Åtta miljoner kronor är ju småslantar i statliga sammanhang. Men onekligen sitter regeringen fast i sitt eget klister! Man kan inte utvisa personer till en stat som inte existerar, vare sig dess icke-existens är rent fysisk eller tar sig den metafysiska form som uttrycks genom att "inte erkänna". Och eftersom Sverige inte erkänner det talibanstyrda emiratet Afghanistan, och inte har några diplomatiska relationer med det, kan man skriva utvisningsbeslut tills tangentbordet glöder, men det spelar ingen roll: det finns ingen laglig möjlighet att verkställa dem ändå.
Så vad gör regeringen då istället, för att visa att den faktiskt
gör något? Jo, stoppar litet kaffepengar i insamlingsbössan åt ett blufföretag i Bryssel, med en
hemsida som innehåller bland de värsta klyschor av AI-genererat snömos någon som orkar kasta en blick på eländet någonsin velat kräkas på!
Och när resultat av detta som förväntat uteblir låtsas man bli förvånad.
En realistisk väg till repatriering av de afghanska flyktingskarorna skulle som ett första steg förutsätta ett erkännande av
de facto-regimen i Talibanistan, och gärna något slags diplomatisk överenskommelse att återvändande skäggbarn, vilkas skägg förhoppningsvis under väntetiden hunnit växa ut till godkänd talibansk standardlängd, inte skall
omedelbart plundras på sina fickpengar och skjutas, eller skickas tillbaka för att hämta mer. Men att erkänna en brutal teokratisk diktatur som likvärdig förhandlingspart är något som ingen regering vill vara först med att göra! (Ryssland, och möjligen inofficiellt Kina har visserligen gjort det, men det är knappast länder vi vanligen vill se som förebilder.)