SL, som ju är kända för att snarast gå från klarhet till klarhet, har än en gång satt fingret på ett oerhört pressande ämne i vår svenska kollektivtrafik. Kärringarna.
Länk till SL:s reklam
Om de inte sitter och äter fågelfrön och släpper skalen rakt ned på golvet, som man antagligen gjorde på deras tid, så sitter de i klungor och gapar på ibland rent ordningsstörande vis. På många bussträckor kan det komma på en hel hop med gamla käringar som tjoar och tjimmar och dricker energidryck. Ofta har de med sig elsparkcykeln lite tokigt parkerad i mittgången så att medresenärer får krångla sig förbi. Hänsyn för omgivningen är inte Anitas gren alla dagar. Hennes likgiltighet för den direkta närmiljön hamnar på samma hög som kattens skit.
I Kista har de till och med slutat kontrollera biljetter på dessa åldrade kvinnor, med anledning av att Anita och hennes polare tränger sig på, hotar chauffören och ställer till med allmän oreda mellan varven. Då är det enklare att bara öppna fördämningarna och släppa in både Ingrid, Marika och Lotten urskiljningslöst för att bevara "husfriden" på bussen.
Snart är ju dessa årgångar inne på ålderdomshemmet eller hospis, men till dess - hur resonerar man med Anita och hennes gelikar?
Ska man bara vänta på att de med tiden dör ut och lugnet åter sluter sig över Stockholms trafiknät?