Är det trash/WT/slödder att träffa sin partner på dejtingappar

Märks att majoriteten av användarna på Flashback tillhör det lite äldre gardet. Att träffas via apparna har varit det vanligaste sättet i åtminstone säkert 10 år.

det är så många träffas nu, och om du vill träffa någon så kanske du borde testa detsamma

Äh, whatever works. Vet flera par, några är nu gifta och andra har varit ihop i 5+ år med barn osv, som träffats på Tinder. Det spelar väl ingen roll om man träffas där (där man faktiskt har möjlighet att stämma av t.ex. intressen innan man ses) eller på krogen, jobbet osv. Barnslig frågeställning.

Ja lite dålig känsla får man, men vet å andra sidan folk som gjort det och har bra relationer

Även vi, de mest rika som jobbar mest och gör mest saker, kan tycka att det är ett bekvämt sätt att träffa människor via en app. Jag använder match. Från den har jag lärt mig att Sverige styrs av kvinnor 50-60 år och jag vet inte hur många chefer, professorer, företagsägare jag dejtat. Det dräller av dem på match. Alla äger ett sommarhus i Italien eller Spanien, eller åtminstone i Norrtälje.

Har bara träffat en via en app, och det var via tinder när jag var i Ukraina, 2020. Var inte någonting seriöst med det hela. Hon var ute med sin vän och jag med min, vi matchade och fick kontakt.

Har träffat fler tjejer via Lunarstorm och Flashback än via dejtingappar. Skulle dock inte vilja påstå att det är WT att göra det. Däremot kan jag tycka att det blir WT när man gör det för mycket och aldrig nöjer sig.

Appen är ju bara ett sätt att få initial kontakt, relationen byggs så klart när man ses och börjar umgås.

Enkelt. Man byter telefonummer, sms, telefonsamtal, videomöte. Nummer, namn och adress som går att verifiera. Törs man inte det, oavsett hur man fick kontakt, så ska man nog inte dejta, alls. Ingen romantik spirar ur rädsla.

Du har inte förstått alls.

Killen gör en profilsida, med lite fakta, beskrivning av honom som person och några bilder.

Tjejen gör samma sak.

Killar å tjejer bläddrar bland alla profiler och skriver ett meddelande till den hon/han tycker har potential, kanske svarar denne och de börjar ordväxla. Får de en bra känsla av varann, byter de privata uppgifter, pratar i telefon å kanske video och bestämmer träff för en första dejt. Detta är grunden, ingen AI eller program bestämmer vilka som träffas.

Sånt beros nog på avstånd också. Jag hade väl aldrig tänkt tanken på att man ska videosnacka med ett potentiellt ragg någonsin. Men så har jag också bara träffat män i närheten av där jag bor. Då blir det mer att snacka lite strunt, lättsamt och inte särskilt länge. Ta pulsen, kolla humor och humör. Verkar det lite spännande eller intressant så ordnar man ett första möte för att hälsa irl.

Ja, precis. Inget konstigt egentligen. Lurendrejeri, fejkade personer osv.. avslöjas lätt genom dels verifierbara uppgifter, samtal å video.

Men.. det finns än idag ett visst stigma kring onlinedejting, framförallt bland kvinnor. De skulle skämmas ögonen ur sig inför väninnor om de blev påkomna med det, särskilt på landsbygd och i småstäder där det finns få platser för att träffa folk utanför den egna sociala kretsen. De dejtar oftast på sas socialt "ofarligt" avstånd. Men det finns ju rätt gott om exempel där folk i söder har flyttat till kärleken i norr eller tvärt om, även kors å tvärs till våra grannländer.

Men det är väl ändå förståeligt att man gärna undviker kompisarnas ex?
Men sen blir det som det blir ibland och råkar man falla för kompisens ex så får man ju hoppas att alla inblandade kan hantera det som vuxna individer.
Det kan säkert locka både män och kvinnor att ha en spännande anledning till att resa iväg och utforska olika delar av Sverige eller grannländerna. Men sen har vi även dom som vill försvåra för sig själva gällande något seriöst. Dom personerna som dejtar ”omöjliga relationer”, medvetet eller omedvetet.