Timbro kör ännu en runda i sin gamla paradgren: att skriva om historien så att kapitalet framstår som hjälten och arbetarrörelsen som någon slags parasit som ”tagit åt sig äran”. Hela texten är ett långt försök att bevisa att Sveriges välstånd inte har något med facklig kamp, demokratisering eller sociala reformer att göra — utan i princip bara med ”liberala reformer” på 1800‑talet och ”låga skatter”.
länk
Det är samma upplägg som alltid:
Arbetarrörelsen överdriver sin roll
Segerfeldt försöker hävda att Socialdemokraterna inte styrde tillräckligt många år mellan 1890–1950 för att kunna ha påverkat utvecklingen. Som om klasskamp, organisering och sociala reformer bara räknas när S råkar ha statsministerposten.
Tillväxten kom ”ändå”
Han menar att reallönerna steg oavsett facklig kamp, och att löneandelen varit ”stabil” i 150 år. Det är en klassisk Timbro‑take: att arbetare får det bättre *av sig själva*, som om kapitalet frivilligt delade med sig av produktivitetsökningar utan strejker, konflikter och politisk press.
Facket var inte bara irrelevant — utan skadligt
Här kommer den obligatoriska 70‑talsranten: löntagarfonder, solidariska löner, inflation, stagnation. Allt är arbetarrörelsens fel, aldrig kapitalets egna kriser, oljechocker eller internationella strukturer. Det är textbook nyliberal historieskrivning.
Kapitalet är ”du”
Ett av de mer kreativa greppen: eftersom pensionsfonder äger aktier är ”kapitalet” egentligen arbetarna själva. Därmed är klassmotsättningar passé. Det är ungefär som att säga att man äger ICA för att man har ett ICA‑kort.
Välfärdsstaten är inte socialdemokratisk
Här görs en poäng av att Bismarck och Beveridge fanns. Ja, och? Det förändrar inte att det var arbetarrörelsen som byggde ut den svenska välfärdsstaten till något som faktiskt fungerade i praktiken.
Välfärden omfördelar inte så mycket som folk tror
Timbro älskar att räkna ”rundgång” som bevis för att omfördelning är meningslös. Det är ett sätt att låtsas som att klassamhället inte existerar, eftersom man räknar bort hela poängen: trygghetssystem, sjukvård, utbildning och pensioner är kollektiva försäkringar, inte välgörenhet.
Det här är i grunden ett ideologiskt projekt: att avpolitisera Sveriges välstånd och skriva ut arbetarrörelsen ur historien.
Det är samma gamla Timbro‑logik:
- Kapitalet skapar allt.
- Arbetarrörelsen förstör allt.
- Välstånd kommer uppifrån, inte underifrån.
- Klasskamp är en myt.
- Ojämlikhet är naturligt.
- Allt bra som hänt hade hänt ändå.
Det är en berättelse som bara går ihop om man:
- ignorerar strejkerna,
- ignorerar rösträttskampen,
- ignorerar sociala reformer,
- ignorerar arbetsmiljölagar,
- ignorerar kollektivavtal,
- ignorerar hela 1900‑talets demokratisering.
En revisionistisk nyliberal saga där kapitalet är hjälten och arbetarna statistroller.
länk
Det är samma upplägg som alltid:
Arbetarrörelsen överdriver sin roll
Segerfeldt försöker hävda att Socialdemokraterna inte styrde tillräckligt många år mellan 1890–1950 för att kunna ha påverkat utvecklingen. Som om klasskamp, organisering och sociala reformer bara räknas när S råkar ha statsministerposten.
Tillväxten kom ”ändå”
Han menar att reallönerna steg oavsett facklig kamp, och att löneandelen varit ”stabil” i 150 år. Det är en klassisk Timbro‑take: att arbetare får det bättre *av sig själva*, som om kapitalet frivilligt delade med sig av produktivitetsökningar utan strejker, konflikter och politisk press.
Facket var inte bara irrelevant — utan skadligt
Här kommer den obligatoriska 70‑talsranten: löntagarfonder, solidariska löner, inflation, stagnation. Allt är arbetarrörelsens fel, aldrig kapitalets egna kriser, oljechocker eller internationella strukturer. Det är textbook nyliberal historieskrivning.
Kapitalet är ”du”
Ett av de mer kreativa greppen: eftersom pensionsfonder äger aktier är ”kapitalet” egentligen arbetarna själva. Därmed är klassmotsättningar passé. Det är ungefär som att säga att man äger ICA för att man har ett ICA‑kort.
Välfärdsstaten är inte socialdemokratisk
Här görs en poäng av att Bismarck och Beveridge fanns. Ja, och? Det förändrar inte att det var arbetarrörelsen som byggde ut den svenska välfärdsstaten till något som faktiskt fungerade i praktiken.
Välfärden omfördelar inte så mycket som folk tror
Timbro älskar att räkna ”rundgång” som bevis för att omfördelning är meningslös. Det är ett sätt att låtsas som att klassamhället inte existerar, eftersom man räknar bort hela poängen: trygghetssystem, sjukvård, utbildning och pensioner är kollektiva försäkringar, inte välgörenhet.
Det här är i grunden ett ideologiskt projekt: att avpolitisera Sveriges välstånd och skriva ut arbetarrörelsen ur historien.
Det är samma gamla Timbro‑logik:
- Kapitalet skapar allt.
- Arbetarrörelsen förstör allt.
- Välstånd kommer uppifrån, inte underifrån.
- Klasskamp är en myt.
- Ojämlikhet är naturligt.
- Allt bra som hänt hade hänt ändå.
Det är en berättelse som bara går ihop om man:
- ignorerar strejkerna,
- ignorerar rösträttskampen,
- ignorerar sociala reformer,
- ignorerar arbetsmiljölagar,
- ignorerar kollektivavtal,
- ignorerar hela 1900‑talets demokratisering.
En revisionistisk nyliberal saga där kapitalet är hjälten och arbetarna statistroller.
