Regeringsbildningen och talmansrundorna efter valet 2026

Att Centerpartiet idag har möjlighet att bli regeringsparti innebär inte att så kommer att ske. En historisk tillbakablick visar att dagens röda linjer med all sannolikhet kommer att bestå, skriver Lars Adaktusson


DEBATT | REGERINGS­BILDNING
I veckan bjuder Centerpartiet in till gemensamt seminarium om den politiska situationen i landet, såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna och Miljöpartiet kommer att delta. Initiativet har lett till spekulationer om centerpartisternas egentliga avsikter, delar av det politiska kommentariatet ser framför sig att partiets röda linje mot Vänstern kan vara på väg att luckras upp.

Redan före valet spekulerade statsvetare och politiska kommentatorer om att Centern i något skede skulle ändra inställning i regeringsfrågan. När väljarna sagt sitt och det förväntade regeringstrasslet var ett faktum ansågs att kompromissviljan skulle öka. Trots sin välfyllda partikassa bedömdes även centerledningen vilja undvika extraval.

Även om det senare är troligt bygger resonemanget på en analys med brister. Dels därför att Centerns motstånd mot en vänsterpartistisk regeringsmedverkan är ideologiskt grundat och över tid snarare har förstärkts än lättats upp. Dels därför att dyrköpta historiska erfarenheter spelar in när priset för ändrade positioner och löftesbrott ska kalkyleras.

För 50 år sedan, på hösten 1976, vann dåvarande centerledaren Thorbjörn Fälldin riksdagsvalet på en stark berättelse om politiskt ledarskap och riskerna med kärnkraft. Kärnkraftsmotståndet var grundmurat, beskedet var kategoriskt och icke förhandlingsbart. Ingen statsrådspost var så åtråvärd att Fälldin var beredd att ”dagtinga med sin övertygelse”.

När så reaktorn Barsebäck 2 ändå laddades, efter tuffa regeringsförhandlingar och kompromisser, följde en omfattande svekdebatt. Partiet hade fått regeringsmakt och ministerposter, men internt var känslan att det skett till priset av den egna identiteten. ”Centerns fotfolk” fick sin heder ifrågasatt och kunde inte längre se grannar och arbetskamrater i ögonen.

Det var med andra ord något större och mer grundläggande än ett sakpolitiskt lappkast och Centerledningens agerande i en regeringsförhandling, som detta gällde. På spel stod hela det traditionstyngda folkrörelsepartiets politiska trovärdighet, liksom tilliten till de politiska företrädare som under lång tid byggt sina förtroendeuppdrag på principfasthet och hederlighet.

Konsekvenserna blev betydande. I partiets egen historieskrivning talas om ”förlorat förtroende bland väljarna” och politiska motsättningar som två år senare bidrog till att Fälldinregeringen föll. Föll gjorde också partiets väljarstöd, från 24,1 procent i valet 1976 till 18,1 procent 1979. Flera och samverkande faktorer bidrog till raset, men Centerns storhetstid var över. Decennier med valresultat på 7-8-procentsnivån skulle följa.

Idag har Centerpartiet alla möjligheter att förhandla om regeringssamarbete, kompromissa om budgetar, göra upp med andra partier om sakpolitik och reformer. Fälldins problem var inte att han kompromissade, regeringspolitik kräver kompromisser. Men i den stund centrala principer, utställda löften och tydligt kommunicerade gränser blir förhandlingsbara, går förtroendekrisen i repris.

Av egen erfarenhet är det inom den samlade centerrörelsen känt att skillnaden mellan en politisk eftergift och ett löftesbrott är kolossal. Oavsett om sakfrågan handlar om kärnkraft eller regeringsbildande är det mot den insikten som partiets ledning i dessa dagar har att väga sina beslut. Historien talar sitt tydliga språk, förlorat förtroende vägs inte upp av makt och ministerposter.

Bland centerpartister har självbilden av ett parti som vägleds av värderingar, som går sin egen väg och inte vänder kappan efter vinden alltid varit stark. Från Bondeförbundets tid, via Thorbjörn Fälldins och Annie Lööfs partiledarskap, till våra dagar har inställningen varit tydlig; Centerpartiet är inte något bihang till andra partier.

Av den inställningen och självständigheten följer att partiet under vissa omständigheter kan behöva avstå makt och parlamentariskt inflytande. Att Centern idag har möjlighet att bli regeringsparti och bemanna viktiga ministerposter innebär inte att så kommer att ske. Ty ju tydligare ett löfte till väljarna är kategoriskt och principiellt, desto högre blir kostnaden för att bryta det.

Centerpartiets ledning och medlemmar vet detta, de vet vad som hände 1976 och känner till konsekvenserna av smärtsam och uppslitande svekdebatt. Därför kommer dagens röda linjer, med till visshet gränsande sannolikhet, att bestå. Partiets historia och självbevarelsedrift väger tyngst.


Lars Adaktusson