Citat:
Oja , låter som en depression.
Är detta allt livet har att erbjuda?
Jag vet ärligt talat inte riktigt min plats i livet längre. Ofta slår tanken mig: "Är detta verkligen allt?" Jag har fastnat i ett mönster där jag övertänker allt, oroar mig för småsaker och får infall som jag snabbt tappar suget på. När det blir för mycket så tröstäter jag, vilket bara gör att jag mår ännu sämre i längden.
Jag har två underbara barn och en fantastisk fru som alltid är glad, positiv och försöker lyfta mig – men jag märker hur mitt mående och mitt beteende påverkar hela familjen negativt. Och det tär. Hon förtjänar någon som kan ge samma energi tillbaka.
Innan barnen kom var livet enklare. Det var bara jag och hon – inga större måsten, inga förväntningar eller krav. Vi kunde vara spontana, slappa och bara leva.. Jag älskar mina barn, men det går inte att förneka att allt förändrades när ansvaret kom.
Jag sitter ofta med känslan att livet bara är en loop: bo i hus, betala räkningar, jobba, längta till 5 veckor semester, vara nedstämd större delen av året och sedan göra om allt igen. Det känns tomt ibland, som att livet rinner mellan fingrarna utan riktig mening.
Jag vet att jag inte är ensam, men just nu känner jag mig väldigt ensam i känslan. Har någon av er varit där? Hur tog ni er ur det? Hur hittade ni tillbaka till något som kändes meningsfullt?
Tack på förhand för att ni tar er tid att läsa och kanske dela med er.
/En vilsen 30+are
Jag vet ärligt talat inte riktigt min plats i livet längre. Ofta slår tanken mig: "Är detta verkligen allt?" Jag har fastnat i ett mönster där jag övertänker allt, oroar mig för småsaker och får infall som jag snabbt tappar suget på. När det blir för mycket så tröstäter jag, vilket bara gör att jag mår ännu sämre i längden.
Jag har två underbara barn och en fantastisk fru som alltid är glad, positiv och försöker lyfta mig – men jag märker hur mitt mående och mitt beteende påverkar hela familjen negativt. Och det tär. Hon förtjänar någon som kan ge samma energi tillbaka.
Innan barnen kom var livet enklare. Det var bara jag och hon – inga större måsten, inga förväntningar eller krav. Vi kunde vara spontana, slappa och bara leva.. Jag älskar mina barn, men det går inte att förneka att allt förändrades när ansvaret kom.
Jag sitter ofta med känslan att livet bara är en loop: bo i hus, betala räkningar, jobba, längta till 5 veckor semester, vara nedstämd större delen av året och sedan göra om allt igen. Det känns tomt ibland, som att livet rinner mellan fingrarna utan riktig mening.
Jag vet att jag inte är ensam, men just nu känner jag mig väldigt ensam i känslan. Har någon av er varit där? Hur tog ni er ur det? Hur hittade ni tillbaka till något som kändes meningsfullt?
Tack på förhand för att ni tar er tid att läsa och kanske dela med er.
/En vilsen 30+are
