Många extremister på vänsterkanten, om inte närapå alla, drivs av deras egna misär; de känner en djup avsky för sig själva och för det samhälle de vuxit upp i. För varför skulle de annars vilja riva ner och förstöra samhället - och särskilt det svenska samhället - som i jämförelse med andra länder varit ett paradis i många avseenden? De har tyvärr upplevt svek och oförrätter, både faktiska och inbillade, och många av dem fastnar i en evig och destruktiv tonårsrevolt. Och just Hübinettes situation blev särskilt problematisk eftersom han adopterades, och då han inte verkar ha haft adoptivföräldrar som kunde ge honom det mentala stöd som behövdes. Han rycktes upp ur det etniska och kulturella sammanhang han kunde ha vuxit upp i, i Sydkorea, och kastades in i en etniskt främmande värld i Sverige, som skapade en extrem känsla av alienering hos honom. Och det är det som maniskt driver hans hat mot adoptioner, mot svenskar, mot Sverige, mot Europa, mot vita människor och mot västlig identitet, och hela hans liv har gått ut på att göra upp med hans egna känslor kring de oförrätter han upplever sig ha blivit utsatt för. Det är verkligen så enkelt som att 'om Tobias lider, då ska alla andra lida'; så tänker han, instinktivt. Och precis så tänker många av de andra självhatande vänsterextremisterna i hans kretsar, som säkerligen har haft liknande upplevelser under barndom och uppväxt - t ex Wåg och Röstlund - och som har resulterat i knarkande, ensamhet och astronomiska mängder av upplevt offerskap hos dem. Vänsterextremism bottnar nog väldigt mycket i det där, och det mynnar ut i desperata och revolterande rop på hjälp från människor som mår extremt dåligt. Och den där rotlösheten och revolterande förstörelsemanin återfinner man också hos många vilsna, självhatande och identitetslösa invandrare, som tar ut sin frustration på den befolkning och det land som dumdristigt förbarmat sig över dem.
Hübinettes citat om västerlandets och vita människors död och lidande återupprepas nu i mindre skala i hans märkliga familjerelation med den här kvinnan, barnet och de två bögarna. På samma sätt som Sverige och svenskarna var onda mot honom, och som varit det som drivit hans förstörelsemani på ett samhällsplan, så uppvisar han precis samma beteende i hans privata relation nu; de som sårat honom ska förintas; för om Tobias lider, då ska alla andra lida precis lika mycket. Han verkar kämpa med en extrem oförmåga att hantera negativa känslor och kriser. Det kan man såklart inte klandra honom för, med tanke på vad han troligtvis varit med om, men alla andra runtomkring honom får lida för det.
Vad är det bästa sättet att gardera sig mot att ens barn blir rotlösa och självhatande monster som vill förstöra allt i deras väg? Det säkraste sättet är att få dem att älska och känna stolthet över sitt eget land, sin egen kultur och sitt eget folk. Att få dem att känna mening och att vara delaktiga och sedda. Och precis som Tobias själv pekar på, och där jag givetvis håller med honom - man ska inte adoptera barn, och framförallt inte utomeuropeiskt. Visst, det kan lyckas, men det kan lika gärna sluta i fullständig misär. Djungel-Joel och Hübinette är två prominenta exempel på totala adoptionskatastrofer som hade kunnat undvikas. Att existera i samhällen bland människor som ser ut som, tänker som, agerar och fungerar som en själv är något som borde vara alla förunnat. Och den senaste tidens invandringsvansinne och dess konsekvenser är ett utmärkt bevis för att det är det bästa. Det har det alltid varit. Det "mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället" som Hübinette svamlade om är en enkelbiljett till helvetet för alla inblandade.