Citat:
Ursprungligen postat av
Prora
Holm har inte idrottat på på elitnivå på tjugo år. Det går inte att leva på gamla meriter i all evighet och skylla på högspända nerver. En femtioåring som beter sig som en överspänd tonåring är högst ocharmigt.
Ocharmigt är det, och problem har han ju fått så det räcker till.
Iofs så är det i allra högsta grad mänskligt att vara ocharmig, och tyvärr har vi allihopa en förmåga att bete oss dåligt, och egentligen är det ingenting konstigt med det. Vi funkar helt enkelt olika, och i vissa lägen så funkar vi helt enkelt dåligt. Medans vi i andra lägen helt enkelt funkar optimalt. Det gäller bara att uppehålla sig i rätt miljö, och hålla sig ifrån riskmiljöer.
Och för någon som är van vid att saker mäts i meter och centimeter är den offentliga arenan med sina luddiga etiska måttstockar rena rama kryptoniten.
Och nu när det väl har blivit fel, ja då är det upp till bevis, och visa att han gör rätt för sig.
Jag tror Stefan Holm är rätt man för att göra just detta. För det behöver en idrottsman kanske något mått på när det är bra och när det är för dåligt. Så, när är det bra? Vad ska han visa upp för att duga? Eller är han ”dålig” nu och för alltid? Är han körd som Timell nu?
Jag tror inte att han har haft anledning att ta itu med sitt sätt att tänka förrän nu. Jag tror att vi underskattar det som elitidrotten ställer till med i hjärnan. Man tar sig inte så långt som han har gjort om man inte lurar sin hjärna och därmed sin kropp att det är livsavgörande att man tar sig över den där ribban på 2,40.
Det de flesta ser är en man som beter sig konstigt. Det jag ser är en elitidrottsman som bär med sig erfarenhet från ett halvt liv av mental träning på att knivskarpt fokusera på att vinna till varje pris. Och ta varje motgång personligt, bli förbannad, och försöka igen. Och därmed få den nödvändiga motivationen att driva på sin kropp så stenhårt att den tar sig över den där ribban.
Att kommunicera vilken uppoffring som krävs för att nå den absoluta världstoppen är egentligen något som elit-friidrotten har misslyckats lite med. Det allra värsta är att det inte behandlas med respekt. Det är horribelt att någon t.ex. får höra att han har valt att spendera hela sitt liv med att ”leke runt i en sandlouda” av någon som inte ens vet vad ett längdhopp över 8m innebär.
Det vore egentligen trevligt om det fanns plats i samhället och i fler av våra hjärtan för de här världsstjärnorna som har gjort oss så stolta och skänkt oss oförglömliga ögonblick av glädje och upprymdhet när vi fick upplevelsen av spänningen före bragden, och därefter fått fira framgång med dem.
Om det är någon som har förtjänat att få några hjärtan att öppna sig för dem, så är det friidrottare, alla dagar i veckan. Det är ingen sport som jag känner till som lider mer av motvinden både fysiskt och hur den framställs i media. De otroligt många timmarna av det extrema arbetet bakom syns inte i TV-rutan.
Förresten, visst är det också ganska ocharmigt att dra dåliga skämt och sedan ställa till med en hejdundrande cirkus när man hamnar i en obekväm situation pga det.
