Det där låter väldigt övertygande. Problemet är att du blandar ihop två helt olika saker: att samhället förändras och att människor mår bra av den förändringen.
Du säger att gamla manliga ideal har slängts på soptippen. Fine. Men vilka ideal har vi ersatt dem med? Att mannen ska vara känslomässigt öppen, men inte för känslosam. Ambitiös, men inte dominant. Självsäker, men inte självgod. Sexuellt framgångsrik, men absolut inte objektifierande. Han ska försörja sig själv, men hans ekonomiska framgång får inte bli en del av hans identitet. Han ska kunna ta ansvar, men får samtidigt höra att traditionella könsroller är förtryckande.
Och när en ung man inte lyckas navigera i alla de motsägelsefulla kraven säger du att problemet är att han inte hängt med.
Nej. Det är precis där problemet börjar.
Du säger att Andrew och andra i ”manosfären” får män att skylla sina misslyckanden på feminister och samhället. Och ja, det finns män som gör det. Det finns också män som skyller sina misslyckanden på sina föräldrar, staten, kapitalismen, invandrare, sociala medier eller sin barndom. Människan har alltid varit fantastisk på att hitta någon annan att skylla på.
Men du gör exakt samma sak från andra hållet.
Du tar en ung man som är ensam, osäker, arbetslös, utan riktning och utan självförtroende och säger: ’Dina gamla ideal är problemet. Acceptera att världen har förändrats.’
Jag säger: ’Du har ansvar för ditt liv. Bygg upp dig själv.’
Det är en betydande skillnad.
Och nej, det betyder inte att övergrepp är tillåtna. Det betyder inte att kvinnor ska underordna sig män. Det betyder inte att män ska slippa ansvar för sina handlingar. Men ansvar går åt båda hållen. Om en man begår ett fruktansvärt brott är det hans ansvar att han gjorde det. Punkt.
Men om vi verkligen vill förstå varför vissa unga män utvecklar ett sådant hat, varför ska vi då vara rädda för att prata om deras upplevelse av världen?
För det är den intressanta frågan.
En ung man kan känna sig misslyckad. Han kan känna sig osynlig. Han kan uppleva att han inte är attraktiv, att han saknar status, pengar, gemenskap eller respekt. Och när han sedan söker efter en förklaring på internet får han två alternativ.
1. Det ena säger: ’Det är fel på dig. Dina föreställningar är föråldrade. Anpassa dig.’
2. Det andra säger: ’Du kan förändra ditt liv. Träna. Arbeta. Skaffa disciplin. Bygg något. Bli bättre.’
Du föraktar det andra alternativet eftersom vissa människor som säljer det också säljer en narcissistisk fantasi om rikedom, sex och dominans.
Men en lögn blir inte sann bara för att någon dålig människa också säger något sant.
Och det är där jag tycker att du missar något väsentligt.
Du säger att män som visar upp muskler, pengar och bilar bevisar att ’tåget har gått för dem’. Kanske. Men varför provocerar det dig så mycket att en man vill bli stark, rik och framgångsrik?
Är det verkligen problemet?
Eller är problemet att du inte längre kan bestämma vilka egenskaper en man får vara stolt över?
Jag försvarar inte mannen som inte kan acceptera ett nej. Jag försvarar inte våld. Jag försvarar inte övergrepp. Och jag försvarar definitivt inte någon som använder sitt missnöje med livet som ursäkt för att skada oskyldiga människor.
Men jag vägrar också acceptera idén att varje uttryck för traditionell manlighet automatiskt är en sjukdom som måste botas.
För ibland behöver en ung man inte höra att hans manlighet är giftig.
Ibland behöver han höra att hans liv är hans ansvar.
Och den skillnaden är betydligt större än du verkar förstå.