa dem och föredra dem som klarar de hårdaste prövningarna. Men vi ska vara försiktiga med att förväxla det faktum att en teori överlevt våra försök att kullkasta den med att vi därmed fått evidens för att den är sann.

Det är alltså inte ett förbud mot att döma, utan snarare en uppmaning att döma utan att bli alltför förälskad i sina egna domar. En ganska nyttig egenskap även utanför vetenskapen, misstänker jag.

I ditt fall angående barnen som vaknar samtidigt skulle vi kunna undersöka hypotesen att de väcker varandra. Vad tror du om den gissningen? Även om de inte väcker varandra medvetet har de kanske en synkroniserad uppvakning som rutin för att de gillar att umgås på morgnarna - kanske kan vi undersöka den hypotesen genom att fråga dem (och ha i åtanke att de kanske är omedvetna om eller till och med är ovilliga att erkänna att så är fallet)?

I sin kritik mot kolesterolhypotesen har
Ravnskov tagit upp att det krävs bara att man observerar en enda svart svan (ett motexempel) för att slå hål på hypotesen att alla svanar är vita.

Att ta upp detta samtidigt som man kritiserar kolesterolhypotesen och samtidigt som man inte diskuterar vad som rimligen krävs för att punktera kolesterolhypotesen gör att det inte går att tolka på något annat sätt än som att han antingen vilseleder sina läsare eller har överfört vad som krävs för falsifikation ifrån en hypotes till en annan.

Han och flera andra har även diskuterat att de har hittat den svarta svanen. Så därför anser inte jag att min tolkning är särskilt orimlig.

Räcker med att läsa hans böcker.

Skrolla ner och läs Björn Hammarskjölds kommentar:
https://lakartidningen.se/vetenskap/pcsk9-hammare-minskar-ldl-kolesterol-med-60-procent/

Citatutdrag:
”Det är så att forskning gjord av forskare försöker bevisa en hypotes. En hypotes kan aldrig bevisas, bara falsifieras enligt Popper. Hypotesen kan falsifieras med endast ett exempel varvid hypotesen faller.

Vi kan för enkelhets skull studera hypotesen att alla svanar är vita. För att bevisa att alla svanar är vita måste vi kolla att varenda svan är vit. Det är ett Sisyfosarbete som inte leder till ny kunskap.

Vetenskapen och vetenskapspersoner söker visa hur man kan falsifiera en hypotes.

Hypotesen att alla svanar är vita är sann tills en vetenskapsperson åker till Australien och ser en svart svan. Därmed faller hypotesen att alla svanar är vita.

Nu finns det sedan snart ett år tillbaka kolesterolhypotesens svarta svan i form av en artikel i BMJ Open

Här visas att de med högre LDL-kolesterol lever längre än de med lägre LDL-kolesterol. Precis som tidigare har visats med totalkolesterol och HDL-kolesterol. Då är det visat att personer med högre kolesterolnivå oavsett transportform lever längre än personer med lägre kolesterolnivå.

Alltså faller hypotesen att LDL-kolesterol orsakar hjärtsjukdom och död.”

Jag tycker inte att Popper helt "förnekar att framgångsrika empiriska prövningar ger oss skäl att betrakta en teori som sannare". Det var ju därför han införde begreppet verisimilitude (sanningslikhet) för att vi rationellt ska kunna föredra en teori med högre förklaringskraft framför en annan.

https://www.supersummary.com//conjectures-and-refutations/summary/

Att hans ursprungliga försök att beskriva detta matematiskt senare kritiserades och motbevisades ändrar inte den bakomliggande poängen.

Sedan är det inte det viktigaste för mig exakt vad Popper och andra filosofer en gång tyckte; deras tankar fungerar främst som källor till inspiration. Det är filosofin i sig som intresserar mig, inte filosofins historia. Tänkandet är något vi alla har förmåga att utföra själva.

Popper är min favorit bland filosofer/psykologilärda.

Inte för att att han satte fingret på en absolut sanning gällande en specifik teori, utan för att han förkastade alla andra lärdas idéer om att det går att bevisa något till 100 % gällande människan. Man kan förutse mänskliga drag och handlingar, men de är aldrig 100 % korrekta. De kan som bäst falsifieras till en viss procent. 99 999999 % av alla svanar är vita. Två har svarta fjädrar. Sju är albino med röda ögon.

Det finns inga absoluta sanningar i livet. Förutom en. Alla dör. Förr eller senare.

Avvikelser är naturliga. Särskild otur i genlotteriet.

Visst har du en intressant poäng här som kan diskuteras vidare nu när specifika exempel lagts fram. Kan inte riktigt uttala mig om Ravnskov då jag inte har någon koll på vad denne skrivit i sina böcker, men:

Hammarskjölds resonemang är ett bra exempel på hur en logiskt giltig princip kan användas på ett sätt som inte håller vetenskapligt. Ett enda svart exemplar falsifierar påståendet att alla svanar är vita. Men hypotesen att LDL har en kausal betydelse för hjärt-kärlsjukdom är inte ett sådant universellt påstående. Att en observationsstudie finner att människor med högre LDL lever längre är därför inte någon självklar motsvarighet till den svarta svanen. Det är ett observerat samband, inte i sig ett avgörande test av en kausal hypotes. För att dra den slutsatsen måste man också hantera exempelvis störfaktorer, omvänd kausalitet, urval och hur sambandet har mätts. Man kan alltså mycket väl kritisera Hammarskjöld för att han låter en enkel logisk illustration göra ett arbete som den inte är lämpad för.

Men det finns också en viktig distinktion i hur Popper själv använder begreppet falsifikation. Han menar inte att en hypotes ska betraktas som sann fram till dess att den falsifierats. Att en teori överlever prövningar innebär inte att den har verifierats, utan endast att den ännu inte har motbevisats. Popper är tvärtom mycket noga med att skilja mellan att en teori klarar sig undan falsifikation och att vi därmed skulle ha fått positiva belägg för dess sanningshalt. Det är en av de centrala poängerna i hans kritik av induktionen.

Sedan är den faktiska vetenskapliga prövningen mer komplicerad än svanexemplet antyder. En teori testas aldrig helt ensam, utan tillsammans med hjälphypoteser, bakgrundsantaganden och antaganden om mätmetoder och försöksförhållanden. Om en förutsägelse slår fel följer det därför inte automatiskt vilken del av detta paket som behöver överges. Det är kärnan i Duhem–Quine-problematiken, som bland andra Donald Gillies behandlar ypperligt. Detta problem gör givetvis inte falsifikation omöjlig, men det gör den betydligt mindre mekanisk än bilden av en forskare som hittar en svart svan och därmed kan lägga en teori i graven.

Jag skulle därför hålla med dig om att det är problematiskt att överföra svanexemplets enkla logik till en komplicerad kausal hypotes utan att precisera vad som faktiskt skulle räknas som ett motbevis. Däremot tycker jag att man bör vara försiktig med att dra slutsatsen att det måste handla om att vilseleda läsaren. Det kan räcka med att konstatera att argumentationen är metodologiskt bristfällig.

Den intressanta frågan blir väl egentligen: Vilken observation skulle faktiskt tala emot en kausal hypotes av det här slaget, och vilka ytterligare antaganden måste vara uppfyllda för att observationen ska göra det? Det är en betydligt svårare fråga än att hitta en svart svan – och det är just därför analogin behöver hanteras varsamt

Jag tror att vi delvis talar förbi varandra lite här. Håller helt med om att Popper introducerar verisimilitude just för att kunna tala meningsfullt om att en teori kan ligga närmare sanningen än en annan. Han är trots allt realist, och vetenskapliga framsteg är för honom inte bara en fråga om att byta ut mindre användbara teorier mot mer användbara. Det finns en objektiv sanning att närma sig.

Men tycker att du gör ett lite väl snabbt språng från detta till att framgångsrika empiriska prövningar ger oss skäl att betrakta en teori som sannare. Att Popper vill kunna jämföra teorier med avseende på deras sanningslikhet är en sak. Frågan är vad som faktiskt ger oss rationella skäl att tro att en viss teori har högre sanningslikhet.

Här är Popper betydligt mer försiktig än du verkar antyda. En teori som överlever hårda prövningar kan vara rationellt att föredra framför en oprövad teori. Men det är inte samma sak som att dess framgång utgör induktiv evidens för att den är sannare. Korroboration beskriver hur väl teorin har klarat sig hittills; den är inte ett mått på hur sannolik teorin är, eller ens evidens för att den ligger närmare sanningen.

Tror att det är just den skillnaden som är värd att diskutera. Om en teori gång på gång gör framgångsrika förutsägelser som konkurrenterna misslyckas med, har vi då inte åtminstone ett rationellt skäl att tro att den fångar verkligheten bättre? Popper vill gärna säga att vi kan föredra den, men han är samtidigt ovillig att låta denna framgång räknas som induktivt stöd för dess sanningshalt. Det är en ganska radikal position, och det är den jag försöker ringa in.

Det är inte någon obetydlig distinktion. Popper vill verkligen försvara vetenskapliga framsteg och objektiv sanningslikhet. Men det innebär inte att han därmed återinför den induktiva bekräftelse som han ägnade så mycket möda åt att kritisera.
Vill inte klyva hår här, utan faktiskt ta Popper så seriöst som hans allvarliga och långtgående skepticism faktiskt förtjänar.

Vad gäller att filosofin i sig är viktigare än filosofihistorien håller jag med dig. Men då blir det väl desto mer intressant att inte nöja sig med vad Popper eller någon annan ville säga, utan undersöka om distinktionen faktiskt håller. Annars riskerar filosofihistorien att bli en samling auktoriteter att hämta inspiration från, snarare än idéer att pröva.