Citat:
Ursprungligen postat av
Threadkiller
Park är en provokatör och drar saker till sin spets på ett medvetet tillspetsat sätt. Känns orden "Skända flaggan, vägra vapen, svik fosterlandet, var onationell" samt "KUKEN" klottrad på en svensk flagga igen? Jesus som läderbög i Ecce Homo? Jättemålning av Lenin på Rockefeller Center? Eller ungefär allt som Pussy Riot ägnat sig åt? Eller om vi ska gå längre tillbaka och lite mer in i finrummen, Jonathan Swifts traktat om att de fattiga borde sälja sina barn som föda för bättre bemedlade?
Då var det så klart jättekul, och bra, och stor konst, därför att det var vänstern som stod bakom (med undantag för Swift som var moderat, men gjorde en poäng om orättvisor som vänstern gillade). Men när Park provocerar gäller ingenting av detta längre, eftersom han oftast ställer sig på "fel" sida.
Ifall Park skrivit exempelvis "det finns uppenbara lögner kring Förintelsen som bör få ifrågasättas utan att bli utmålad som antisemit eller förintelseförnekare" eller "forskningen kring Förintelsen bör vara fri från tabun" eller "man borde uppvisa större förståelse för människor som tvivlar på att den ägt rum", eller "jag tror att antalet sex miljoner kan vara lite överdrivet", eller något annat rimligt, hade det inte varit
konst i bemärkelsen "provokationer som får oss att utmana tabun, regler och det som annars tas för givet". Ett konstparadigm som ironiskt nog gjorts dominerande av vänstern (och i särskilt hög grad judar inom vänstern, lustigt nog - läs den väletablerade författaren Tom Wolfes kritik mot den moderna konsten, Det målade ordet/
The Painted Word om du inte tror mig).
För en konstnärsprovokatör som Park är det ju närmast en
självklarhet att skriva just "Förintelsen är en judisk lögn" istället för något mer nyanserat.
PewDiePie/Felix Kjellberg fick några snubbar i Långtbortistan att hålla upp en skylt där det stod "Död åt judarna" för pengar. Jag vet faktiskt inte exakt
vad han ville göra en poäng av i det fallet och huruvida provokationen handlade om judar, antisemitism, clickbait eller inkomstklyftor. Men jag tror knappast att han bokstavligen menade att alla judar borde dö.
Det märkliga med ditt resonemang är att du tycks utgå från att kritik mot Park måste bero på att han befinner sig på fel politisk sida. Men varför skulle det vara så?
De exempel du räknar upp visar snarare motsatsen till vad du vill bevisa. Carl-Johan De Geers verk beslagtogs av polisen och han dömdes för dem. Ecce Homo mötte omfattande protester och Pussy Riot har fått betala ett mycket högt pris för sina provokationer. Föreställningen att vänsterns provokatörer skulle ha mötts av enbart applåder medan Park ensam får utstå kritik håller knappast.
Och det är här jag tycker att ett slags offermentalitet smyger sig in i resonemanget. Att medvetet provocera och sedan framställa kritiken som bevis för att man behandlas orättvist blir ganska motsägelsefullt. Den som sticker ut hakan får också räkna med mothugg. Det gäller oavsett politisk hemvist.
Men det finns dessutom en avgörande skillnad som du hela tiden tycks vilja komma runt, skillnaden mellan att provocera genom att utmana normer och att framföra historiskt falska påståenden.
När Park skriver att Förintelsen är en ”judisk lögn” är det inte bara ett brott mot någon social konvention. Det är ett påstående som motsägs av en överväldigande historisk dokumentation.
Visst kan även en lögn användas som ett konstnärligt grepp. Jonathan Swifts satir är ett utmärkt exempel på att en uppenbart orimlig utsaga kan ha ett helt annat syfte än sin bokstavliga innebörd. Men då måste man också kunna resonera om vad satiren riktar sig mot och hur den fungerar.
Att Park är provokatör räcker inte i sig som förklaring. Särskilt inte när hans uttalanden om Förintelsen förekommer i ett bredare sammanhang av liknande uttalanden och handlingar.
Och här blir din jämförelse med Swift problematisk. Swifts absurda förslag om att äta fattiga barn var ett sätt att synliggöra hur de fattiga avhumaniserades. Vad är det som synliggörs genom att kalla Förintelsen en judisk lögn? Vilken föreställning utmanas och vilken riskerar i stället att förstärkas?
Jag har aldrig hävdat att Park inte får provocera, att hans verk inte är konst eller att konst måste vara sanningsenlig. Jag hävdar att hans uttryck kan granskas och kritiseras för vad de faktiskt förmedlar.
Det är fullt möjligt att försvara hans yttrandefrihet utan att försvara hans påståenden.
Och att kalla något provokation är fortfarande ingen förklaring till varför just den provokationen skulle vara befogad eller undantagen från kritik.
Vid närmare eftertanke framstår ditt resonemang nästan som en projektion. Du utgår från att min kritik av Park måste bottna i politisk partiskhet, samtidigt som du själv bygger hela ditt försvar på föreställningen att vänsterns provokatörer hyllas och högerns fördöms.
Det är du, inte jag, som gör konstnärens politiska hemvist till den avgörande frågan.
Jag har konsekvent argumenterat för att samma principer ska gälla oavsett politisk tillhörighet. Det är innehållet och de konkreta påståendena jag kritiserar, inte vilken sida konstnären tillhör.