Citat:
Ursprungligen postat av
Takanashi
Det är många frågor som inte besvaras alternativt bemöts med frågor där det antyds att man rusar till förövares försvar.
1. Varför ska närstående och barn till gäddor betala för utsatthet pga allmän exponering?
2. Hur många utsatta barn har fått upprättelse pga uthängningar? Det påstås men redovisas inte någonstans.
3. Hur många barn får traumabehandling genom dumpens försorg? Är ju förenat med kostnader.
4. Hur många familjer erbjuds hjälp och hur många tackar ja?
5. Var går gränsen för antal självmord och dess konsekvenser pga av uthängningar.? Att en del barn tar livet av sig pga sexuella övergrepp är väl känt och fruktansvärt , men duger inte som ett argument för att andra ska begå självmord.
5. Vad händer med gäddor som blir exponerade?
6. Varför ligger gäddor som begått självmord kvar på dumpens hemsida? Förutom s.k. upprättelse ,hur är det med respekten för närstående?
7. Var finns evidens för att varje gädda sen tidigare har förgripit sig på X antal barn som påstås?
8. Hur många barn har blivit räddade genom dumpens uthängningar?
Allt bärs upp av mer eller mindre fantasifulla antaganden, utan någon som helst evidens.
Ja, inom Dumpen sfären ser man bara den uthängda personen och dennes agerande. Allt annat hamnar i skymundan.
Att det finns andra människor runt omkring, vuxna anhöriga, partners, syskon och inte minst barn, som också drabbas av konsekvenserna, det får man inte tala om.
Så fort man börjar lyfta fram de barn som får leva med utfrysning, mobbning, oro och skam till följd av Dumpens arbetsätt, varför ska just de barnen behöva betala det priset?
Där tycker jag att diskussionen ofta tar slut. Inte därför att konsekvenserna inte finns, utan därför att det är svårt att hitta ett argument som faktiskt rättfärdigar det anhöriga barn får genomlida. Det är enklare att återgå till att prata om förövaren, eftersom det är där den moraliska tydligheten finns. Men verkligheten är sällan så enkel. Konsekvenserna stannar inte alltid hos den person man säger sig vilja nå. De sprider sig också till människor som inte har gjort någonting alls.
Om man på allvar säger att barns bästa ska stå i centrum, då måste man också våga tala om de barn som drabbas av den egna metoden. Annars blir omsorgen om barn villkorad.
Det finns väldigt många frågor och förvånansvärt få svar när det gäller Dumpens verksamhet och vilka konsekvenser den får för andra barn.
Hur stora är de långsiktiga skadorna för anhöriga? Hur många barn får leva med utfrysning, mobbning och oro till följd av uthängningarna? Hur vägs den skadan mot den faktiska nyttan? Och vad finns det egentligen för underlag som visar att metoden ger de effekter man hävdar att den gör?
Det är frågor som förtjänar seriösa svar, men alltför ofta möts de av hänvisningar till goda intentioner snarare än faktiska resonemang.
I slutändan kan man inte rättfärdiga precis vad som helst genom att säga att det görs för en god sak. Historien är full av människor och rörelser som varit övertygade om att deras syfte varit ädelt. Det har aldrig i sig varit någon garanti för att metoderna varit kloka, proportionerliga eller fria från skadliga konsekvenset. Tvärtom är det kanske just när man är övertygad om att man står på den goda sidan som behovet av självkritik och granskning är som störst.
Att vilja skydda barn är ett gott syfte. Det tror jag att de flesta kan enas om. Men även goda syften måste tåla frågor om hur arbetet bedrivs, vilka som drabbas på vägen och om priset som andra människor får betala för att dom ska få Swish, verkligen är försvarbart.