Ingen, de är båda för gamla för dig. 
Välj den med störst plånbok. Hoppas han får valuta för pengarna.
Citat:
Ohhh shit. Har läst tråden och bara måste skriva.
Jag tror verkligen (!) att du behöver pausa frågan om vem du ska välja ett tag nu.
Inte för att frågan är oviktig, utan för att det verkar som att du försöker fatta ett jättestort beslut mitt inne i ett väldigt aktiverat känsloläge. Och då blir det lätt att valet av man får bära något mycket mer omfattande för dig, typ: vem ska få mig att känna mig trygg, älskad, vald, lugn och säker på mitt liv...!?
När jag läser det du skriver om den första mannen ser jag ett tydligt mönster/loop.
Du älskar honom och vill känna dig vald av honom. När han inte ger dig den närhet eller bekräftelse du behöver, blir du ledsen och otrygg. Då kämpar du för att få mer kontakt, mer respons, mer bevis. När du inte får det blir du arg, tappar respekten för honom, tycker att han är dum i huvudet och vill nästan bort. Men samtidigt blir tanken på att lämna honom ännu mer skrämmande, eftersom du fortfarande vill få just honom att välja dig.
Och så börjar det om...
Det betyder dock absolut inte att dina behov är "fel". Det är SÅ rimligt och naturligt att vilja ha värme, tröst, närhet och känslomässig respons i en relation. Men själva behovet och sättet man försöker få behovet mött på är två olika saker. Om du blir så rädd och frustrerad att du börjar bråka, pressa, testa eller explodera, kan själva strategin göra det ännu svårare att få den närhet du egentligen längtar efter...
Samtidigt kan hans "ways" såklart bidra kraftigt till dynamiken. För om han svarar med kyla, ignorering, ”ta din medicin” eller ”dra åt helvete”, är ju inte det särskilt konstruktivt heller... Jag tänker att ni kan vara - eller faktiskt verkar vara - två personer som triggar varandras sämsta sätt att hantera närhet och konflikt.
Det är därför jag inte tror att den viktigaste frågan är ”Älskar han mig egentligen?”.
Han kan mycket väl älska dig och ändå vara HELT jäkla oförmögen eller ovillig att ge dig den sorts relation du faktiskt behöver. Kärlek och god kompatibilitet är ju liksom inte samma sak.
Det andra jag reagerar på är skillnaden mellan männen. Med den äldre mannen beskriver du dig själv som lugnare, förstådd och accepterad. Med den första är du starkt attraherad men också enormt aktiverad och osäker. Det väcker en fråga som jag tycker att du ska vara supernyfiken på:
Är det möjligt att stark längtan, kamp och osäkerhet har blivit sammankopplat med kärlek för dig?
Sådana mönster kan isf gå långt tillbaka. Anknytning, tidigare relationer, erfarenheter av att behöva kämpa för närhet eller rädsla för att bli lämnad. En del av det du beskriver liknar också emotionell dysreglering och sådant som ibland förekommer vid EIPS-liknande problematik. Det betyder absolut inte att du har EIPS (!), men det kan vara ett spår värt att fundera över.
Och sen en annan en sak som jag säger utan att döma dig. Du skriver ganska mycket om vad de här männen kan ge dig. Vilket liv den ena kan erbjuda, hur den andra ställt upp ekonomiskt, vem som kan få dig att må bäst. Och...formuleringen ”honom har jag redan fått ut allt av” stack också verkligen ut.
Jag tror på riktigt att frågan du ställer behöver flyttas från ”Vilken man ger mig bäst liv?”/ "Vem ska jag välja?" till:
”Vilket liv vill jag själv bygga, och vilken sorts relation fungerar tillsammans med det?”
Du behöver faktiskt inte välja någon av dem omedelbart. Det klokaste just nu tror jag istället är att bromsa tillräckligt länge för att förstå vad som händer i dig när du känner dig bortvald.
För annars finns risken att du byter man utan att förstå själva mönstret - och då lär samma konflikt dyka upp igen i en annan form...
Vad tänker du om detta...?
Och hur skulle du svara på frågorna tror du?
Jag tror verkligen (!) att du behöver pausa frågan om vem du ska välja ett tag nu.
Inte för att frågan är oviktig, utan för att det verkar som att du försöker fatta ett jättestort beslut mitt inne i ett väldigt aktiverat känsloläge. Och då blir det lätt att valet av man får bära något mycket mer omfattande för dig, typ: vem ska få mig att känna mig trygg, älskad, vald, lugn och säker på mitt liv...!?
När jag läser det du skriver om den första mannen ser jag ett tydligt mönster/loop.
Du älskar honom och vill känna dig vald av honom. När han inte ger dig den närhet eller bekräftelse du behöver, blir du ledsen och otrygg. Då kämpar du för att få mer kontakt, mer respons, mer bevis. När du inte får det blir du arg, tappar respekten för honom, tycker att han är dum i huvudet och vill nästan bort. Men samtidigt blir tanken på att lämna honom ännu mer skrämmande, eftersom du fortfarande vill få just honom att välja dig.
Och så börjar det om...
Det betyder dock absolut inte att dina behov är "fel". Det är SÅ rimligt och naturligt att vilja ha värme, tröst, närhet och känslomässig respons i en relation. Men själva behovet och sättet man försöker få behovet mött på är två olika saker. Om du blir så rädd och frustrerad att du börjar bråka, pressa, testa eller explodera, kan själva strategin göra det ännu svårare att få den närhet du egentligen längtar efter...
Samtidigt kan hans "ways" såklart bidra kraftigt till dynamiken. För om han svarar med kyla, ignorering, ”ta din medicin” eller ”dra åt helvete”, är ju inte det särskilt konstruktivt heller... Jag tänker att ni kan vara - eller faktiskt verkar vara - två personer som triggar varandras sämsta sätt att hantera närhet och konflikt.
Det är därför jag inte tror att den viktigaste frågan är ”Älskar han mig egentligen?”.
Han kan mycket väl älska dig och ändå vara HELT jäkla oförmögen eller ovillig att ge dig den sorts relation du faktiskt behöver. Kärlek och god kompatibilitet är ju liksom inte samma sak.
Det andra jag reagerar på är skillnaden mellan männen. Med den äldre mannen beskriver du dig själv som lugnare, förstådd och accepterad. Med den första är du starkt attraherad men också enormt aktiverad och osäker. Det väcker en fråga som jag tycker att du ska vara supernyfiken på:
Är det möjligt att stark längtan, kamp och osäkerhet har blivit sammankopplat med kärlek för dig?
Sådana mönster kan isf gå långt tillbaka. Anknytning, tidigare relationer, erfarenheter av att behöva kämpa för närhet eller rädsla för att bli lämnad. En del av det du beskriver liknar också emotionell dysreglering och sådant som ibland förekommer vid EIPS-liknande problematik. Det betyder absolut inte att du har EIPS (!), men det kan vara ett spår värt att fundera över.
Och sen en annan en sak som jag säger utan att döma dig. Du skriver ganska mycket om vad de här männen kan ge dig. Vilket liv den ena kan erbjuda, hur den andra ställt upp ekonomiskt, vem som kan få dig att må bäst. Och...formuleringen ”honom har jag redan fått ut allt av” stack också verkligen ut.
Jag tror på riktigt att frågan du ställer behöver flyttas från ”Vilken man ger mig bäst liv?”/ "Vem ska jag välja?" till:
”Vilket liv vill jag själv bygga, och vilken sorts relation fungerar tillsammans med det?”
Du behöver faktiskt inte välja någon av dem omedelbart. Det klokaste just nu tror jag istället är att bromsa tillräckligt länge för att förstå vad som händer i dig när du känner dig bortvald.
För annars finns risken att du byter man utan att förstå själva mönstret - och då lär samma konflikt dyka upp igen i en annan form...
Vad tänker du om detta...?
Och hur skulle du svara på frågorna tror du?
Har man EIPS om man gråter jättemycket pga den ena killen? Isf kanske jag har det. Jag tror jag är olycklig i mig själv och ingen kan göra mig lycklig. De är nog fel båda två på det sättet och ett tredje alternativ vore nog bäst där jag kunde vara själv och ifred. Men nu har jag sagt upp min bostad och vet inte vad jag ska göra på den fronten mer än att bo hos en av dessa.
Det är en jättesvår fråga men jag tror att +50 killen kan ge mig ett betydligt bättre liv även om jag är ledsen och olycklig i relationen så kan jag åtminstone göra annat/ha mer möjligheter i livet. Å andra sidan kanske jag har det minst lika bra i en liten by. Så jag vet inte.
Kärlek för mig är i praktiken att man bryr sig, och eftersom ena killen inte bryr sig så gör det förstås ont och då kanske det är bättre att vara med någon som faktiskt bryr sig och alltid ställer upp. Men jag har betett mig helt olika, värre mot +50 killen så kanske inte helt konstigt att han är så emot mig. Jag vet inte vad jag vill tror jag är lite deprimerad faktiskt
Skapa ett konto eller logga in för att kommentera
Du måste vara medlem för att kunna kommentera