Detta var då också för 3 år sen, bara några månader innan min Tripp till polisstation och sjukhuset. Tiderna är ungefära och vissa delar är lite oklara och mindre detaljerade då jag hade rätt många grova minnesluckor efter denna tripp. Vill också tillägga att jag praktiserade på en bilverkstad i 3 veckor innan denna tripp och det var så gott som allt jag tänkte på hela tiden.
Kön: Man
Ålder: 17
Vikt: ca 90-100kg
Drog: DXM
Dos: 750mg
18.00
Det är en sval vårkväll, jag och några vänner sitter hos en polare och kollar på tv och har det trevligt.
Jag har precis slängt i mig 3st 250mg DXM tabs i hopp om ännu ett trevligt dxm äventyr. Med sådära lagom dålig timeing så ska polaren vi är hos ha middag med familjen så vi tvingas ut i kylan för att lida medans han äter. Vi ger oss av ner mot Sjön som ligger bara några hundra meter ifrån hans hus.
18.10
Jag har nu vandrat ner till sjön i sällskap av 3 vänner,när vi väl var framme märker vi att vi inte är ensamma. Vår lilla rumpnisse till klasskamrat hade tydligen sitt födelsedagskalas där. Jag sätter mig ner på bänken med luvan nerdragen för ansiktet och stirrar på de fulla människorna som springer omkring och skriker, Kommer jag
värkligen våga trippa här? tänkte jag
18.45
"När får vi gå in igen?" frågar jag min polare och får samma svar tillbaka som jag fick när jag frågade samma fråga 5 minuter tidigare "Han ringer oss när han har käkat!" Det börjar bli kallt och obehagligt ute, det kliar över hela kroppen och jag får verkligen fokusera mig på något annat för att inte klia hål på mig själv. Jag börjar sakta gunga fram och tillbaka på bänken och det känns som det sitter magneter i knäna som drar sig mot hakan och försöker få fast mig i fosterställning. Jag kämpar emot de magnetiska krafterna och fortsätter att gunga fram och tillbaka på min bänk och sluter ögonen.
19.15
Nu klarar jag inte av att hålla emot magneterna i knäna längre och låter dom fastna i hakan. Mina armar sugs in i mina ben, växer ihop och formar metalliska taggar. Jag har förvandlats till ett kugghjul...! Nu sitter jag inte längre o vickar fram och tillbaka utan jag snurrar. Jag ser min egen kropp i formen av ett kugghjul och jag svävar upp och fastnar på en balanseringsmaskin för bildäck och blir snurrandes där ett ganska bra tag. Fler och fler kugghul kommer med i leken, jag snurrar nu en oändlig mängd kugghjul som sitter ihop med mig.
"Mår du bra eller?" frågar en kompis och jag vaknar till. "Vart är vi någonstans?" frågade jag som hade varit ett kugghul i flera timmar nu kändes det som.
"'Vi sitter fortfarande nere vid sjön och väntar på att **** ska äta klart." svarade han. Efter en liten stund känner jag för att gå på en liten promenad och reser mig sakta men säkert.
19.45 - 20.00
Vad är det som händer?! Jag kan knappt röra mig, varje rörelse är otroligt stel och långsam. Nu fick jag för första gången på DXM den mycket kända "Robotwalken"
Jag börjar sakta promenera mot bryggan på andra sidan gräsmattan. Det är svårt att gå när benen inte vill lyda hjärnan och jag känner mig lite som en såndära robot från 60-tals filmer. Efter en 10 minuters promenad har jag kommit ca 20 meter bort från bänken och jag tittar mig omkring, men... Nånting är fel.. Vilket håll jag än tittar åt så ser det PRECIS likadant ut. "Vart har jag nu hamnat igentligen?" tänker jag. Medans jag står och funderar på vilket håll jag ska gå åt så märker jag att marken under mig värkar ojämn, det känns som att stå på små kullar. Jag tittar ner på marken och blir mycket förvånad när jag ser att det är BRÖST jag står på! Hela marken är täckt av stora bröst. Det var nog bland det vackrasete jag någonsin sett, jag sätter mig ned på knä och börjar krypa runt bland brösten. Efter en bits krypande så har jag hamnat i en skog. (Vilket på riktigt var ett par buskar) Jag blir förvirrad och undrar vart den skogen kom ifrån men kom upp med den enda logiska förklaringen. det måste vara den gömda smurfbyn. Jag fortsatte krypa runt bland buskarna jakt på smurfar men utan lycka. Efter ett litet tag hittar jag ut och min polare står där och tittar på mig och undrar vad fan jag håller på med. "Jag hittade smurfbyn!" utbrast jag och min polare skrattade till rejält. Han hjälper mig upp och vi börjar sakta men säkert röra oss tillbaka mot bänken.
20.40
Väl tillbaka på bänken tänder jag en cigg. Mmm den smakar sådära otroligt skumt som ciggen alltid gör på dxm, nästan lite som smaken av ren kakao.
"Hej! Vem är du?!" hör jag någon fråga, jag tittar upp och ser att det står nån ful och full fjortis framför mig. Efter att ha stirrat på henne ett bra tag utan att säga ett ord så gör hon en konstig min och ger sig av. "Vilken skum person" tänkte jag och stirrar ner i marken igen. Brösten är borta nu men känslan av att vara transformerad till någonting annat sitter fortfarande kvar. Helt plötsligt känns det som jag börjar förvandlas igen, denna gång inte till ett kugghjul utan en brödrost! När jag kände att de rostade bröden flög upp ur ryggen på mig så vaknade jag till igen och märkte att jag fortfarande sitter på bänken.
21.00
"Vi får komma tillbaka till **** nu, kom så drar vi." sa min polare som värkade jävlgit trött på att umgås med fulla "hårdrockar-fjortisar"
Vi började vandra tillbaka mot värmen, äntligen!! Robotwalken var borta och jag kunde gå normalt igen om något slött. Jag tittade upp mot toppen av backen och märkte att ljuset där uppe var format som en pyramid, "mycket varmare än så kan det ju inte bli" tänkte jag. och fortsatte vandra. När vi kom upp för backen såg jag det fina ljuset från centrumet, strålkastarna från tåg och bussar som blinkade så vackert gjorde att det såg magiskt ut.
21.15
Vi sitter nu äntligen inne i värmen igen. Jag sitter och tittar i en "artbook" med väldigt trippade bilder i. Mycket intressant... Efter en tids bläddrande kommer det fram ett mycket otäckt ansikte som såg ut som det var på väg att hoppa ut ur boken och bita mig i näsan. Jag smällde igen boken och lade den på bordet och lutade mig tillbaka i fåtöljen. Jag sitter helt tyst och tänker bizzara och osammanhängande tankar som jag alltid gör på dxm. (Minns inte mycket av vad som hände eller vad jag tänkte på efter att jag lagt ifrån mig boken) Men efter någon timmes tystnad så börjar ruset avta och jag känner hur jag sakta men säkert börjar återvända till verkligheten. Jag var nu mycket trött och hade ont i hela kroppen, jag väntade bara någon timme till innan jag begav mig hem för att sova. Promenerade hem utan problem eller andra märkligheter och slocknade så fort jag la mig på sängen.
Kön: Man
Ålder: 17
Vikt: ca 90-100kg
Drog: DXM
Dos: 750mg
18.00
Det är en sval vårkväll, jag och några vänner sitter hos en polare och kollar på tv och har det trevligt.
Jag har precis slängt i mig 3st 250mg DXM tabs i hopp om ännu ett trevligt dxm äventyr. Med sådära lagom dålig timeing så ska polaren vi är hos ha middag med familjen så vi tvingas ut i kylan för att lida medans han äter. Vi ger oss av ner mot Sjön som ligger bara några hundra meter ifrån hans hus.
18.10
Jag har nu vandrat ner till sjön i sällskap av 3 vänner,när vi väl var framme märker vi att vi inte är ensamma. Vår lilla rumpnisse till klasskamrat hade tydligen sitt födelsedagskalas där. Jag sätter mig ner på bänken med luvan nerdragen för ansiktet och stirrar på de fulla människorna som springer omkring och skriker, Kommer jag
värkligen våga trippa här? tänkte jag
18.45
"När får vi gå in igen?" frågar jag min polare och får samma svar tillbaka som jag fick när jag frågade samma fråga 5 minuter tidigare "Han ringer oss när han har käkat!" Det börjar bli kallt och obehagligt ute, det kliar över hela kroppen och jag får verkligen fokusera mig på något annat för att inte klia hål på mig själv. Jag börjar sakta gunga fram och tillbaka på bänken och det känns som det sitter magneter i knäna som drar sig mot hakan och försöker få fast mig i fosterställning. Jag kämpar emot de magnetiska krafterna och fortsätter att gunga fram och tillbaka på min bänk och sluter ögonen.
19.15
Nu klarar jag inte av att hålla emot magneterna i knäna längre och låter dom fastna i hakan. Mina armar sugs in i mina ben, växer ihop och formar metalliska taggar. Jag har förvandlats till ett kugghjul...! Nu sitter jag inte längre o vickar fram och tillbaka utan jag snurrar. Jag ser min egen kropp i formen av ett kugghjul och jag svävar upp och fastnar på en balanseringsmaskin för bildäck och blir snurrandes där ett ganska bra tag. Fler och fler kugghul kommer med i leken, jag snurrar nu en oändlig mängd kugghjul som sitter ihop med mig.
"Mår du bra eller?" frågar en kompis och jag vaknar till. "Vart är vi någonstans?" frågade jag som hade varit ett kugghul i flera timmar nu kändes det som.
"'Vi sitter fortfarande nere vid sjön och väntar på att **** ska äta klart." svarade han. Efter en liten stund känner jag för att gå på en liten promenad och reser mig sakta men säkert.
19.45 - 20.00
Vad är det som händer?! Jag kan knappt röra mig, varje rörelse är otroligt stel och långsam. Nu fick jag för första gången på DXM den mycket kända "Robotwalken"
Jag börjar sakta promenera mot bryggan på andra sidan gräsmattan. Det är svårt att gå när benen inte vill lyda hjärnan och jag känner mig lite som en såndära robot från 60-tals filmer. Efter en 10 minuters promenad har jag kommit ca 20 meter bort från bänken och jag tittar mig omkring, men... Nånting är fel.. Vilket håll jag än tittar åt så ser det PRECIS likadant ut. "Vart har jag nu hamnat igentligen?" tänker jag. Medans jag står och funderar på vilket håll jag ska gå åt så märker jag att marken under mig värkar ojämn, det känns som att stå på små kullar. Jag tittar ner på marken och blir mycket förvånad när jag ser att det är BRÖST jag står på! Hela marken är täckt av stora bröst. Det var nog bland det vackrasete jag någonsin sett, jag sätter mig ned på knä och börjar krypa runt bland brösten. Efter en bits krypande så har jag hamnat i en skog. (Vilket på riktigt var ett par buskar) Jag blir förvirrad och undrar vart den skogen kom ifrån men kom upp med den enda logiska förklaringen. det måste vara den gömda smurfbyn. Jag fortsatte krypa runt bland buskarna jakt på smurfar men utan lycka. Efter ett litet tag hittar jag ut och min polare står där och tittar på mig och undrar vad fan jag håller på med. "Jag hittade smurfbyn!" utbrast jag och min polare skrattade till rejält. Han hjälper mig upp och vi börjar sakta men säkert röra oss tillbaka mot bänken.
20.40
Väl tillbaka på bänken tänder jag en cigg. Mmm den smakar sådära otroligt skumt som ciggen alltid gör på dxm, nästan lite som smaken av ren kakao.
"Hej! Vem är du?!" hör jag någon fråga, jag tittar upp och ser att det står nån ful och full fjortis framför mig. Efter att ha stirrat på henne ett bra tag utan att säga ett ord så gör hon en konstig min och ger sig av. "Vilken skum person" tänkte jag och stirrar ner i marken igen. Brösten är borta nu men känslan av att vara transformerad till någonting annat sitter fortfarande kvar. Helt plötsligt känns det som jag börjar förvandlas igen, denna gång inte till ett kugghjul utan en brödrost! När jag kände att de rostade bröden flög upp ur ryggen på mig så vaknade jag till igen och märkte att jag fortfarande sitter på bänken.
21.00
"Vi får komma tillbaka till **** nu, kom så drar vi." sa min polare som värkade jävlgit trött på att umgås med fulla "hårdrockar-fjortisar"
Vi började vandra tillbaka mot värmen, äntligen!! Robotwalken var borta och jag kunde gå normalt igen om något slött. Jag tittade upp mot toppen av backen och märkte att ljuset där uppe var format som en pyramid, "mycket varmare än så kan det ju inte bli" tänkte jag. och fortsatte vandra. När vi kom upp för backen såg jag det fina ljuset från centrumet, strålkastarna från tåg och bussar som blinkade så vackert gjorde att det såg magiskt ut.
21.15
Vi sitter nu äntligen inne i värmen igen. Jag sitter och tittar i en "artbook" med väldigt trippade bilder i. Mycket intressant... Efter en tids bläddrande kommer det fram ett mycket otäckt ansikte som såg ut som det var på väg att hoppa ut ur boken och bita mig i näsan. Jag smällde igen boken och lade den på bordet och lutade mig tillbaka i fåtöljen. Jag sitter helt tyst och tänker bizzara och osammanhängande tankar som jag alltid gör på dxm. (Minns inte mycket av vad som hände eller vad jag tänkte på efter att jag lagt ifrån mig boken) Men efter någon timmes tystnad så börjar ruset avta och jag känner hur jag sakta men säkert börjar återvända till verkligheten. Jag var nu mycket trött och hade ont i hela kroppen, jag väntade bara någon timme till innan jag begav mig hem för att sova. Promenerade hem utan problem eller andra märkligheter och slocknade så fort jag la mig på sängen.
