8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

ja ja juste. Partinslag.

Jo anmälan är inte grundad i fakta alls utan är bara tankar och idéer. Det är så det är. Och att domstolen inte agerat på att det kommit in uppgifter om förvanskade utredningar, eller struntat att väga in föräldrarnas experter, eller bara låter förklaringen om att det står fel i orosanmälan och journalen om droppet med förklaringen "Elsa måste ätit mer än vad som rapporterades då." som bevisföring. Inget av det visar på ett skämt till rättsprocess nej.

Lol, varför måste detta hela tiden återupprepas? Varför börjar du om dessa diskussioner som de inte har vart?

Partsinlaga. Inte ”inslag”.

Doktorn får rätta mig om något är fel men jag kollade med Google AI om utsättande av dropp vid PIPO och uppskattad tid för att säkert kunna bedöma om tillståndet är stabilt. Sammanfattningsvis:

Att lyckas sätta ut droppet (parenteral nutrition) helt efter två månaders nedtrappning är en enorm milstolpe för ett barn med PIPO! Det visar att tarmen just nu kan tillgodogöra sig tillräckligt med näring och vätska på egen hand.

Eftersom PIPO är en kronisk sjukdom som går i skov, pratar man dock sällan om att barnet är helt "säkert". Istället definieras en stabil utsättning kliniskt när barnet har klarat sig utan dropp i minst 3 till 6 månader samtidigt som tre kritiska parametrar uppfylls:

De tre kraven för stabilitet:

• Vikt och tillväxt (Z-score): Barnet måste hålla sin tillväxtkurva (eller klättra på den) enbart med hjälp av mat eller sondmat. Viktavvikelse är det tidigaste tecknet på att tarmen inte orkar med i längden.
• Stabil vätske- och elektrolytbalans: Blodprover (njurfunktion, saltbalans) och urinprover måste ligga stabilt. Vid PIPO är det ofta vätskebalansen (uttorkning) som sviktar först, snarare än kaloriintaget.
• Hanterbar symtomlindring: Att smärta, illamående och bukomfång (uppblåsthet) ligger kvar på en acceptabel och hanterbar basnivå utan att gradvis förvärras.

Varför behövs så lång tid (3–6 månader)?
När droppet tas bort försvinner en stor säkerhetsmarginal. Tarmen tvingas plötsligt arbeta maximalt dygnet runt. Under de första veckorna eller månaderna kan barnet gå på "reserver", men över tid kan tarmen bli uttröttad.

Det är också vanligt med SIBO (bakteriell överväxt i tunntarmen), vilket är en känd komplikation vid PIPO eftersom tarminnehållet rör sig för långsamt. SIBO kan utvecklas smygande under veckorna efter att droppet satts ut och leda till ökad smärta, gaser och sämre näringsupptag.

Givet detta tycks det uppenbart att Elsa fick flytta till en släkting (i december 2025) så snart vården kunde känna sig hyfsat säkra på att Elsas förbättring var stabil.

Bra att du erkänner att VH har ett ansvar. Brister i kommunikationen kan absolut vara grund för LVU för ett sjukt barn. Du underskattar betydelsen av adekvat rapportering när vården är högst beroende av denna för att kunna ordinera kompletterande dropp adekvat.

Dessutom är dessa anställda enligt LSS och har det som heltidsjobb. De SKA kunna rapportera korrekt. Det finns ingen ursäkt.

Det stämmer inte. Allt vi vet är att de har dokumenterat fel. Vi har inga tydliga källor som antyder att de inte hade någon koll på vilken dos hon fick. Som sagt var ju ordinationen i Cosmic tydlig. Hur får du ihop glukosdropp om hon hade 100% näringsdropp?

Och hur motiverar du att vården trodde att hon hade 100% dropp men att hon åt resten själv, dvs 60%. Det är rätt stor skillnad. Menar du att vården ignorerade familjens rapporter helt och sket i att sänka droppet? Eller menar du att de inte fick info alls om maten?

Hänger inte med.

LE verkar vara en omtyckt, uppskattad läkare. Att de inte kommer överens, ligger det då sannolikt på honom? Det är ett väldigt konstigt resonemang som Stenberg för.

Var det inte så att det inte var någon rök utan eld? Hur gäller det om att sjukhusen gjorde falska orosanmälningar, inte hade koll på droppet i varken orosanmälan eller sina journaler, att sjukhusen inte kommunicerade så Elsa blev lidande då de gave henne fel medicinering vid tarmtömning, påverkan av LVU genom ryktesspridning och inte skicka remissen till Sahlgrenska som överenskommit att ta emot Elsa?

Du säger att rapporteringen och kommunikationen är Victorias fel. Vad bygger du det på?

Allt som hittills kommit fram är ju att vården är de som misskött sig.

Att vården avslutades "väl fort jämfört med motsvarande situationer i liknande mål". Vet du vem mer som tyckte det? Nämndens 1:e vice ordförande. Enligt Lex Sarah-rapporten sa hon på mötet med handläggarna i april att upphörandet gick för fort jämfört med hur ärenden brukar hanteras.

Och socialtjänstens egna socialsekreterare svarade på det argumentet i samma rapport. De skriver att hur lång tid en LVU-vård brukar pågå inte avgör om de lagliga förutsättningarna för vård är uppfyllda. Vård enligt LVU ska upphöra när grunden inte längre finns, enligt 21 § LVU. Det är alltså inte jämförelsen med andra ärenden som avgör, utan om det här barnet fortfarande behöver vården.

Det är därför 21 § är din svagaste punkt, inte din starkaste. Den säger inte att vård ska pågå lika länge som i liknande fall. Den säger att den ska upphöra när den inte behövs.

Och visst, det är socialtjänsten som bestämmer hur vården ska utformas. Men inom lagens ramar. Förvaltningsrätten citerade själv förarbetena i umgängesdomen: begränsningar ska tillämpas restriktivt, kräver starka skäl och får inte bestå längre än nödvändigt. Det är precis så umgängesbegränsning ska användas.

Om du vill ha en balanserad debatt, så är jag med. Men balans betyder inte att väga en lagregel mot hur det brukar göras.

Hur en socialsekreterare fungerar? Det behöver vi inte gissa. Två socialsekreterare som arbetade i just det här ärendet har skrivit ner det åt oss. Det heter Lex Sarah-rapporten. Där står det att utredningen aldrig prövade sin utgångspunkt, att uppgifter som talade emot inte vägdes in, att pappan inte utreddes alls och att mildare alternativ inte prövades. Det är inte Ensolutions naiva bild. Det är socialsekreterarnas egen.

Och lägg märke till hur du resonerar. Du är tämligen säker på att alternativen övervägdes, trots att det inte finns dokumenterat någonstans. Samtidigt avfärdar du två rapporter som faktiskt finns på papper, som naiva och irrelevanta. Det dokumenterade är alltså tveksamt, medan det odokumenterade är självklart. Det är en ganska unik form av källkritik.

Om socialtjänsten verkligen övervägde alternativen, är det fantastiskt. Då borde det vara lätt för dem att visa det. Att de inte kan det, är just problemet.

Men jag uppskattar att du säger att du ändrar dig om det visar sig att du har fel. Det gör jag också. Låt oss se vad den stora granskningen kommer fram till.

Jag ser att Totius har fått sällskap på LSS-spåret. Grattis till er båda. Men det är fortfarande ingen domstol, granskning eller myndighet som har gått in på det.

Och jag erkände inte att föräldrarna har ansvar för LVU. Jag sa att kommunikation går åt två håll, och att rapporteringen hemifrån kan ha varit en del av varför vårdens bild blev fel. Det är något helt annat än att det var en grund för att isolera Elsa från hela sin familj i sju månader.

Sedan till droppet. Du säger att ordinationen i Cosmic var tydlig och att vården visste vilken dos Elsa fick. Bra. Då har vi ett problem. Om vården visste att droppet bara gav omkring 40 procent, varför skrev vården då i orosanmälan att Elsa försörjdes via näringsdropp, vilket Ekstav själv sa var felaktigt? Och varför sa sjuksköterskorna till Wilma att Elsa hade fullt näringsdropp? Antingen visste vården inte vad den egna ordinationen innebar, eller så förmedlade den en felaktig bild trots att den visste bättre. Inget av alternativen är särskilt smickrande för vården. Välj gärna vilket du föredrar.

Hur vården kunde tro att Elsa fick full näring men åt lite: för att det var vad vården uppfattade. Ekstav sa att det rapporterade intaget var sparsamt. Samtidigt växte Elsa bra. Det var den diskrepansen han själv pekade på. Föräldrarna säger att de berättade att Elsa åt mer på sommaren. Ekstav minns det annorlunda. Det är ord mot ord, och det är just därför det hade behövts en utredning, inte en polisbil.

Och om Ekstav: att han är omtyckt säger ingenting om vem som har rätt i en sakfråga. Stenberg skyllde inte på någon. Han sa bara det som gäller i hela vården: om läkare och familj inte kan komma överens, får man byta läkare. Det är inget konstigt resonemang. Det är patientlagen.

Ja, domstolen ansåg att underlaget var tillräckligt. Men tänk på vad det betyder.

En domstol kan bara bedöma det som läggs fram för den. Den kan se om det som finns i underlaget håller. Men den kan sällan se vad som saknas, eftersom det som saknas inte finns där att titta på.

Tänk dig ett pussel. Om några bitar har plockats bort innan du får det, och ingen säger det, ser bilden ändå hel ut. Du kan tycka att du har tillräckligt för att se vad den föreställer. Men du kan inte veta att det är en annan bild i den del som saknas.

Så var det här. Barnkirurgens samtal stod som "ej inkommit" i bilageförteckningen, och kom aldrig in i utredningen. Pappan var aldrig utredd, så det fanns ingen bedömning av honom att väga. Vårdens uppgift om att Elsa försörjdes via dropp var fel, men det visste inte domstolen i juli. Det är bitar som saknades i pusslet. Domstolen kunde inte se att de saknades.

Domstolen har visserligen ett eget ansvar för att målet blir tillräckligt utrett, och kan begära mer. Men det förutsätter att den ser en lucka. Det är svårt när den som har lagt pusslet är samma part som ansöker om tvångsvård.

Att domstolen ansåg att underlaget räckte, visar alltså bara att den inte såg vad som saknades. Det är just därför granskningarna i efterhand är så viktiga. De har sett bitarna som domstolen aldrig fick.

Tyvärr läste du inte hela paragrafen du refererar till. Det krävs att omständigheterna som föranledde vården varaktigt och genomgripande ska ha förändrats. Det är den tiden jag pratar om. Varaktigt betyder att förändringen inte får vara endast tillfällig och vanligen handlar en sådan period om minst 6 månader med stadigvarande förändring innan det bedöms att vården kan upphöra men oftast något längre än så, upp till ett år är inte heller otänkbart i vissa situationer.

När det gäller umgängesbegränsning så gäller precis som du säger att den sammanfattningsvis ska vara motsvarande proportionerlig. Jag har förstått att du inte har så mycket erfarenhet av socialrätt vilket återspeglas av dina uppfattningar om hur lagtext faktiskt tolkas och tillämpas. Jag tycker precis som du att man ska använda umgängesbegränsning med stor försiktighet och bara när det verkligen behövs. Skillnaden är att jag inte ser att man kunde uppnå syftet med vården med mindre än att umgängesbegränsningen var på plats. Om det sen var en månad för mycket eller för lite kan i alla fall jag inte utläsa av det som finns tillgängligt.

Jag menar att tillämpningen av både tvångsvård och umgängesbegränsning i detta fall är i linje med gällande rätt för denna typ av situationer.

Enligt praxis ska de omständigheter som ledde till vården ha förändrats varaktigt och genomgripande innan vården kan upphöra. Det stämmer!

Men då blir två saker intressanta.

Den första: 21 § handlar om när vården ska upphöra. Umgängesbegränsningen regleras i 14 §. Det är två olika frågor. Vården kan fortsätta, samtidigt som umgänget gradvis öppnas. Det är för övrigt så man normalt testar om en förändring är varaktig: man låter kontakten återupptas stegvis och ser om det fungerar.

Den andra är den viktigaste. Hur ska föräldrarna kunna visa en varaktig och genomgripande förändring, när de inte fick träffa sitt barn, inte fick veta vilka förändringar som krävdes och inte erbjöds något stöd? Ensolution konstaterar just det: föräldrarna fick aldrig veta vad som krävdes av dem, och stödet bestod av ett telefonnummer. Lex Sarah-rapporten säger att vägen tillbaka var villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra eller erkände något som aldrig fastställts. Med total isolering kan ingen förändring hos föräldrarna någonsin observeras. Då kan den heller aldrig bedömas som varaktig. Regeln blir en fälla.

Och om tidsramen du nämner, sex månader till ett år: vården avslutades efter ungefär elva månader. Det ligger alltså inom din egen ram. Problemet var aldrig att vården avslutades för fort. Det var att umgänget inte öppnades under tiden, trots att Elsa mådde bra sedan september.

Du säger att du inte kan utläsa om det var en månad för mycket eller för lite. Det är ärligt. Men då kan du inte heller säga att det var i linje med gällande rätt. Det är just den bedömningen som saknas i dokumentationen.

Alla som haft med vården i någorlunda komplexa fall att göra vet hur många människor som är inblandade och hur kortfattande, missvisande och ibland felaktiga uppgifterna i journalen kan vara. Vårdpersonal ställer frågor och antecknar. Snart kommer någon annan och ställer liknande frågor och gör sina anteckningar. Och så vidare. Det kan mycket väl vara så att de som höll på med glukosdroppet inte hade någon anledning att kolla näringsdroppet i medicinlistan. Det kan mycket väl varit mamman som sagt att Elsa hade 100 % dropp i samtal gällande vätskebristen och att det hängt med. Oavsett vilket så har det stått rätt i läkemedelsmodulen i Cosmic. Du verkar faktiskt helt ovetande om sjukvården och journaler. Sitter du bara och gissar hur det ser ut och fungerar inom vården?