Citat:
Ursprungligen postat av
WordWarrior
Kvinnor är som bekant hypergama, och dras till män med rikedom, social status, kändisskap, eller som ägnat sig åt mycket grov kriminalitet. De söker en alfahanne kort sagt. Män värderar däremot ungdom, mjukhet, fertilitet och skönhet framför allt annat. Många kvinnor har på grund av feminismen dragit helt fel slutsatser, och tror att män fungerar likadant som de själva. De skjuter upp barnafödande till förmån för karriär trots att den biologiska klockan tickar. De försöker göra karriär och tjäna pengar, men detta är snarare mer avtändade för män. Män vill inte ha kvinnor med manliga egenskaper. Hellre en mjuk och kvinnlig städerska än en CEO boss-bitch med kostym och slips. Detta bekräftas också av evolutionspsykologisk forskning. Män vill inte ha alfa-kvinnor, bara unga, snygga och fertila kvinnor. Går det dessutom att ha en intellektuell diskussion med henne så är det definitvt en bonus.
Topic: det här verkar vara en vanlig missuppfattning bland västerländska kvinnor. Vad anser ni? Ordet är fritt!
Det är sant att män sällan tycker att en karriärkvinna är idealet, och det har säkert biologiska orsaker. Det är också sant att kvinnor dras till alfamän.
Men sedan har även de i tråden rätt, som säger att du har en förenklad världsbild, för verkligheten består till en mycket liten del av alfamän med söta, fertila, mycket yngre kvinnor, utan i verkligheten har nästan alla människor en partner i alla fall i någon period i livet. Även vanliga män som inte är särskilt alfa alls, och vanliga kvinnor som inte är särskilt vackra. Ja även infertila kvinnor brukar ha partners, många män accepterar att det inte kan bli några barn. Dessutom kan infertiliteten ligga hos mannen, eller i kombinationen av de två, plus att alla faktiskt inte vill ha barn. De flesta kvinnor träffar faktiskt även en ny man, fast de passerat fruktsam ålder när de skiljer sig eller blir änkor.
I verkligheten brukar de flesta par vara ungefär jämnåriga också.
Man får liksom skilja på drifterna - när det gäller dem tror jag som sagt att du har rätt, det ser man ju på vad folk föredrar i fiction (film, TV-serier, romaner, dataspel...) - och det verkliga utfallet. Jag menar: Lisa läser böcker som handlar om unga kvinnor som träffar 40-åriga, oerhört snygga och manliga och framgångsrika män, antingen self-made men eller adliga män med ett gods och en titel, eller rentav kungligheter, och tänker: "oh jag önskar att det där kunde hända mig!". Och Linus spelar dataspel där alla kvinnliga gestalter springer omkring halvnakna, de är alla i 18-årsåldern med söta ansikten med fylliga läppar och stora klara ögon, och smala kroppar med timglasfigur, stora bröst och välformade ben.
...men en dag börjar Lisa och Linus att prata med varandra i personalmatsalen på jobbet, de känner att de tycker om varandra och börjar umgås på fritiden. Och så blir de kära, fast Lisa inte alls ser ut som tjejerna i Linus' dataspel, och Linus inte är 40 utan bara två är äldre än Lisa, och han är inte särskilt manlig och framgångsrik är han inte heller, och kommer aldrig att bli. Någon adelsman är han inte heller. Men de gillar varann ändå, och snart är Lisa gravid och de får annat att tänka på, och fantasierna från romanerna och dataspelen känns nu mycket avlägsna. Även om de kommer att blossa upp igen i perioder under livets gång, men då får det hålla sig inom fantasin s.a.s., det påverkar inte Lisas och Linus' verklighet, som vid det laget även består av tre barn och ett radhus och en stor, snäll hund.
Så går det för nästan alla, TS! Du måste sluta leva i fantasierna för det gör dig bara bitter.