Citat:
Ursprungligen postat av
buffalo3tys
Ringer det inte i den källkritiska klockan hos dig när någon refferar till en studie från Kanada som är över två decennier gammal som källa till sina argument?
Jag kräver ingenting. Kommer du inte ihåg min första fråga till dig. Finns det forskning om dumpen?
Du hade snöat in dig på liknande fenomen.
Om du läser tråden så har en användare tagit fram. Jag antar man kan kalla det studier som kretsar kring Dumpen. Jag har bemött det inlägget. Så ja det fanns "forskning" om Dumpen. Inte så imponerande men ändå.
Jag tycker två av studierna var intressanta. Även om de inte behandlar datan jag är intresserad av.
Jag menar att det kan bli en brytpunkt när någon i familjen/släkten blir uthängd. Och att fler offer kommer fram inom den familjen.
Så du menar alltså att du inte har några studier som faktiskt stödjer det du säger?
Det är i grunden antaganden, att du tror att det förhåller sig på ett visst sätt, snarare än att du kan visa på något som backar upp det, alltså rena spekulationer.
Du verkar utgå från att bara för att något exponeras så följer det automatiskt att alla som drabbats kliver fram. Så fungerar det inte i verkligheten.
I de fall där människor faktiskt berättar om sexuella övergrepp sker det oftare när de känner en viss trygghet, inte när det finns ett yttre tryck och en uppenbar risk att allt blir allmänt känt. Det är en avgörande skillnad.
Om man i stället hade arbetat med anonymisering, pixlade bilder, mindre exponering i själva konfrontationerna, då hade tröskeln sannolikt varit lägre. Möjligheten att vända sig till någon man litar på ökar när risken för offentlig spridning minskar. Det är inte särskilt komplicerat.
Det som skaver, och som gör att du och många andra som försvarar det här tappar i trovärdighet, är den där obalansen i hur ni för er.
Ni ställer höga krav på bevis från andra, gärna forskning, källor, hela paketet. Och i många fall får ni det också serverat. Men när det kommer till era egna påståenden, då blir det plötsligt betydligt tunnare. Då räcker det med vad man känner, tror eller tycker borde vara sant och den som frågar kan söka svaret själva.
Det blir svårt att ta på allvar. För antingen för man en diskussion som vilar på något mer än magkänsla, eller så gör man det inte. Men man kan inte kräva det ena av andra och själv inte ha samma krav på sina egna argument.
Det framstår ganska tydligt att många drivs av en stark känslomässig reaktion. Det är i sig inte konstigt, ämnet väcker sådant. Men problemet uppstår när fakta som inte stämmer överens med den känslan avfärdas per automatik, medans om något litet bekräftar känslan så lyfts det fram som avgörande.
Det blir nästan som att en enstaka studie som råkar peka i ”rätt” riktning väger tyngre än ett helt fält av forskning som pekar åt ett annat håll. Och där någonstans har man lämnat det som brukar kallas ett seriöst resonemang.
Det sorgliga är att vi i dag har tillgång till mer information än någonsin. Man behöver inte vara vare sig psykolog eller kriminolog för att läsa studier och ta del av forskning. Förstår man inte innehållet, då finns det verktyg för att få det förklarat på ett begripligt sätt.
Så möjligheten att faktiskt sätta sig in i frågan finns. Frågan är väl snarare om viljan finns.