Efter valet nu 2026 kan svensk borgerlighet möbleras om brutalt. Inte för att väljarna blivit mer ideologiska, utan för att de blivit mer rationella.
Varför rösta på Liberalerna om Centerpartiet erbjuder tydligare socialliberalism och större chans att överleva? Och varför rösta på Moderaterna om Sverigedemokraterna redan sätter högerns dagordning och kan bli större?
Det är den spelteoretiska fällan, att när två närliggande partier konkurrerar om samma väljare gynnas den aktör som uppfattas som tydligast, störst och mest inflytelserik. Mellanhanden mals ned. Och kanske försvinner?
Liberalernas problem är nästan perfekt konstruerat. Går partiet åt mitten finns C. Går det högerut finns M och SD. Försöker det vara allt samtidigt framstår det som strategiskt förvirrat. Ett valresultat under fyra procent blir nog därför mer än ett tillfälligt nederlag. L förlorar då riksdagsplattform, pengar, medieutrymme och stödröster. Marknadsliberaler kan gå till C eller M, kulturkonservativa till M eller SD. Kvar blir möjligen ett partihistoriskt museum med pressmeddelanden.
Moderaterna försvinner inte nu 2026, men deras problem är djupare. M har närmat sig SD i migration, kriminalitet och kulturpolitik. Därmed bekräftar partiet SD:s problemformuleringar. Frågan blir då enkel, varför välja återförsäljaren när originalet finns bredvid?
Om SD dessutom går in i framtida regering försvinner ännu en skillnad. M kan då kanske behålla statsministerposten men förlora ledarskapet över högern. Det motsvarar att äga restaurangen medan någon annan bestämmer menyn… och möter gästerna…
Jimmie Åkessons efterträdare blir avgörande. Ett dåligt ledarskifte kan ge falangstrider och skandaler. Ett lyckat kan däremot göra SD ännu större och farligare för M. En yngre, mindre sliten och mer regeringsmässig ledare kan behålla kärnväljarna och samtidigt vinna nya borgerliga tvekargrupper.
På andra sidan kan C göra mot L vad SD gjort mot M. C kan erbjuda företagande utan nationalism, klimatpolitik utan socialism, decentralisering utan nostalgisk landsbygdsromantik och socialliberalism utan Liberalernas ständiga regeringspanik.
C:s bästa position är därför inte som vänsterparti eller traditionellt borgerligt stödparti, utan som självständig mittenkraft. Om inget block får majoritet kan C avgöra vem som regerar, vilka ytterkanter som hålls utanför och vilka reformer som genomförs. Bara man håller sig till verkstad och undviker signal-, moral- och identitetspolitik. Eller?
Tre scenarier framstår som särskilt sannolika. L faller ur, Tidö förlorar och Kristersson avgår. Då öppnas en moderat identitetskris och C blir mottagare för borgerliga väljare som vill ha marknadsekonomi utan nationalism. Eller så överlever Tidö knappt, SD blir större än M och kräver statsrådsposter. Då behåller M kanske statsministerposten men förlorar högerns ledarskap. Ett tredje scenario är att Tidö förlorar och M bryter med SD-strategin. Då kan en bred mittenregering bli möjlig, med C som reformmotor snarare än bihang.
Prognosen är därför att L kan försvinna snabbt. M kan krympa långsamt. SD samlar väljare kring nation, migration, brott och auktoritet. C samlar väljare kring företagande, öppenhet, klimat, decentralisering och liberal rättsstat.
Kvar står M och L och hoppas att väljarna fortsätter köpa kopian för att förpackningen känns bekant. Det funkar inte i längden..
Men det kan nog fungera ett val till.
Men spelteorin är obarmhärtig, att när originalen blir regeringsdugliga får mellanhänderna svårt att överleva. Sådan är demokratin. 🇸🇪
Varför rösta på Liberalerna om Centerpartiet erbjuder tydligare socialliberalism och större chans att överleva? Och varför rösta på Moderaterna om Sverigedemokraterna redan sätter högerns dagordning och kan bli större?
Det är den spelteoretiska fällan, att när två närliggande partier konkurrerar om samma väljare gynnas den aktör som uppfattas som tydligast, störst och mest inflytelserik. Mellanhanden mals ned. Och kanske försvinner?
Liberalernas problem är nästan perfekt konstruerat. Går partiet åt mitten finns C. Går det högerut finns M och SD. Försöker det vara allt samtidigt framstår det som strategiskt förvirrat. Ett valresultat under fyra procent blir nog därför mer än ett tillfälligt nederlag. L förlorar då riksdagsplattform, pengar, medieutrymme och stödröster. Marknadsliberaler kan gå till C eller M, kulturkonservativa till M eller SD. Kvar blir möjligen ett partihistoriskt museum med pressmeddelanden.
Moderaterna försvinner inte nu 2026, men deras problem är djupare. M har närmat sig SD i migration, kriminalitet och kulturpolitik. Därmed bekräftar partiet SD:s problemformuleringar. Frågan blir då enkel, varför välja återförsäljaren när originalet finns bredvid?
Om SD dessutom går in i framtida regering försvinner ännu en skillnad. M kan då kanske behålla statsministerposten men förlora ledarskapet över högern. Det motsvarar att äga restaurangen medan någon annan bestämmer menyn… och möter gästerna…
Jimmie Åkessons efterträdare blir avgörande. Ett dåligt ledarskifte kan ge falangstrider och skandaler. Ett lyckat kan däremot göra SD ännu större och farligare för M. En yngre, mindre sliten och mer regeringsmässig ledare kan behålla kärnväljarna och samtidigt vinna nya borgerliga tvekargrupper.
På andra sidan kan C göra mot L vad SD gjort mot M. C kan erbjuda företagande utan nationalism, klimatpolitik utan socialism, decentralisering utan nostalgisk landsbygdsromantik och socialliberalism utan Liberalernas ständiga regeringspanik.
C:s bästa position är därför inte som vänsterparti eller traditionellt borgerligt stödparti, utan som självständig mittenkraft. Om inget block får majoritet kan C avgöra vem som regerar, vilka ytterkanter som hålls utanför och vilka reformer som genomförs. Bara man håller sig till verkstad och undviker signal-, moral- och identitetspolitik. Eller?
Tre scenarier framstår som särskilt sannolika. L faller ur, Tidö förlorar och Kristersson avgår. Då öppnas en moderat identitetskris och C blir mottagare för borgerliga väljare som vill ha marknadsekonomi utan nationalism. Eller så överlever Tidö knappt, SD blir större än M och kräver statsrådsposter. Då behåller M kanske statsministerposten men förlorar högerns ledarskap. Ett tredje scenario är att Tidö förlorar och M bryter med SD-strategin. Då kan en bred mittenregering bli möjlig, med C som reformmotor snarare än bihang.
Prognosen är därför att L kan försvinna snabbt. M kan krympa långsamt. SD samlar väljare kring nation, migration, brott och auktoritet. C samlar väljare kring företagande, öppenhet, klimat, decentralisering och liberal rättsstat.
Kvar står M och L och hoppas att väljarna fortsätter köpa kopian för att förpackningen känns bekant. Det funkar inte i längden..
Men det kan nog fungera ett val till.
Men spelteorin är obarmhärtig, att när originalen blir regeringsdugliga får mellanhänderna svårt att överleva. Sådan är demokratin. 🇸🇪