Citat:
Ursprungligen postat av
lont
Detta krig kommer helt säkert inte att ta slut fort.
...
Det är en bedömning som delas av majoriteten av "experterna" runt om i världen.
Iran kunde med nöd och näppe acceptera det som står i MoU:n (fast den var en tydlig "win" för Iran), men USA hade tydligt planer på att "runda" det som stod i MoU:n.
Först i Libanon, där man pressade Libanon till en ny trepartslösning som används som motivering varför Israel inte behöver dra sig tillbaka (som det står i MoU:n). Libanon lutar nu mot ett nytt inbördeskrig, som bäst.
Sedan i förhandlingarna med Gulfländerna om "ersättningsfonden" på 300 miljarder USD, där Rubio såg till att få med skrivelser om begränsningar av Irans missilarsenal (som uttryckligen inte ingår i MoU:n).
Och sedan också i Hormuz, där USA trots att Iran började släppa igenom fartyg (utan kostnader, i enlighet med MoU:n) inrättade en ny egen parallell rutt som marknadsfördes som "fri från iranskt inflytande" och med fartygens säkerhet skyddad av USA. Den enda orsaken för en sådan rutt är att försöka blockera det inflytande som Iran vill ha över Hormuz efter MoU:n. Det har lett till att Iran angripit fartyg som använder den nya rutten (och därmed inte koordinerar sin genomfart med Iran), vilket i sin tur har lett till att USA angriper Iran militärt (vilket, per definition, drar undan mattan för hela MoU:n).
I grunden är det dock inte detaljerna utan synsättet på överenskommelsen som gör att det går åt pipan. För Iran är det en självklarhet att man håller ett ingånget avtal till punkt och pricka. Man kan förhandla hårt och läsa det som fan läser Bibeln, men man kan inte bryta mot det man kommit överens om. För USA är MoU:n ett frampressat "måste" (mest av allt av inrikespolitiska orsaker) och bara ett steg i förhandlingarna, och absolut inget som hindrar USA från att återgå till Trumps "maximum pressure".
Den andra grundläggande skillnaden är synen på "pengar". Trump bara kan inte släppa tanken på att det finns ett pris för vilket Iran kommer att sälja ut, och att det priset påverkas av hur mycket "pressure" Iran utsätts för. Att det inte är så övergår hans fattningsförmåga, och hans missuppfattning stärks av att Iran både behöver och vill ha alla miljarderna. Men för Iran är pengarna bara grädden på moset, det är de övriga detaljerna som är huvudsaken och en del av dem är omöjliga att kompromissa om.
Och den sista skillnaden, som i sig sannolikt skulle vara avgörande, är att Iran inte mera köper den grundläggande amerikanska premissen om att "om ni är snälla först får ni litet godis sedan". Det är nu helt otänkbart, eftersom det till följd av Khamenei II:s ställningstagande till förhandlingarna och "löftet" från förhandlarna om att det ändå skulle gå att lita på USA har varit uppe på full display i Iran. Alla i Iran "vet" nu att USA helt enkelt inte går att lita på och "ingen" i Iran accepterar att man skulle bete sig som en idiotisk och en svagsint nation som först ger efter och sedan hoppas det man blivit lovad. Så nu blir det fråga om att byta "ett mot ett" och det har USA hittills vägrat göra.
Om man summerar de senaste två månadernas förhandlingar så kunde man säga att det enda som har hänt är att detaljerna för grundläggande konflikten klarnat:
- Iran kommer att vägra släppa kontrollen över Hormuz.
- USA klarar inte av att tvinga Israel ut ur Libanon.
- Iran klassar alla länder som upplåter sin mark (militärbaser och hamnar) för amerikanska anläggningar och service och/eller sitt luftrum för amerikanska attacker som "fiender".
- Iran är villigt att angripa både civila fartyg i Hormuz och amerikanska baser i andra länder.
- Iran är också med största sannolikhet villigt att angripa hela Mellanöstern, om landet hotas i tillräckligt hög grad.
- USA anser sig ha rätt att angripa Iran militärt och att i det sammanhanget också eskalera krigföringen (en drönare mot ett civilt fartyg från något annat land => angrepp mot 90 mål i Iran).
- USA vill ha "mer" än det man nu formulerat i MoU:n, trots utspelen om en lysande framtid för ett samarbetsvilligt Iran så vill åtminstone Trump komma tillbaka till det tidigare status quo, med ett försvagat och nedtryckt Iran. Det är också Israels mål.
- Också Iran vill ha mer än vad som står i MoU:n, de vill ha ett fritt Iran som är starkt nog att aldrig igen kunna angripas av yttre fiender (och det gäller nu också mord/lönnmord av iranska ledare).
- - -
Man behöver inte ansenliga mängder IQ för att inse att ovanstående inställningar och mål delvis är helt inkompatibla. Att faktiskt hålla sig till MoU:n och "tillsammans" försöka verkställa det som man kommit överens om var den enda potentiella vägen till fred. Men dels är skrivningarna i MoU:n vaga, vilket kräver att man samarbetar om tolkningen, och dels har inte ens de kristallklara delarna uppfyllts.
Så om inte båda länderna besinnar sig (ordentligt) så blir det nu krig igen. Och det kommer att vara mycket värre den här gången. Av flera orsaker, men framförallt eftersom om kriget faktiskt drar igång igen så kommer ingendera sidan att på nytt acceptera innehållet i MoU:n, sen när de tröttnar på att kriga och det blir dags för en "MoU 2". För USA var MoU:n ett slags "förlust", och för Iran bevisade den bara USAs "totala opålitlighet".
Så nu är Hormuz stängt, och den här gången kommer det INTE att öppnas utgående från amerikanska löften i en MoU. Det finns nu bara tre möjligheter att få upp Hormuz igen:
1. Att USA snabbt verkställer allt de lovat i MoU:n och slutar manipulera mot sitt eget avtal vid sidan om.
2. Att Iran besegras militärt till 100%.
3. Att man krigar tills det uppstår en vilja hos båda sidor att underteckna samma helt nya bindande fredsavtal.
😡
