Hur många klarar av ett liv i ensamhet?

Det är det som är utmaningen att göra anspråk på kraften i ditt eget sinne.

Det är inte en lätt utmaning, eftersom du från nästan det att du föds konditioneras till att tro att någon annan har den makten. Och i början är det faktiskt så. När du är ett litet barn är du beroende av andra för din överlevnad.

Men i takt med att du successivt växer upp ökar också din möjlighet att göra anspråk på den.

Leva ensam är riktigt soft. Ingen bestämmer vad jag ska göra eller äta. Tar dagen som den kommer. Bara chefen på jobbet som bestämmer när jag är där annars fri

Sant.

Ja, det faktum att man i ensamhet behöver lära sig att trivas i sitt eget sällskap och komma till insikten att man själv är tillräcklig förändras inte.

Däremot har den som medvetet har valt ensamheten lättare att finna sig i den än den som ofrivilligt har hamnat där.

Fast har inte den som funnit sig i det gått från att vara ensam till att vara själv då?
Känslan av ensamhet löses upp o han finner en tillvaro som han trivs med.
"Solitude"

Ja, men det är stadiet efteråt. Att nå dit är däremot en betydligt lättare psykologisk och känslomässig utmaning för den som medvetet har valt att nå dit, till skillnad från den som inte har gjort det.

Jungs psykologiska kategorisering av introverta och extroverta är sannolikt användbar här. Om den introverta och den extroverta hamnar i samma situation kommer den introverta, till skillnad från den extroverta, sannolikt att ha en lättare väg till att finna sig i den.

Detta eftersom den introverta tenderar att söka sig inåt för självbekräftelse och självacceptans, medan den extroverta i större utsträckning söker sig utåt.

Jag har explosionr av extrovärthet, sen förbrukar jag energin och behöver gå in i den introverta "grottan". Men nu har jag nyss förlorat någon jag älskar så den här ensamheten är brutal för mig....

Ja, det ger ju en insikt i varför du och jag utbyter ord om det här just nu. Att vi delar den här konversationen är ett uttryck för din svårighet att söka dig inåt efter självacceptans och bekräftelse, vilket gör att du i stället söker dig utåt, och möter mig.

Oj, vad har du träffat för kvinnor egentligen? För det där hade man väl bara problem med när man bodde hemma hos morsan.

Nej, får man bara göka regelbundet så är väl inte ensamheten så farlig, fast å andra sidan, då är man väl kanske inte att betraktas som ensam?

Japp, det är självhatet som spökar, jag sätter käppar i hjulet och bränner broar på löpande band. Men jag självömkar inte ska du veta, jag är väl medveten om min destruktiva sida o det gäller att flyta med den ibland.

I praktiken har det att sätta käppar i hjulet för sig själv, bränna broar och ägna sig åt självömkan samma effekt... att försvåra eller förhindra läkandet.

Om du vill fortsätta rekommenderar jag att du begrundar att du inte talar med en psykolog eller terapeut. Du talar snarare med en filosof/mystiker.

Min metod för att förhålla mig till ditt lidande är avsevärt annorlunda. Men begrunda att du betalar åtminstone inte 1 200 kronor i timmen.