Dålig självkänsla i en relation, hjälp?

För några månader sen blev jag ihop med en tjej som jag verkligen tycker om. Vi har varit nära vänner länge och hon betyder extremt mycket för mig både som vän och partner. Hon är verkligen min trygghet.
Problemet är att jag i och med den här relationen har insett hur dålig självkänsla jag har när det kommer till relationer. Tidigare har jag bara haft kortare mer oseriösa relationer där jag tyckt att det varit jobbigt att inte få så mycket bekräftelse som jag hade velat men tänkt att det varit premisen för mer lättsamma relationer. Nu har jag dock insett att det nog inte spelar någon roll hur mycket den andra personen bekräftar att den älskar mig och vill vara med mig, jag kan ändå inte riktigt tro på det.

Det jag tycker är svårt är att jag egentligen inte har överdrivet dålig självkänsla i andra delar av livet. Jag klarar mig bra i vänskaps relationer och arbetslivet, jag vet att jag är bra på det jag gör och att människor runt omkring mig uppskattar att jag är här men jag kan liksom inte överföra den känslan till min relation.
Jag kan helt enkelt inte övertyga mig själv om varför den här coola, snygga, helt fantastiska tjejen egentligen vill vara med mig.

Jag är rädd att jag kommer sabba den här relationen medvetet eller omedvetet om jag inte blir mer trygg i mig själv. Har ni några råd?

Se till att göra sådant som hon uppskattar. Då behöver du inte ha gott självförtroende. Hon gör då en cost benefit-analys till din fördel. Och med tiden kommer ditt självförtroende att växa.

Du kanske har anknytningsproblem.

Hur uttrycker sig din osäkerhet?
Har någon av dina tidigare relationer påpekat att du är osäker?
Varför skulle du sabba relationen av att bara vara du?

Jag tror att du gör rätt analys här. Du kommer behöva - över tid - känna dig trygg och välförtjänt i relationen för att hon kommer vilja vara i den och vara attraherad till dig.

********


Jag tror att det tyvärr är ett dåligt råd. Om han redan har dåligt självförtroende och går in för att bli en "pleaser" kommer utfallet bli det som i modern tid kallas "simp"-beteende - vilket inte är attraktivt för kvinnor alls.

Det ska han förstås inte göra och bli. Men jag kan inte överföra gott omdöme till honom. Rådet i grunden är inte dåligt. Varför skulle ett par i en relation inte försöka tillfredsställa varandras behov? Om du har ett bättre alternativ får du gärna formulera detta.

Det skall man förstås alltid sträva efter att göra. Men det du skrev var ju att göra saker som hon uppskattar och genom detta behöver han inte ha ett gott självförtroende. Det tror jag inte blir bra, som sagt, men jag håller självklart med dig att man, i en funktionell relation, skall göra allt för att tillfredsställa sin partner.

Det är ju inte lätt att arbeta sig till ett bättre självförtroende, men det är ju det som trådskaparen ändå måste göra. Det kommer nästan säkert sluta dåligt annars.

Delar din uppfattning helt. Inget bra råd från Baliser i detta fall och utifrån TS problemställning.


Till TS, du behöver fundera över vad du är rädd för. Var brutalt ärlig mot dig själv. Tänk och känn efter vad orsaken / orsakerna kan vara. Skriv ned dem. Fundera och känn igen tills du är helt säker. När du vet orsaken / orsakerna fundera på om det finns substans till dem. Om, fundera över vad du kan göra för åtgärder att få bort dem. Dock, ofta finns det sällan substans och då kan man avpollettera dem som oviktiga.

Ärlighet mot sig själv är grunden till alla relationer och helt ärligt nu, jag tror du ljuger i denna trådstart. Jag tror du har dålig självkänsla även i andra situationer men du har lärt dig att hantera den där då du har "tvingats" in i dessa situationer och fått erfarenhet.

// CC

Sluta vara så mycket i ditt eget huvud och börja leva med ditt hjärta...

Främst uttrycker den sig som ångest. Även i situationer som är bra och där jag borde må bra får jag ångest över att hon egentligen inte vill vara där och att hon tycker jag är för klängande eller krävande, även om jag vet att hon inte tänker så.
Det har varit på tal i en tidigare relation men som jag skrev var det inte en lika seriös relation och därför blev det aldrig ett stort problem varken för mig eller henne. Men det är absolut ett problem jag har haft länge.
Jag är väll egentligen rädd för att ångesten ska göra att jag just inte beter mig som mig själv och därför skapar problem i relationen.

Tack för tipset! Det känns inte som en lätt uppgift men det låter som ett bra ställe att börja på. Jag ska fundera och försöka vara så ärlig mot mig själv som möjligt.

En till allmän fråga, jag har funderat lite på om jag borde prata med henne om det här? Å ena sidan tycker jag det känns konstigt att det finns något i vår relation som jag tycker är så svårt och har ångest över utan att hon vet om det, men å andra sidan vill jag inte att hon ska känna att det här är ett problem som hon behöver lösa eftersom jag är övertygad om att det här är ett problem som jag måste jobba på hos mig själv. Har ni några tankar?

Tror ni på Jesus? Det kanske är han.

Vad ser hon hos dig? Vet inte vad hon har för bild för sig annars. Kanske hon tror o litar på dig och Gud.

Känn ingen oro..Tro på Gud och tro på mig, säger Frälsaren. Mästaren.