Det här är i grunden ett spel för galleriet. Varje gång Ukraina-projektet tappar pengar, momentum eller folkligt stöd måste hotbilden och upprördheten hållas vid liv. Då blir varje ”incident” perfekt råvara: nödbloss blir ”beskjutning”, en närgången militär helikopter blir ”provocerad”, och medierna matar valboskapen med ännu en dos rysk aggression, bristande sjömanskap, invasionsplaner osv.
Det behöver inte ens vara fabricerat från grunden. Det räcker att välja ut, vinkla och blåsa upp verkliga eller tvetydiga händelser tills den önskade berättelsen är etablerad. Sedan används varje rysk motreaktion som bevis för att Ryssland är farligt, irrationellt och måste mötas med ännu mer pengar, vapen, upprustning och nya provokationer.
Det är informationskrigets perfekta kretslopp: provocera, rapportera, upprör, så att vi måste rusta, och rapportera sedan om den nya upprustningen som bevis på att den var nödvändig.
Kubakrisen 1962, USS Liberty 1967, Georgien 2008, Maidan 2014, Krim 2014, Minskavtalen, Nord Stream, Butja, Mariupol, Leipzig-drönaren är alla exempel på händelser där den första berättelsen, den politiska tolkningen och det som senare framkommit inte nödvändigtvis är samma sak. Det är därför naivt att tro att dagens officiella berättelse automatiskt är hela historien.
Och kanske är det därför vi inte ska ställa för många följdfrågor. För bakom den stora berättelsen finns den betydligt mindre heroiska verkligheten: pengarna räcker inte till allt. Sjukvård, pensionärer och vår egen infrastruktur får stå tillbaka, samtidigt som upprustningen ska finansieras, helt eller delvis med nya lån. Då behövs en befolkning som är tillräckligt rädd för att acceptera prioriteringen.
Frågan är alltså inte bara vad som hände på havet. Frågan är vem som tjänar på att just den här versionen blir den politiska sanningen.
Det behöver inte ens vara fabricerat från grunden. Det räcker att välja ut, vinkla och blåsa upp verkliga eller tvetydiga händelser tills den önskade berättelsen är etablerad. Sedan används varje rysk motreaktion som bevis för att Ryssland är farligt, irrationellt och måste mötas med ännu mer pengar, vapen, upprustning och nya provokationer.
Det är informationskrigets perfekta kretslopp: provocera, rapportera, upprör, så att vi måste rusta, och rapportera sedan om den nya upprustningen som bevis på att den var nödvändig.
Kubakrisen 1962, USS Liberty 1967, Georgien 2008, Maidan 2014, Krim 2014, Minskavtalen, Nord Stream, Butja, Mariupol, Leipzig-drönaren är alla exempel på händelser där den första berättelsen, den politiska tolkningen och det som senare framkommit inte nödvändigtvis är samma sak. Det är därför naivt att tro att dagens officiella berättelse automatiskt är hela historien.
Och kanske är det därför vi inte ska ställa för många följdfrågor. För bakom den stora berättelsen finns den betydligt mindre heroiska verkligheten: pengarna räcker inte till allt. Sjukvård, pensionärer och vår egen infrastruktur får stå tillbaka, samtidigt som upprustningen ska finansieras, helt eller delvis med nya lån. Då behövs en befolkning som är tillräckligt rädd för att acceptera prioriteringen.
Frågan är alltså inte bara vad som hände på havet. Frågan är vem som tjänar på att just den här versionen blir den politiska sanningen.
