8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Elsasrätt har ca 23 tusen följare på Instagram.... Jojo vi är 3 st... hur många följare har Totius????
Fallet Elsa har påverkat både lagstiftning och hur socialtjänsten måste ändra sina rutiner....vem lyssnar på Totius,???

Ja, och exakt en person driver frågan om LSS. Det finns inget källstöd för att någon annan gör det, och i synnerhet inte socialtjänsten.

Exakt, bilden var fel. Vården har inte förstått att hon kan äta. Då är glukosdropp en rimlig förskrivning. Annars ej.

Det är klart som fasen att hon fick lära sig sätta dropp via sjukhuset. Min fråga var vem det var som utbildade henne avseende sjukdomen och hur denna skulle hanteras?

Vänta lite nu. Du har tidigare, kanske vid ett svagt ögonblick, sagt att det var självklart att man rapporterade hela matintaget till vården och att båda hade kännedom om detta. Du har även skrivit att LE intygar att matintaget i jourhemmet var detsamma som hemma.

Nu är du inne på 100% dropp som vi nu vet inte var fallet.

Hon åt hemma utifrån att hon bibehöll vikten.

Det finns ingen rimlighet att vården skulle ordinera glukosdropp om de förstod att hon faktiskt kunde äta.

Kan du se problemet här? Eller ska du fortsätta ducka för den totala avsaknaden av logik?

Hur ska du ha det nu du har drivit på om att Elsa fått i sig 60 % av sitt näringsbehov via fast föda hur länge som helst o nu byter du fokus o börjar fokusera på det jag presenterar idag om att hon omöjligt kan ha ätit så mycket om hon har vätskebrist och måste få glukos... Du var helt helt säker på att hon fått i sig 100% av sitt näringsbehov eftersom hon enl dig haft normal tillväxt... Jag får inte ihop detta...

Lars Ekstav sa i förvaltningsrätten att det fanns en stor diskrepans mellan det rapporterade matintaget och det Elsa måste ha ätit för att växa som hon gjorde. Det talar för att vårdens bild av hennes ätande var för låg, och det kan förklara glukosdroppet.

Men flera saker i ditt resonemang stämmer inte.

Ekstav sa inte att matintaget i jourhemmet var detsamma som hemma. Han sa att Elsa sannolikt fick i sig lika många kalorier via munnen som via droppet innan placeringen. Att intaget var detsamma i jourhemmet var mammans uppgift i kammarrätten.

Vården hade dessutom mer information än matdagboken. Vården visste att Elsa växte bra, och det var just det som fick Ekstav att se diskrepansen. Styvpappan vittnade om att han berättat för vården att Elsa åt mer på sommaren, och att droppet sänktes till 600 ml sommaren innan, i dialog med Ekstav. Domstolen noterade journalanteckningar där mamman uppgett att Elsa mådde bättre i perioder. Vården hade alltså signaler om att Elsa åt mer än matdagboken visade.

Och du frågade vem som utbildade Wilma om sjukdomen och hur den skulle hanteras. För att ge näringsdropp krävs en delegering från ansvarig sjuksköterska, och en delegering förutsätter att sjuksköterskan har säkerställt att personen har den kunskap som behövs. Det är alltså vården som ansvarar för att Wilma fick rätt utbildning, och vården som behåller ansvaret för uppgiften. Det var i samband med den utbildningen som sjuksköterskorna, enligt Wilma, sa att Elsa hade fullt näringsdropp. Den felaktiga bilden förmedlades alltså av vården, till den som vården själv utbildade.

Så ja, rapporteringen hemifrån kan ha varit en del av förklaringen. Men det var vården som satt med tillväxtkurvan, som tolkade uppgifterna, som ordinerade behandlingen och som utbildade den som skulle ge den. När en läkare ser att ett barn växer bättre än det rapporterade intaget borde tillåta, är det läkarens uppgift att ta reda på varför. Det kräver inte ett LVU.

Trevliga typer på socialtjänsten: "Du ger Elsa hopp, så du kanske inte ska skriva sådär."

https://www.facebook.com/share/r/1BjmKRKsAf/

Låter inte som LVU var så "tillfälligt" i detta fall.. Fy fan vad hemskt. Hur fan kan någon försvara detta fullkomliga rättshaveri?

Fast det där stämmer inte, fråga gärna en jurist du känner och litar på den konkreta frågan. Eller AI för den delen. Skicka in nedanstående i valfri medhjälpare.

”Kan ett omedelbart omhändertagande enligt 6 paragrafen LVU som vilar på en orosanmälan som senare visar sig vara felaktig leda till ett LVU enligt 2 paragrafen LVU på en annan grund utan att det bryter om gällande rätt”

Jag är tämligen övertygad om att det finns mer kunskap inom bland annat medicin, socialt arbete och juridik än du vill tro i denna tråd.

Jag förstår faktiskt socialtjänstens invändning där. Som vuxen måste man försöka hålla barnet utanför de vuxnas konflikt och hjälpa barnet att känna sig tryggt där hon befinner sig, även om man själv tycker att situationen är fruktansvärd.

Om man skriver till ett barn att man ”krigar” för henne, att allt som händer är fel, att många människor står bakom henne eller att man inte tänker fira jul utan henne, så finns det en risk att barnet får bära de vuxnas sorg, kamp och ansvar. Det kan skapa både hopp, skuld och lojalitetskonflikter.

Det betyder inte att socialtjänstens umgängesbegränsningar därför var rätt eller proportionerliga. Men just synpunkten att kommunikationen med Elsa behövde vara tryggande och inte dra in henne i konflikten tycker jag är fullt begriplig. Och med Victorias egen utbildning som socionom tycker jag faktiskt att hon borde kunna se den problematiken.

Men du är för rolig med dina vinklade inlägg för att få din story trovärdig....om det akuta omhändertagandet förkastas och aldrig blir av för att det inte höll juridiskt så kan det aldrig bli någon förhandling om fortsatt omhändertagande,!!!
Du är duktig på att skruva till det så mycket kan jag ge dig...

Men lås den här skit tråden 🤮

Principen håller jag med om. Ett barn ska inte behöva bära vuxnas sorg och kamp, och ibland kan ord som är menade som tröst skapa skuld och lojalitetskonflikter. Det är god barnpsykologi.

Men det här var inte en konflikt mellan två vuxna, som vid en separation. Det var kommunen som hade tagit ett barn från sina föräldrar. Elsa var inte mitt i någon annans konflikt. Hon var den det hände.

Och vård enligt LVU ska vara tillfällig. Lagen säger att nämnden ska förbereda återföreningen från början. Att ge Elsa hopp om att komma hem var alltså inte att motarbeta vården. Det var att säga samma sak som lagen säger. Det som stred mot lagens syfte var att det inte fanns någon återföreningsplan. Enligt Lex Sarah-rapporten var vägen tillbaka i praktiken villkorad av att en förälder tog avstånd från den andra eller erkände något som aldrig fastställts.

Så när socialtjänsten bad Victoria att inte ge Elsa hopp, handlade det inte om att skydda henne från en konflikt. Det handlade om att förbereda henne på att hon inte skulle komma hem. Det är skillnad på att trösta ett barn och att ta ifrån henne tron på att hon får komma tillbaka.

Och tänk på vad brevet var. Ett brev i veckan var den enda kontakt Elsa hade med sin mamma. Att börja styra vad som fick stå i det, samtidigt som Elsa själv gång på gång sa att hon ville hem, är inte att trygga ett barn. Det är att låta henne vara ensam med sin längtan.

Victoria är socionom, ja. Men hon var också en mamma som fått sitt barn hämtat av polis. Ingen utbildning gör det lätt att hitta rätt ord i ett enda brev i veckan.

Det är väl klart att föräldrar kämpar för sitt barn och vill få hem det. Det är inte en konflikt. Det är kärlek. En förälder som inte kämpade, det vore oroväckande. Att Victoria och Joacim gjorde allt de kunde för att få hem Elsa är inte något Elsa behövde skyddas från. Det är något hon kommer att förstå och vara tacksam för när hon blir äldre.

Där har du rätt i den juridiska frågan. Ett omedelbart omhändertagande och ett beslut om vård enligt 2 § LVU prövas var för sig. Att det första beslutet var felaktigt gör inte automatiskt det andra olagligt. Det är korrekt.

Men det är inte där kritiken i det här fallet ligger. Frågan är inte om det var juridiskt möjligt att byta grund från misshandel till omsorgsbrist. Det var det. Frågan är om underlaget för beslutet i juli höll.

Och det var samma utredning som låg till grund för båda besluten. Lex Sarah-rapporten beskriver den: den prövade aldrig sin utgångspunkt, uppgifter som talade emot vägdes inte in, barnkirurgens samtal hann aldrig in i utredningen före ansökan och pappan utreddes inte alls. Ensolution konstaterar att mildare alternativ inte övervägdes och att föräldraförmågebedömningen var ofullständig. Det är inte brister i det akuta beslutet. Det är brister i det underlag som också bar det fortsatta.

Så nej, det fortsatta LVU:t faller inte för att det akuta var fel. Men det vilade på en utredning som socialtjänstens egna socialsekreterare säger inte var allsidig. Det är den frågan som är intressant, och den besvaras inte av att två prövningar är juridiskt separata.