Skilsmässa efter nästan 20 år

Jag beklagar, men tyvärr händer sånt här rätt många. Varför TS fru väljer att skiljas vet vi inte fullt ut och ibland går det inte att säga exakt heller, men uppenbarligen är det något som skaver. Det kan vara frågan om många vardagliga småsaker som till slut summeras upp och blir "för mycket".

Jag skulle säga att det som nu är viktigt är att ni ser till att reda ut hur ni ska göra med boende osv. Generellt är jag av åsikten att den som blir lämnad ska ha få bo kvar om personen har råd. Det gäller nu att hon kommer ut från lägenheten i god takt för det kommer bara bli än mer jobbigt ju längre ni bor ihop. Sen gissar jag väl att hon har sitt jobb i samma stad som ni bor, så hon kommer väl sannolikt bo kvar i stan. Sen om det är en timmes restid mellan er är ju ingen stor sak. Det klarar en tioåring. Men viktigt är ändå att hon kan ta sig till och från skolan hyfsat enkelt.

Nästa sak, är att om hon väl flyttat ut och ni bestämt er, strula inte med varandra, har man lämnat så har man och då finns ingen återvändo.

TS (fd) fru behöver inte varit otrogen, men hon kanske är uppvaktad och känner attraktion från någon annan. TS beskriver henne ju som snygg, även om det är upp till var och en att bedöma.

Det TS ska göra är att se till att ta hand om sig, att inte ta till flaskan, det är lätt att den blir en snabb men destruktiv medicin. Försök hitta vettiga saker att göra, träna kan vara en sak men det är verkligen inte lösningen för alla. Om TS har något intresse så kan han kanske odla det.

Om man tänker sig att dottern är under tolv, vem har reda på när läxor ska vara gjorda, när proven är, när det är gympa, när det är friluftsdagar, när hon är bjuden på kalas och köper presenter till dessa etc? Oftast när kvinnor tröttnar så är det för att de upplever att det bara är de som håller i allt detta. Resor kanske är ett exempel på samma?

Friktion under 20 års tid. Förr eller senare säger det stopp. Det kommer nog att klarna för dig också.

Det är som det är. Gör det bästa av situationen fast känslorna spökar och gör ont. En dag blir era fina minnen tillsammans något vackert och bitterljuvt. Så tillåt dig sörja separationen men håll huvudet högt, tänk på ditt mående, håll fast vid rutiner och var en trygg, närvarande och kärleksfull förälder, allt för din dotter. Håll avstånd till ditt ex, ha enbart kontakt avseende dottern, och se till att detta funkar smidigt. Tala aldrig illa om ditt ex inför dottern. En dag inser du varför det inte höll, att det hon gjorde inte var fel, särskilt när du har träffat en ny kvinna där friktionen inte finns på samma sätt.

Jag höll på att lämna min relation, men kom då överens om vad som skulle gälla för att jag skulle stanna kvar. Ett år senare gällde inte överenskommelsen längre. Hon tyckte det var självklart att saker och ting förändras på ett år. Då skulle väl du säga att hon som individ är sådan. Men jag hävdar bestämt att det finns ett kvinnligt moment i detta. Kvinnor är konflikträdda av naturen eftersom de är fysiskt underlägsna. De går med på saker och ting och ser det som en tillfällig brygga till en annan typ av samvaro längre fram. Jag kan inte dra slutsats på annat sätt. Jag gjorde förresten slut. Och har inget som helst hopp om att hitta en bättre relation i framtiden. Det är bara är så här och det är numera vi män som drar det korta strået.
PS. Nu har jag gnällt klart och önskar alla lycka till med framtida relationer.

Du valde att äventyra hela familjens semester av egoistiska skäl ”jag vet inte när vi kommer vilja åka”

Det var en dag på grönan och vi visste inte exakt när vi skulle åka, tyckte det var lättare att bara ta tåget när vi kom in till stationen. Ja, liten grej. Men stort för henne tydligen.

Det är skillnad på jakt och simp liksom det är skillnad för kvinnan att ha en partner vs att ta hand om ett extra ”barn”.



Ja många kvinnor följer med flocken. Inte alla men många kan jag hålla med om.



TS har guldläge nu till ett spännande singelliv. ”Ledig” varannan vecka och kan skaffa flertalet singelmorsor som kk:s i samma sits.

Det fetade är det inte för kvinnor, de menar allvar med sådant. Som att städa undan efter sig, vika tvätt, i och ur diskmaskin, et cetera.

Ja du får se det på det sättet du vill. Ingen person som jobbar med människor skulle ge rådet att hämnas, det kommer bara slå mot en själv. Här handlar det om acceptans av situationen och gå vidare. Självklart är det viktigt att han tar sig vidare och mår bra men det ska aldrig vara för att han ska hämnas.

Vi tycker olika och det är okej men jag tror att vi inte kommer att hålla med varandra så tycker att vi sätter punkt för denna diskussion nu. Hoppas att det inte verkar som att jag bara hoppar av, det är mer för att jag tror att det här kommer att suga energin ur oss.

Ha en fin dag!

Min fru vill gå vidare utan mig. 20 år. Vi har ett barn.

Vafan gör man? Jag älskar henne, hennes lukt, hennes leende, hennes födelsemärken. Allt. Hon vill inte ha mig något mer.

Hon skyller på massa vardagsgrejer och tjafs, men det känns som svepskäl.

Verkar som att hon har bestämt sig.

Behöver lite stöd och tips från folk om hur jag håller mig ovanför ytan.

Vad gör man ens med vårt barn? Vår dotter kommer bli helt jävla förstörd av detta. Kanske mer än mig.

Anklagar du mig för att mig för att ha uppmanat till hämnd, det var lågt och oärligt av dig.

”Vidare tycker jag att TS bör göra allt för att "hämnas" genom att se till att hans och dotterns situation blir sjukt mycket bättre utan den otacksamma mamman.”

Jag tolkar in detta som att du uppmanar till någon form av hämnd, annars ser jag inte vitsen med att använda det ordet. Även om du satt in ””. Med detta sagt så tolkar jag det kanske fel så hur menade du?

Att ha ens ett litet uns av det är skadligt för barnet och barn skulle märka av om det fanns små tendenser av ilska mellan föräldrarna, även om de är separerade. Tycker att hämndkänslor är lite samma sak med personer som är svartsjuka, begrav känslan och gå vidare för den kommer aldrig att hjälpa med något.

Jag kanske gick något hårt på vilket jag ber om ursäkt för, står dock fast vid resonemanget kring hämnd (även i de allra minsta doserna).

Min fru vill gå vidare utan mig. 20 år. Vi har ett barn.

Vafan gör man? Jag älskar henne, hennes lukt, hennes leende, hennes födelsemärken. Allt. Hon vill inte ha mig något mer.

Hon skyller på massa vardagsgrejer och tjafs, men det känns som svepskäl.

Verkar som att hon har bestämt sig.

Behöver lite stöd och tips från folk om hur jag håller mig ovanför ytan.

Vad gör man ens med vårt barn? Vår dotter kommer bli helt jävla förstörd av detta. Kanske mer än mig.

Du försökte förvränga mina ord och nu försöker du rättfärdiga ditt skamgrepp, utan att behöva be om ursäkt. Tack och hej med dig

Trist utan förklaring med hur du menade menmen. Tack själv, ha det fint!