Karl Popper och den obekväma konsekvensen av vetenskaplig rationalitet

”Närmare sanningen” kan jag möjligen acceptera men att det som ter sig mer korrekt än något som inte ter sig riktigt lika korrekt skulle vara sant är otänkbart. Men då betyder närmare sanningen bara att det sannolikare utifrån ett bekvämlighetsperspektiv. Något egentligt bevis i sanningsriktning är det inte.

Tack för ett intressant och öppet svar! Jag uppskattar särskilt att du inte verkar ha låst dig vid någon bestämd position i medvetandefrågan. Tror själv att utvecklingen inom AI kommer att göra dessa frågor allt svårare att undvika, även om jag inte är övertygad om att förmågan att efterlikna mänskligt beteende i sig säger särskilt mycket om huruvida ett system faktiskt har subjektiva upplevelser. Där finns ju fortfarande ett ganska betydande filosofiskt gap mellan intelligens, beteende och fenomenellt medvetande. Dennetts perspektiv är onekligen intressant i sammanhanget, inte minst eftersom han på många sätt försökte upplösa själva problemformuleringen kring qualia snarare än att lösa den på traditionellt metafysiska premisser. Jag ska definitivt titta på materialet du länkar!

När det gäller din pragmatiska hållning till vetenskapen tror jag emellertid att det finns en distinktion som vore intressant att undersöka närmare. Håller helt med om att vi kan ha stor praktisk nytta av teorier som vi vet är approximativa och ofullständiga. Newtons mekanik är ett utmärkt exempel: den är inte en fullständig beskrivning av verkligheten, men fungerar fortfarande utmärkt inom ett stort antal tillämpningsområden. Men jag undrar om inte detta snarare väcker frågan om vad som rättfärdigar vår tilltro till teorierna än besvarar den.

Att en teori är användbar och att den är sann är förstås två olika saker. Men är de verkligen helt oberoende av varandra? Om en teori konsekvent ger oss korrekta förutsägelser, låter oss manipulera och kontrollera fenomen och dessutom fungerar inom helt nya tillämpningsområden, tycker jag att det blir allt svårare att hävda att dess framgångar inte ger oss åtminstone några epistemiska skäl att tro att den fångar någonting verkligt om världen.

Är inte heller helt övertygad om argumentet att vi aldrig kan få kunskap om verkligheten eftersom vi själva är en del av det system vi försöker undersöka. Att vi saknar ett perspektiv utanför universum behöver väl inte innebära att vi saknar möjlighet att få objektiv kunskap om delar av det? Vi kan ju trots allt undersöka system inifrån, upptäcka regelbundenheter och konstruera modeller som förklarar fenomen med anmärkningsvärd precision. Frågan är kanske snarare vilka begränsningar detta medför än om objektiv kunskap över huvud taget är möjlig.

Och här tycker jag att vi återkommer till det ursprungliga problemet med Popper och Hume. Jag kan absolut acceptera att vi bör vara pragmatiska och att vetenskapliga teorier aldrig ger oss någon absolut visshet. Men innebär det verkligen att vi måste avstå från att tillskriva en framgångsrik teori större sanningshalt än dess konkurrenter? Om inte, på vilka grunder gör vi då den bedömningen utan att återinföra induktionen?

Jag tycker att det är just den sista frågan som är svår att komma runt. Kanske är det trots allt möjligt att vara pragmatiker, vetenskaplig realist och epistemologisk fallibilist samtidigt. Men då återstår att förklara hur vi rättfärdigar vår tilltro till teorierna, och det är väl precis där Hume fortfarande spökar.

Tack igen för länkarna och för en givande diskussion!

För att vara lite provocerande: det verkar nästan som att du kräver ett slags epistemisk perfektion av vetenskapen som du knappast kan erbjuda något alternativ till.

Ja, jag tror i likhet med Popper att den absoluta sanningen är oåtkomlig för oss. Kurt Gödels ofullständighetsteorem slog ju en gång för alla hål på drömmen om att bygga ett perfekt och slutet system där allt som är sant också kan bevisas. Däremot kan vi med vetenskapens hjälp asymptotiskt närma oss sanningen. i takt med att teorier förfinas blir våra beskrivningar av verkligheten alltmer exakta. Vi kan objektivt avgöra om en viss teori är bättre än en annan genom att undersöka om den klarar fler tester än den gamla men vi kan aldrig slå fast att den är slutgiltigt Sann.

Det är inte konstigare än att jag ansluter mig till Poppers synsätt. Jag tror att han skulle hålla med om att det inte finns något mellanting mellan hans synsätt och postmodernismens. Jag förstår att du försöker mejsla fram något sådant men jag ser det inte.

Tycker att vi påträffat en central fråga här, och tror att det finns en spänning i din ståndpunkt som vore intressant att reda ut.

Du skriver att vetenskapen asymptotiskt närmar sig sanningen, samtidigt som du menar att vi aldrig kan fastställa att vi har nått den. Det senare håller jag med om. Men det förra väcker en annan fråga: varför ska vi egentligen tro att vi närmar oss sanningen? Det räcker inte riktigt att säga att vi aldrig kan veta säkert. Frågan är om vi över huvud taget har rationella skäl att tro att våra teorier blir sannare.

Här tycker jag att Popper är mer radikal än vad din formulering antyder. Han förnekar inte bara att vi kan fastställa en teoris slutgiltiga sanning, utan också att dess empiriska framgång ger oss skäl att öka vår tilltro till dess sanningshalt. En teori som överlever många hårda tester är bättre korroborerad, men det innebär enligt Popper inte att vi därmed har fått evidens för att den är sannare än tidigare teorier. Samtidigt vill han behålla sanningen som vetenskapens mål och beskriva vetenskapliga framsteg som ett närmande till detta mål. Det är just den kombinationen jag har svårt att få ihop.

Om vi exempelvis har en teori som gång på gång klarar experiment, gör träffsäkra förutsägelser och dessutom förklarar fenomen som tidigare teorier inte kunde hantera, har vi då inte åtminstone vissa skäl att tro att den beskriver verkligheten bättre? Jag menar inte att vi därmed har säker kunskap, eller att teorin måste vara sann. Men varför skulle sådana framgångar inte kunna ge oss grader av epistemiskt rättfärdigande? Att hävda motsatsen tycks kräva att man skiljer ganska skarpt mellan att ha goda skäl att föredra en teori och att ha goda skäl att tro att den är sannare. Jag förstår att Popper vill upprätthålla den distinktionen, men jag är inte säker på att den håller.

Jag skulle också vara lite försiktig med att dra in Gödel här. Ofullständighetsteoremen visar något (iofs mycket viktigt) om vissa formella system, men de visar inte i sig att objektiv kunskap om verkligheten är ouppnåelig. Framför allt besvarar de inte frågan om hur empirisk evidens kan ge oss skäl att tro något om världen. Där är Humes induktionsproblem fortfarande det direkt relevanta.

Så jag undrar egentligen två saker: Accepterar du att empirisk framgång ger oss åtminstone vissa skäl att tro att en teori ligger närmare sanningen? I så fall, hur kan vi rättfärdiga det utan att återinföra induktionen? Om inte, på vilka grunder kan vi då hävda att vetenskapen faktiskt närmar sig sanningen och inte bara producerar allt mer användbara modeller?

Tycker absolut inte att det är någon orimlig position att hävda att vetenskapen gör framsteg utan att vi någonsin kan nå slutgiltig visshet. Tvärtom lutar jag själv åt någon form av fallibilistisk realism. Men då behöver vi också kunna förklara varför framstegen ger oss skäl att tro att vi rör oss i rätt riktning.

Om man ska dra saker till sin spets, vilket Popper gör, går det faktiskt inte att säkert veta om en teori ligger närmare sanningen än en annan. "Avståndet" till sanningen måste ju mätas i ett rum av "alla tänkbara experiment" - ett rum med oändligt många dimensioner. En ny teori kan ge resultat som ligger närmare sanningen i ett visst experiment, men samtidigt hamna längre ifrån i ett annat, ännu ej utfört experiment.

Av samma skäl som vi inte kan veta om en teori är absolut Sann (det vill säga förklarar alla tänkbara experiment, gjorda som ogjorda), kan vi inte heller med säkerhet hävda att den är "sannare" bara för att den förklarar hittills utförda experiment bättre.

Personligen tycker jag dock sådant hårklyveri inte är så intressant i praktiken. Jag är pragmatiskt lagd och godtar att en teori som bättre förklarar gjorda experiment med stor sannolikhet är att föredra för att förstå verklighetens natur och även förklara ogjorda experiment.

Det finns mycket forskning som skulle kunna falsifieras om man var oetisk. Mycket frågor är obesvarade då man faktiskt inte kan testa allt på människor. Sedan anser jag att vi har mer datakraft idag att man I sak inte behöver ha en observation för att stärka sin tes utan snarare med machinlearning beta av teser och permutera fram dem istället för att tänka djupt

Våra positioner verkar faktiskt vara ganska nära varandra ändå, trots att vi lyfter frågetecken - det är verkligen en spännande diskussion vi för.
Jag har inga problem med att vi aldrig kan veta om en teori är den slutgiltigt bästa beskrivningen av verkligheten. Och jag håller med om att det verkar omöjligt att ens definiera ett mått på avståndet till sanningen, givet alla experiment som ännu inte utförts.

Men din pragmatiska hållning väcker en fråga: när du säger att en teori som förklarar utförda experiment med stor sannolikhet också kan förklara oupptäckta fenomen, vad grundar du den sannolikheten på? Är det inte just en sådan slutsats från det observerade till det oobserverade som Hume och Popper problematiserar?

Tycker också att det är värt att skilja mellan att en teori är praktiskt användbar och att vi har goda skäl att tro att den beskriver verkligheten bättre. Det ena utesluter förstås inte det andra. Tvärtom verkar det ganska märkligt att konsekvent förneka det senare när vi samtidigt använder teoriernas förklaringskraft och prediktiva framgångar som skäl att föredra dem.

Det för oss tillbaka till din tanke om att vetenskapen asymptotiskt närmar sig sanningen. Förstår att vi inte kan mäta det exakta avståndet, men vad är det då som gör att vi kan hävda att vi närmar oss den? Om empirisk framgång inte ger oss några skäl att tro på ökad sanningslikhet, verkar det påståendet vila på något annat än vetenskapens egna resultat.

Mänsklig erfarenhet visar att nya, framgångsrika teorier som bättre förklarar utförda experiment oftast har två egenskaper som inte alls är självklara:

1. De kan uttryckas på ett mer kompakt matematiskt sätt något Eugene Wigner uppmärksammade i sin berömda text "The Unreasonable Effectiveness of Mathematics in the Natural Sciences".
   
2. De har en högre prediktiv förmåga och kan förutsäga fenomen i experiment som ännu inte har utförts. Ett klassiskt exempel, som även Karl Popper lyfter fram, är solförmörkelsen 1919 där Einsteins förutsägelse om hur ljuset från avlägsna stjärnor avböjs visade sig stämma inom mätnoggrannheten.

När dessa två kriterier är uppfyllda räcker det för en pragmatiker som mig att hävda att vetenskapen har kommit närmare sanningen. Faktum är att även Popper menade att man i praktiken kan anta att en teori som uppfyller de här egenskaperna också är "sannare" än sin föregångare.

Då tror jag faktiskt att vi är närmare varandra än det först verkade. Särskilt ditt andra kriterium tycker jag (precis som Popper) är exceptionellt viktigt: en teori som lyckas förutsäga fenomen som ännu inte observerats har onekligen gjort något mer imponerande än att bara passa redan kända data. Eddingtons observationer 1919 är ett utmärkt exempel. Einstein hade satt sin teori på spel, och den klarade prövningen (vilket den sedan fortsatt göra trots extraordinärt lång nacke - vilket ju Popper också lyfter i sina texter som anledningen till att han ser Einstein som den störste vetenskapsmannen).

Men då infinner sig förstås frågan: varför skulle just detta inte vara evidens för att teorin ligger närmare sanningen? Du skriver att det räcker för dig att hävda att den gör det, och hänvisar dessutom till att Popper själv tycks ha accepterat ett sådant praktiskt förhållningssätt. Här tycker jag att det finns en ganska intressant spänning hos Popper. I sin strikta epistemologiska position är han ytterst restriktiv med vad empirisk framgång får berättiga oss att tro. Men när han beskriver vetenskapens faktiska utveckling talar han betydligt mer optimistiskt om korroborerade teorier, sanningslikhet och vetenskapliga framsteg. Den praktiske Popper verkar tillåta sig lite mer epistemisk optimism än vad den teoretiske vetenskapsfilosofen Popper riktigt kan försvara.

Jag är också lite nyfiken på ditt första kriterium. Matematiskt eleganta och kompakta teorier är förstås tilltalande, men universum har ju ingen uppenbar skyldighet att vara särskilt pedagogiskt. Elegans kan vara en god vägvisare, men knappast ett sanningskriterium i sig.

Kanske är den intressanta skiljelinjen inte huruvida vetenskapen närmar sig sanningen, utan vad vi menar med att ha goda skäl att tro det. Och om vi nu båda accepterar att prediktiv framgång och nya empiriska prövningar ger sådana skäl, har vi kanske lyckats smuggla in en liten dos epistemisk optimism genom Poppers bakdörr. Inte för att jag tänker klaga på sällskapet.