Citat:
Att över en halv miljon svenskar är överskuldsatta och att hela 5 procent av befolkningen har skulder hos Kronofogden är alarmerande. Det är lätt att avfärda detta som individuella misslyckanden och bristande privatekonomiskt ansvar. Men i själva verket är det resultatet av ett samhälle och ett ekonomiskt system som aktivt driver människor i skuldsättning.
Vi lever i en tid där unga människor från tidig ålder indoktrineras i att materiell konsumtion är lika med lycka. Genom reklam och sociala medier skapas konstlade behov där vi uppfostras till att aldrig vara nöjda, utan ständigt sträva efter mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på denna onödiga produktion och konsumtion. Näringsliv, banker och politiker upprätthåller strukturen eftersom den genererar kortsiktiga vinster, ränteinkomster och skatteintäkter. Men jakten på denna materialistiska lycka blir ett ekorrhjul som nöter ut oss som människor och priset betalas inte bara i mänskligt lidande, utan också av Moder Natur genom utarmade naturresurser och förstörd miljö.
Problemet stannar inte vid kultur och reklam; det är inbyggt i det finansiella ramverket. Vårt lånebaserade monetära system har under lång tid med låga räntor och negativ realränta belönat belåning och straffat sparande. När mark- och bostadspriser tillåts skjuta i höjden tvingas unga människor i våra storstäder att ta miljonlån bara för att få ett tak över huvudet. De blir skuldslavar för livet, inte för att de velat leva över sina tillgångar, utan för att systemet inte erbjuder något alternativ.
För att vända utvecklingen måste vi omdefiniera vad som är värdefullt. Det mest värdefulla i livet som kärlek, hälsa, vänskap och barn är gåvor som inte kan köpas för pengar. Vi måste återupprätta en kultur som uppmuntrar sparande, långsiktighet och förnöjsamhet med det enkla. Vi måste gå från ett skulddrivet konsumtionssamhälle till en hållbar ekonomi som sätter mänsklig trygghet, sparande och livskvalitet framför bankvinst och överkonsumtion.
Svaret på marknadens misslyckanden är inte att "ta från de rika och ge till de fattiga". Kommunismens utopiska motto "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" fungerar dåligt i praktiken eftersom människor uppmuntras i ett sådant system minimera sin förmåga och maximera sina behov. Historien visar att sådana system i slutändan kräver angiveri, hård kontroll och ideologisk uppfostran för att hållas ihop, där makteliten blir de enda vinnarna.
Vi behöver varken hänsynslös konsumtionskapitalism eller auktoritär socialism. En betydligt bättre vägledning hittar vi i den socialliberala filosofen John Rawls tankar om differensprincipen. Rawls menar att ett rättvist samhälle ska utformas under en ”slöja av okunnighet” det vill säga att vi bygger samhällssystemet utifrån att vi inte vet om vi kommer att födas rika eller fattiga, friska eller sjuka, starka eller svaga. Ur den principen härleder han att inkomstskillnaderna ska vara tillräckligt stora för att optimera tillvaron för de minst lyckligt lottade. Vissa skillnader i inkomst och kapital är nödvändiga för att uppmuntra alla i samhället att göra sitt bästa.
Vi lever i en tid där unga människor från tidig ålder indoktrineras i att materiell konsumtion är lika med lycka. Genom reklam och sociala medier skapas konstlade behov där vi uppfostras till att aldrig vara nöjda, utan ständigt sträva efter mer. Hela vårt ekonomiska system bygger på denna onödiga produktion och konsumtion. Näringsliv, banker och politiker upprätthåller strukturen eftersom den genererar kortsiktiga vinster, ränteinkomster och skatteintäkter. Men jakten på denna materialistiska lycka blir ett ekorrhjul som nöter ut oss som människor och priset betalas inte bara i mänskligt lidande, utan också av Moder Natur genom utarmade naturresurser och förstörd miljö.
Problemet stannar inte vid kultur och reklam; det är inbyggt i det finansiella ramverket. Vårt lånebaserade monetära system har under lång tid med låga räntor och negativ realränta belönat belåning och straffat sparande. När mark- och bostadspriser tillåts skjuta i höjden tvingas unga människor i våra storstäder att ta miljonlån bara för att få ett tak över huvudet. De blir skuldslavar för livet, inte för att de velat leva över sina tillgångar, utan för att systemet inte erbjuder något alternativ.
För att vända utvecklingen måste vi omdefiniera vad som är värdefullt. Det mest värdefulla i livet som kärlek, hälsa, vänskap och barn är gåvor som inte kan köpas för pengar. Vi måste återupprätta en kultur som uppmuntrar sparande, långsiktighet och förnöjsamhet med det enkla. Vi måste gå från ett skulddrivet konsumtionssamhälle till en hållbar ekonomi som sätter mänsklig trygghet, sparande och livskvalitet framför bankvinst och överkonsumtion.
Svaret på marknadens misslyckanden är inte att "ta från de rika och ge till de fattiga". Kommunismens utopiska motto "Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" fungerar dåligt i praktiken eftersom människor uppmuntras i ett sådant system minimera sin förmåga och maximera sina behov. Historien visar att sådana system i slutändan kräver angiveri, hård kontroll och ideologisk uppfostran för att hållas ihop, där makteliten blir de enda vinnarna.
Vi behöver varken hänsynslös konsumtionskapitalism eller auktoritär socialism. En betydligt bättre vägledning hittar vi i den socialliberala filosofen John Rawls tankar om differensprincipen. Rawls menar att ett rättvist samhälle ska utformas under en ”slöja av okunnighet” det vill säga att vi bygger samhällssystemet utifrån att vi inte vet om vi kommer att födas rika eller fattiga, friska eller sjuka, starka eller svaga. Ur den principen härleder han att inkomstskillnaderna ska vara tillräckligt stora för att optimera tillvaron för de minst lyckligt lottade. Vissa skillnader i inkomst och kapital är nödvändiga för att uppmuntra alla i samhället att göra sitt bästa.
Bra inlägg.
Det är dock inte konstigt att vi i Sverige tidigt lär oss att konsumption är lika med lycka, titta bara på vårt klimat. Vi har tre-fyra månader då vi får tillräckligt med solljus, övriga året är mörkt och brist på naturligt D-vitamin är ett faktum. 3-4 månader får vi knappt någon sol alls.
Kombinera det med ekorrhjulet och vips så har vi en ekvation som heter Konsumption = Tillfällig lycka + Skuldsättning.
En urfattig byfåne i Zambia är troligen lyckligare är medelsvensken, och våra politiker borde lägga stora resurser på att handskas med detta problem.
