Vårt Sverige har länge haft en hård narkotikapolitik. Ändå har vi fortsatt höga narkotikarelaterade dödstal, starka illegala marknader och stora kostnader för polis, domstolar, kriminalvård, vård och socialtjänst.
Det borde få oss att ställa en frågan om politiken fungerar – eller försvarar vi mest en gammal ineffektiv princip?
Det är självklart att samhället ska vara hårt mot gängen, langarna och den organiserade brottsligheten. Narkotikahandeln göder skjutningar, skulder, hot och lokal maktutövning. Men den beroende människan är inte samma sak som nätverket som tjänar pengar på henne.
Därför behövs en tydligare skillnad mellan brottslighet och sjukdom.
Varje år lägger rättsväsendet mycket stora resurser på narkotikabrott som gäller eget bruk och mindre innehav. Det betyder polisinsatser, provtagningar, förundersökningar, domstolsärenden och belastningsregister. En del av detta är nödvändigt. Men som huvudstrategi är det dyrt, trubbigt och nog kontraproduktivt.
En polis som jagar ringa bruk kan inte samtidigt lägga samma tid på vapen, pengar, hot, utpressning och försäljningsled. En ung människa med begynnande missbruk blir inte friskare av skam. En beroende person kommer inte lättare tillbaka till arbete av ett brottsregister.
Centerpartiets förslag om att avkriminalisera narkotika i kroppen är därför klokt. Det betyder inte att narkotika accepteras. Det betyder att samhället möter beroende med vård, stöd och ansvar – inte bara straff.
Andra länder visar att det finns bättre vägar. Portugal har kombinerat restriktivitet med vård och sociala insatser. Kanada visar att reglering av cannabis minskar den illegala marknaden och ger skatteintäkter, men också att kommersialisering skapar risker. Tyskland har valt en försiktigare reformväg.
Lärdomen är inte att släppa narkotikan fri. Lärdomen är att reglera klokt, följa upp noga och sätta folkhälsan först.
Sverige bör därför bygga ut skadereduceringen med naloxon, sprututbyte, lågtröskelmottagningar, läkemedelsassisterad behandling, snabb psykiatrisk hjälp och tydliga vårdkedjor. Det räddar liv och minskar kostnader för akutvård, smittspridning, kriminalitet och långvarigt utanförskap.
Vi bör också utreda en strikt reglerad cannabismodell, utan naivitet. I så fall krävs åldersgränser, reklamförbud, kontroll av styrka, neutral förpackning, hård tillsyn och öronmärkta intäkter till vård, prevention och polisens arbete mot gängen.
Dagens politik är inte gratis. Den kostar i rättsprocesser, vårdskador, överdoser, förlorad arbetsförmåga och mänskligt lidande. En mer hälsobaserad narkotikapolitik kan sannolikt frigöra flera miljarder kronor per år genom färre rättsärenden, färre vårdskador, färre akuta insatser och fler människor tillbaka till studier och arbete. Färre döda.
Men siffrorna måste vara seriösa. Sverige bör därför göra en samhällsekonomisk utredning av vad dagens narkotikapolitik kostar – och vad alternativa modeller kan spara. Det viktiga är inte att lova exakta miljarder i förväg. Det viktiga är att sluta låtsas att nuvarande system är effektivt.
En modern narkotikapolitik ska ha tre mål: färre döda, färre unga i missbruk och mindre pengar till kriminella nätverk.
Detta är inte en nån mjuk narkotikapolitik. Det är smartare modernare narkotikapolitik.
Sverige behöver en socialliberal, evidensbaserad och ekonomiskt ansvarsfull linje, låt oss vara hårdare mot gängen, klokare mot brukaren och snabbare hjälp till den som håller på att gå förlorad.
Det vore väl både mänskligare och billigare?
Det borde få oss att ställa en frågan om politiken fungerar – eller försvarar vi mest en gammal ineffektiv princip?
Det är självklart att samhället ska vara hårt mot gängen, langarna och den organiserade brottsligheten. Narkotikahandeln göder skjutningar, skulder, hot och lokal maktutövning. Men den beroende människan är inte samma sak som nätverket som tjänar pengar på henne.
Därför behövs en tydligare skillnad mellan brottslighet och sjukdom.
Varje år lägger rättsväsendet mycket stora resurser på narkotikabrott som gäller eget bruk och mindre innehav. Det betyder polisinsatser, provtagningar, förundersökningar, domstolsärenden och belastningsregister. En del av detta är nödvändigt. Men som huvudstrategi är det dyrt, trubbigt och nog kontraproduktivt.
En polis som jagar ringa bruk kan inte samtidigt lägga samma tid på vapen, pengar, hot, utpressning och försäljningsled. En ung människa med begynnande missbruk blir inte friskare av skam. En beroende person kommer inte lättare tillbaka till arbete av ett brottsregister.
Centerpartiets förslag om att avkriminalisera narkotika i kroppen är därför klokt. Det betyder inte att narkotika accepteras. Det betyder att samhället möter beroende med vård, stöd och ansvar – inte bara straff.
Andra länder visar att det finns bättre vägar. Portugal har kombinerat restriktivitet med vård och sociala insatser. Kanada visar att reglering av cannabis minskar den illegala marknaden och ger skatteintäkter, men också att kommersialisering skapar risker. Tyskland har valt en försiktigare reformväg.
Lärdomen är inte att släppa narkotikan fri. Lärdomen är att reglera klokt, följa upp noga och sätta folkhälsan först.
Sverige bör därför bygga ut skadereduceringen med naloxon, sprututbyte, lågtröskelmottagningar, läkemedelsassisterad behandling, snabb psykiatrisk hjälp och tydliga vårdkedjor. Det räddar liv och minskar kostnader för akutvård, smittspridning, kriminalitet och långvarigt utanförskap.
Vi bör också utreda en strikt reglerad cannabismodell, utan naivitet. I så fall krävs åldersgränser, reklamförbud, kontroll av styrka, neutral förpackning, hård tillsyn och öronmärkta intäkter till vård, prevention och polisens arbete mot gängen.
Dagens politik är inte gratis. Den kostar i rättsprocesser, vårdskador, överdoser, förlorad arbetsförmåga och mänskligt lidande. En mer hälsobaserad narkotikapolitik kan sannolikt frigöra flera miljarder kronor per år genom färre rättsärenden, färre vårdskador, färre akuta insatser och fler människor tillbaka till studier och arbete. Färre döda.
Men siffrorna måste vara seriösa. Sverige bör därför göra en samhällsekonomisk utredning av vad dagens narkotikapolitik kostar – och vad alternativa modeller kan spara. Det viktiga är inte att lova exakta miljarder i förväg. Det viktiga är att sluta låtsas att nuvarande system är effektivt.
En modern narkotikapolitik ska ha tre mål: färre döda, färre unga i missbruk och mindre pengar till kriminella nätverk.
Detta är inte en nån mjuk narkotikapolitik. Det är smartare modernare narkotikapolitik.
Sverige behöver en socialliberal, evidensbaserad och ekonomiskt ansvarsfull linje, låt oss vara hårdare mot gängen, klokare mot brukaren och snabbare hjälp till den som håller på att gå förlorad.
Det vore väl både mänskligare och billigare?
