Barnlösa lever ett helt liv på tomgång.

Kan bara svara för mig själv. Jag har vänner jag är extremt lojal med. För mig är vänskap blodigt allvar och inget man tar lätt på eller förstör. Låter som jag är en allvarlig människa i själva vänskapen, men nej, vi har väldigt mycket roligt ihop, mycket tokerier.

När jag arbetade var jag tyvärr alldeles för ansvarsfull, tar alltid arbete på allvar. Skulle inte slarva med någon typ av arbete. Att organisera arbetet tycker jag om, men att driva det, helst inte. Och tar helst beslut i grupp.

Skulle kunna ha ett väldigt socialt liv, jag är egentligen rätt social. Men samtidigt vill jag inte bara slösa social energi på vem som helst. Har fler vänner än bekanta.

Jag är inte förvuxen ungdom för att jag inte skaffat barn, jag skaffade inte barn för att jag är en förvuxen ungdom. Livet är komplicerat nog som det är att vara själv. Blanda då in en massa annat folk, blir en jävla soppa.

Det är det där steget att ta bort från de egna sociala cirklarna och bli far eller mor. Att livet är komplicerat är inte skäl nog att inte skaffa barn, inte ens introverthet eller slutenhet är det. T o m brister i övrigt är inte nog skäl. Det måste finnas något av ett kollektivt tänkande i detta. Man vill att ens generation skall gå vidare. Saknas detta saknas något väsentligt.

Nja, de har framför allt minnen av hur det är att vara mamma, vara en del av sina barns utveckling och hur det är att älska andra människor villkorslöst genom livet.

Tänk att man med flit berövar sig själv äran och glädjen av att bli kallat för mamma. Och upplevelsen av att vara en mamma.

Så tragiskt!

Ja tänk att man med flit ser till att ens liv inte blir förstört och man blir bitter.

Hur kan du veta det när du inte ens har barn?

Ja hur kan jag veta att jag inte kommer trivas med en man jag finner oattraktiv?
En unge jag inte vill ha?
Gap och skrik när jag vill ha lugn och ro?
Sitta hemma när jag vill ut och se världen?
Att vara sliten och bitter istället för att älska livet?

Vad tror du?

Ja, hur kan du veta allt det i förhand?

Faktiskt, så har det aldrig varit lättare i Sverige att vara en mamma, som nu.
Man har alla bekvämligheter. Bokstavligen.

Om en ensamstående mamma kan klara det då har kvinnor som har en hjälpsam partner hemma ingen jävla rätt att klaga.

Jag bryr mig inte om du någonsin får barn eller ej. Det är ditt eget val. Men att du måla fan på väggen utan att ha en jävla aning, det är tecken på feghet och propaganda.

Tänk lite logiskt- oattraktiv man eller attraktiv kille?
Det jag vill ha av livet, eller det jag absolut inte vill ha av livet?

Berätta vilka bekvämligheter som ska ge mig en unge utan att bli gravid- för jag tänker ju inte ha äcklig mens när jag varit av med den i 13 år, och då blir det ingen graviditet.
En man som inte åldras som mjölk, eller möjligheten att byta ut honom mot yngre trots att mitt värde på marknaden störtdyker med en unge.
En tyst unge.
Möjligheten att resa utan unge.
Hjälpsam partner? En man är inte kapabel att ta hand om ett barn. Så allt ansvar hade legat på mig. Och min partner ska såklart inte städa och laga mat. Ett ansvar jag gärna hade tagit på mig om han var förhållandematerial, vilket dagens killar inte är.

Har haft med några barnlösa vuxna människor att gjort på sistone. Att det är nåt fel på dem har man ju alltid vetat men först nu förstod jag vad det var.
De lever ju som en student som kan fokusera helt och hållet bara på sig själva, behöver aldrig planera nåt för att ta hänsyn till eller ta hand om nån annan människa.
Ändå så är det alltid de på en arbetsplats som har barn som ser till att allt funkar. Även för de förvuxna barnen som aldrig fick några barn.
Lyssnar man istället på hur en barnlös upplever situationen så är det alltid att det är de som får anpassa sig och ställa upp för alla de med barn.
Så kan det nog vara på nåt enstaka ställe, men det jag sett så kan man inte ens lägga över ansvaret på dessa förvuxna barn för de har ingen rutin av att ta ansvar och empatin är också oftast på mycket låg nivå.

Frågan är då om dessa vuxna barnlösa människor varit så hela sitt liv och därför har ingen valt att skaffa barn med dem, eller är det så att de blivit förstörda av att inte behöva bry sig om nåt annat än sig själv på sin lediga tid.

Nu är detta Flashback och då brukar det alltid bli svart eller vitt. Självklart finns det de med barn som är helt hopplösa och de utan som är helt fantastiska. Men de faller ur normen.
Tråden handlar inte heller om unga ambitiösa människor som ännu inte skaffat barn.
Det handlar om de vuxna som aldrig behövt bry sig om nån annan än sig själva varenda minut de inte varit på jobbet.