Det här är faktiskt en av de mer pedagogiska konflikterna på länge, för den visar exakt vad som händer när svensk energipolitik möter EU-logik, dansk vindkraftsromantik och kontinentens kroniska behov av att någon annan ska betala för förlängningssladden.
Sverige har byggt upp ett elsystem med vattenkraft i norr, kärnkraft, stamnät, elområden, flaskhalsar, reglerkraft och en massa annat tråkigt ingen i Bryssel orkar läsa in sig på eftersom det inte ryms i en Powerpoint med rubriken “Green Transition”. Sedan uppstår flaskhalsintäkter när elen inte kan flyta fritt mellan områden med olika pris. Det är alltså i praktiken pengar som svenska elkunder och svensk industri har varit med och skapat genom ett system där vi redan betalat dyrt för att ha ett trasigt internt elprislandskap.
Och vad säger EU då? Jo, “vad fint, här finns en påse pengar”. Den ska naturligtvis inte användas flexibelt i Sverige för att stärka svensk produktion, sänka kostnader eller bygga bort våra egna problem. Nej nej. Den ska in i den stora europeiska kaffekassan, där pengarna magiskt förvandlas till “gemensamma projekt”, “koordinerad infrastruktur”, “energiunion” och andra ord som betyder att svenska elkunder får betala medan någon annan håller invigningstal.
Och där kommer Danmark in med sitt eviga vindkraftsmuseum till elsystem. När det blåser ska elen ut. När det inte blåser ska någon annan stå där med baskraft, nätkapacitet och systemansvar. Det är nästan vackert i sin enkelhet: exportera väderberoende moral, importera stabilitet när verkligheten knackar på. Ungefär som att öppna restaurang utan kök och sedan kräva att grannen ska laga maten, diska och dessutom vara tacksam för “samarbetet”.
Konti-Skan Connect skulle alltså bli en ny kabel mellan Sverige och Jylland. Mer kapacitet. Mer sammankoppling. Mer “marknadsintegration”. På EU-svenska låter det som fred, välstånd och gröna ängar. På vanlig svenska betyder det ofta: ännu en slang där svensk el, svenska flaskhalsintäkter och svensk planerbarhet ska kopplas ihop med ett kontinentalt energisystem som monterat ned stabil produktion och nu står med mössan i hand och säger “solidaritet”.
Det roliga är att samma människor som i vanliga fall älskar marknaden plötsligt blir centralplanerare så fort Sverige råkar sitta på något värdefullt. Har Sverige låga elpriser i norr? Då är det ett problem. Har Sverige flaskhalsintäkter? Då är det ett gemensamt europeiskt ansvar. Har Sverige vattenkraft och kärnkraft? Då är det en resurs för alla. Har Tyskland stängt kärnkraften och byggt ett system som kräver vädergudar, brunkol och importkablar? Då är det också tydligen vårt problem.
Man får ändå ge Bryssel att de är konsekventa. När något fungerar nationellt ska det europeiseras. När något havererar europeiskt ska det finansieras nationellt. EU:s energipolitik börjar mer och mer likna en sådan där kompis som alltid vill “dela på notan” efter att själv ha beställt oxfilé, champagne och tre desserter.
Och Danmark då? De spelar förstås sin roll perfekt. Ett land som gjort vindkraft till både religion, exportindustri och självbild vill naturligtvis ha fler kablar. Kablar gör att man kan sälja när det blåser, köpa när det inte blåser och sedan låtsas att man uppfunnit framtiden. Problemet är bara att någon annan måste ha byggt det system som räddar dagen när vindkraftssagan får stiltje i sista kapitlet.
Det är därför Busch, för en gångs skull, gör helt rätt när hon drar i handbromsen. Inte för att Sverige ska isolera sig. Inte för att kablar alltid är dåliga. Utan för att man inte bygger nya förbindelser när reglerna samtidigt skrivs om så att svenska pengar, svensk kapacitet och svenska elkunder blir bankomat för ett större system som andra länder har misskött.
Det här borde egentligen vara grundkurs i förhandling: innan man kopplar in ännu en kabel till grannen ser man till att grannen inte samtidigt försöker få fullmakt till plånboken.
Det märkliga är att detta ens behöver sägas. Sverige har enorma egna behov. Södra Sverige behöver mer planerbar produktion. Industrin behöver stabila priser. Nätet behöver förstärkas. Kärnkraften behöver långsiktiga villkor. Elområdena fungerar som ett nationellt självskadeprogram. Och mitt i detta tycker EU att svenska flaskhalsintäkter ska låsas in i ett regelverk där Bryssel får större inflytande över hur pengarna används.
Det är inte solidaritet. Det är elkabelsocialism med dansk vindbonus.
Och varje gång någon säger “men Europa behöver mer sammanlänkning” ska man svara: ja, kanske. Men sammanlänkning är inte ett självändamål. Ett nät är inte automatiskt bra bara för att det är större. Om man kopplar ihop ett relativt fungerande system med flera dysfunktionella system utan att lösa grundproblemen, då exporterar man inte bara el. Man importerar också andras dumheter.
Det är ungefär som att ha en båt med hål i, och lösningen från EU är att alla båtar ska bindas ihop så att vattnet fördelas mer rättvist.
Så ja, pausa kabeln. Pausa gärna fler projekt tills spelreglerna är glasklara. Bygg först elproduktion där den behövs. Stärk det svenska nätet. Använd svenska flaskhalsintäkter för svenska elkunder och svensk konkurrenskraft. Sedan kan vi prata nordiskt samarbete på riktigt – med Norge, Finland och Danmark – men då som vuxna parter, inte som att Sverige ska vara reservkraft, kassako och förlängningssladd åt alla andra.
Det här är inte isolationism. Det är att låsa ytterdörren när grannen börjar kalla din plånbok för “gemensam europeisk finansieringsmekanism”.
EU:s energipolitik i ett nötskal: först monterar man ned stabil produktion, sedan upptäcker man att elnät inte är magi, och till sist skickar man fakturan till Sverige.
Det är inte energipolitik längre. Det är kolonialism med stickpropp.
Sverige har byggt upp ett elsystem med vattenkraft i norr, kärnkraft, stamnät, elområden, flaskhalsar, reglerkraft och en massa annat tråkigt ingen i Bryssel orkar läsa in sig på eftersom det inte ryms i en Powerpoint med rubriken “Green Transition”. Sedan uppstår flaskhalsintäkter när elen inte kan flyta fritt mellan områden med olika pris. Det är alltså i praktiken pengar som svenska elkunder och svensk industri har varit med och skapat genom ett system där vi redan betalat dyrt för att ha ett trasigt internt elprislandskap.
Och vad säger EU då? Jo, “vad fint, här finns en påse pengar”. Den ska naturligtvis inte användas flexibelt i Sverige för att stärka svensk produktion, sänka kostnader eller bygga bort våra egna problem. Nej nej. Den ska in i den stora europeiska kaffekassan, där pengarna magiskt förvandlas till “gemensamma projekt”, “koordinerad infrastruktur”, “energiunion” och andra ord som betyder att svenska elkunder får betala medan någon annan håller invigningstal.
Och där kommer Danmark in med sitt eviga vindkraftsmuseum till elsystem. När det blåser ska elen ut. När det inte blåser ska någon annan stå där med baskraft, nätkapacitet och systemansvar. Det är nästan vackert i sin enkelhet: exportera väderberoende moral, importera stabilitet när verkligheten knackar på. Ungefär som att öppna restaurang utan kök och sedan kräva att grannen ska laga maten, diska och dessutom vara tacksam för “samarbetet”.
Konti-Skan Connect skulle alltså bli en ny kabel mellan Sverige och Jylland. Mer kapacitet. Mer sammankoppling. Mer “marknadsintegration”. På EU-svenska låter det som fred, välstånd och gröna ängar. På vanlig svenska betyder det ofta: ännu en slang där svensk el, svenska flaskhalsintäkter och svensk planerbarhet ska kopplas ihop med ett kontinentalt energisystem som monterat ned stabil produktion och nu står med mössan i hand och säger “solidaritet”.
Det roliga är att samma människor som i vanliga fall älskar marknaden plötsligt blir centralplanerare så fort Sverige råkar sitta på något värdefullt. Har Sverige låga elpriser i norr? Då är det ett problem. Har Sverige flaskhalsintäkter? Då är det ett gemensamt europeiskt ansvar. Har Sverige vattenkraft och kärnkraft? Då är det en resurs för alla. Har Tyskland stängt kärnkraften och byggt ett system som kräver vädergudar, brunkol och importkablar? Då är det också tydligen vårt problem.
Man får ändå ge Bryssel att de är konsekventa. När något fungerar nationellt ska det europeiseras. När något havererar europeiskt ska det finansieras nationellt. EU:s energipolitik börjar mer och mer likna en sådan där kompis som alltid vill “dela på notan” efter att själv ha beställt oxfilé, champagne och tre desserter.
Och Danmark då? De spelar förstås sin roll perfekt. Ett land som gjort vindkraft till både religion, exportindustri och självbild vill naturligtvis ha fler kablar. Kablar gör att man kan sälja när det blåser, köpa när det inte blåser och sedan låtsas att man uppfunnit framtiden. Problemet är bara att någon annan måste ha byggt det system som räddar dagen när vindkraftssagan får stiltje i sista kapitlet.
Det är därför Busch, för en gångs skull, gör helt rätt när hon drar i handbromsen. Inte för att Sverige ska isolera sig. Inte för att kablar alltid är dåliga. Utan för att man inte bygger nya förbindelser när reglerna samtidigt skrivs om så att svenska pengar, svensk kapacitet och svenska elkunder blir bankomat för ett större system som andra länder har misskött.
Det här borde egentligen vara grundkurs i förhandling: innan man kopplar in ännu en kabel till grannen ser man till att grannen inte samtidigt försöker få fullmakt till plånboken.
Det märkliga är att detta ens behöver sägas. Sverige har enorma egna behov. Södra Sverige behöver mer planerbar produktion. Industrin behöver stabila priser. Nätet behöver förstärkas. Kärnkraften behöver långsiktiga villkor. Elområdena fungerar som ett nationellt självskadeprogram. Och mitt i detta tycker EU att svenska flaskhalsintäkter ska låsas in i ett regelverk där Bryssel får större inflytande över hur pengarna används.
Det är inte solidaritet. Det är elkabelsocialism med dansk vindbonus.
Och varje gång någon säger “men Europa behöver mer sammanlänkning” ska man svara: ja, kanske. Men sammanlänkning är inte ett självändamål. Ett nät är inte automatiskt bra bara för att det är större. Om man kopplar ihop ett relativt fungerande system med flera dysfunktionella system utan att lösa grundproblemen, då exporterar man inte bara el. Man importerar också andras dumheter.
Det är ungefär som att ha en båt med hål i, och lösningen från EU är att alla båtar ska bindas ihop så att vattnet fördelas mer rättvist.
Så ja, pausa kabeln. Pausa gärna fler projekt tills spelreglerna är glasklara. Bygg först elproduktion där den behövs. Stärk det svenska nätet. Använd svenska flaskhalsintäkter för svenska elkunder och svensk konkurrenskraft. Sedan kan vi prata nordiskt samarbete på riktigt – med Norge, Finland och Danmark – men då som vuxna parter, inte som att Sverige ska vara reservkraft, kassako och förlängningssladd åt alla andra.
Det här är inte isolationism. Det är att låsa ytterdörren när grannen börjar kalla din plånbok för “gemensam europeisk finansieringsmekanism”.
EU:s energipolitik i ett nötskal: först monterar man ned stabil produktion, sedan upptäcker man att elnät inte är magi, och till sist skickar man fakturan till Sverige.
Det är inte energipolitik längre. Det är kolonialism med stickpropp.
