Citat:
Ursprungligen postat av
526
Du vet inte vad du vill.
Varför är du en så jävla patetiskt fucking sorglig fuck?
Jag var på resan mot allt det där normala livet med partner, kanske barn, kanske hund och bil. Karriären var där den skulle och jag nosade på medellön+ sen kom sparkontot upp i över 1 miljon.
Men någonstans kände jag för att syna det idealet...
Är det verkligen det livet är? Blir jag verkligen lyckligare av det? Vad är ens relationer om inte temporära utbyten? Var höll alla som nu är intresserade av mig hus när jag behövde stöttning i att bygga ett liv, glider de bara in vid mållinjen?
Jag jobbar ju ändå som fan och då är det inte mycket utrymme för att varken spendera tid med en partner eller barn på djupet.
Citat:
Ursprungligen postat av
526
Din fru föraktar dig - värre är att dina föräldrar föraktar dig. Men värst är att du föraktar dig själv.
Bortsett från fru så är det sant.
Det sjuka är hur snabbt man tappar känseln för skam dock. Man blir ambivalent och ideal eller normer blir bara främmande regler andra verkar bry sig om.
Okonventionell låter finare än missanpassad.
Citat:
Ursprungligen postat av
526
Du är "duktig" på ditt jobb men du är fattig - så jävla fattig. Du har aldrig vågat göra vad du egentligen vill. Spelar ingen roll att du sparat en peng på avanca. Du har inget handlingsutrymme.
Vad vill du egentligen?
Fast det vore ju bara att bli reaktiv? Du dör de sakerna som en sorts trots mot det du kallar hierarkin. Men likt förbaskat har de ju provocerat dig till något ändå.
Flyktbeteende om något är väl att då att börja knyta ann till tröstsbeteenden och agera i affekt.