8-årig flicka tvångsomhändertagen av SOC, mycket pekar på felaktig bedömning av SOC

Jag tror att många, tack vare samtalsklimatet i det offentliga rummet bland annat närmast vill att det ska göras fel för att kunna pekas finger. När sedan samhället står pall blir det en backlash.

Överste Gaphals i Örebro har ju själv eldat på i just detta ärende. Att stå i kommunfullmäktige och gapa om beslut som alla andra i rummet i demokratisk ordning har varit med om att fatta och aldrig komma med några egna förslag är så fattigt att man nästan blir förvånad över att så få ser igenom? Han har närmast noll närvaro i sin nämnd för där får man inte filma och skapa content kan man ana. Snacka om slöseri med skattepengar! Han gör noll nytta.

Detta ärende fungerar på samma sätt, man förstår inte spelreglerna, någon gör ett snyftreportage och så går drevet igång. Helt okritiskt mot de som kritiserar.

Det är inget konstigt att socialtjänsten följer vårdplanen, det är deras jobb. Att det är i media får absolut inte göra någon skillnad.

Ja, förutom foliehatt så gör ju Kurt exakt samma sak som han anklagar oss andra för. Han litar blint på föräldrarnas version av ett händelseförlopp.

Hur stor är chansen att man som ifrågasatt förälder kan vara fullt ut objektiv i sin verklighetsuppfattning?

Det ni verkar sakna är erfarenhet av hur det faktiskt kan se ut när man själv hamnar i socialtjänstens processer och den typen av maktutövning som många föräldrar upplever som djupt problematisk.

Det finns i dag flera grupper där drabbade föräldrar delar sina erfarenheter. Menar ni att alla dessa människor har fel? Det är svårt att tro, särskilt när man själv har gått igenom dokumentation i olika ärenden och sett liknande mönster upprepas.

I de fall jag granskat har det funnits tydliga avvikelser: ursprungsuppgifter som förändrats, formuleringar som förskjutits i betydelse och påståenden som saknat stöd i journalerna. Det är allvarligt, eftersom sådant riskerar att påverka hela bedömningen.

Problemet är att mycket av detta sker utanför direkt insyn. Domstolar och nämnder utgår i stor utsträckning från det material som presenteras, och om underlaget inte är korrekt blir konsekvenserna därefter. Det är inte alltid uppenbart för den som inte själv varit i situationen.

Samtidigt har något börjat förändras. Media uppmärksammar fler fall, och fler föräldrar har blivit medvetna om sina rättigheter som till exempel att begära ut handlingar och granska dem kritiskt. Det i sig är en viktig utveckling.

Det här handlar inte om att ifrågasätta att samhället måste ingripa när barn far illa. Det ska det göra. Men när processen brister riskerar ingripanden att bli felaktiga, vilket i sin tur kan orsaka stor skada. Därför måste både skyddet för barn och rättssäkerheten för föräldrar tas på lika stort allvar.

Det handlar inte om enstaka fall eller "några vänner". Det är många föräldrar som vittnar om liknande brister och det här har också uppmärksammats och kritiserats av både forskare och advokater.

Det finns heller inget motsatsförhållande mellan att socialtjänsten ska ingripa när det behövs och att den samtidigt måste göra allt för att undvika felaktiga ingripanden. Tvärtom är det en grundläggande del av ett rättssäkert system, dvs att skydda barn även från konsekvenserna av felaktiga beslut.

Det som ofta missas i den här diskussionen är just balansen. Att utgå från att myndigheten alltid har rätt riskerar att leda till att man blundar för brister, även när de får allvarliga konsekvenser.

Rättssäkerhet och respekt för grundläggande demokratiska principer måste gälla även när socialtjänsten gör felaktiga bedömningar oavsett om det gäller LVU-ärenden eller situationer där "frivilliga" insatser i praktiken upplevs som påtvingade.

Ingen ifrågasätter att barn ska skyddas när det verkligen behövs. Men att använda placeringar och LVU på det sätt som ibland sker i dag är inte en lösning på bristande föräldraförmåga. I många fall vore det bättre med tidiga, frivilliga och mer flexibla stödinsatser – och att utbudet av sådana insatser faktiskt breddas.

Det jag lyfter gäller situationer där underlaget inte håller. När en bild av familjen byggs upp utan tydligt faktastöd, och sedan förs in i utredningar som om den vore verifierad. I de genomgångar jag själv gjort har jag sett återkommande avvikelser: uppgifter som inte går att spåra till källor och formuleringar som inte stämmer överens med ursprungsdokumentationen.

Det här borde inte förekomma ens i enstaka fall i ett demokratiskt samhälle. Men det räckte att kontrollera materialet noggrant för att hitta liknande problem i flera oberoende ärenden.

Det där låter som rena fantasier.

I verkligheten är det ofta mycket svårt att få ut dokumentationen överhuvudtaget. När man väl får den lämnas den i regel ut i pappersform och dessutom ofta med omfattande maskningar.

Resultatet blir att centrala delar saknas, vilket gör det i praktiken omöjligt att förstå helheten, kontrollera uppgifterna eller upptäcka eventuella fel. Och utan den möjligheten blir det också väldigt svårt att försvara sig på ett meningsfullt sätt.

Problemet är att socionomer ofta gör egna tolkningar av vad exempelvis BUP har sagt och sedan väger samman olika professionellas bedömningar till en samlad helhetsbild. Det är just i det steget som risken är stor att något förskjuts, vinklas eller blir fel.

När sådana tolkningar sedan får ligga till grund för beslut kan konsekvenserna bli mycket allvarliga, i värsta fall livsavgörande för barnet.

Det är den risken jag menar att du underskattar, eller inte fullt ut tar in vidden av. I din världsbild verkar staten alltid ha rätt och om staten har fel gör det ändå inget, eftersom syftet anses gott. Där skiljer vi oss åt helt och hållet.

Jag accepterar inte att staten får utöva makt över barnfamiljer på det här sättet när underlaget riskerar att vara felaktigt. Det får helt enkelt inte bli fel. Därför borde sådana utredningar genomgå en verkligt oberoende faktagranskning innan de skickas vidare till nämnd och domstol som beslutsunderlag.

Jag beskriver hur LVU-processen faktiskt kan fungera i praktiken och varför det i många fall är oerhört svårt för föräldrar att försvara sig rättsligt mot socialtjänsten.

Sätt dig själv i den situationen: om det gällde ditt eget barn och du stod i en process i domstol, hade du inte velat ha tillgång till samma dokumentation som socialtjänsten bygger sitt ärende på?

I dag saknar många föräldrar i praktiken den insynen. Det skapar en obalans där socialtjänsten får ett stort övertag och i hög grad kan styra hur situationen beskrivs.

Och det är just den beskrivningen, dvs berättelsen som formas av underlaget, som ofta blir avgörande i domstolen. Inte nödvändigtvis en fullt ut kontrollerad och verifierad faktabild, vilket många tyvärr utgår ifrån.

Det här bekräftar egentligen bara det jag sagt tidigare. När sakargumenten tar slut kommer etiketterna fram i stället: foliehatt, konspirationsteoretiker, desinformatör osv.

Men det vänder på verkligheten. Jag beskriver hur LVU-processen fungerar i praktiken, medan ni som försvarar systemet i stället försöker förminska och håna när det som sägs blir obekvämt.

Jag har heller aldrig motsatt mig att socialtjänsten ingriper när barn faktiskt far illa, tvärtom. Det jag vänder mig mot är att det i dag saknas en tydlig nolltolerans mot maktmissbruk och mot att uppgifter utan faktastöd förs in i utredningar.

Den spärren borde vara självklar i ett rättssäkert system. I dag finns det brister, och uppgifter faktagranskas inte alltid på det sätt som krävs. Det skapar en obalans som i grunden strider mot principen om rättssäkerhet, något som borde vara självklart i ett demokratiskt samhälle.

Aha, du tror inte tvångsvård behövs alls?

Ojdå, då tänker vi olika.

När har jag sagt det?

Du säger att kontrollinstanserna fångar problemen.
JO. IVO. Kammarrätten.Ja, det stämma när de får chansen. Men vem kontrollerar det som aldrig dokumenterades? Vem granskar det som sekretessbelades? Vem prövar det underlag som aldrig nådde domstolen?

Kontrollinstanserna ser samma slutprodukt som domstolen. Inte råmaterialet till den klippta filmen som soc visat upp för domstol och nämnd..


Du säger att skillnaden mot andra länder är liten. Sverige har en av Europas högsta placeringsfrekvenser för barn och har fällts i Europadomstolen vid upprepade tillfällen för kränkningar av artikel 8, rätten till familjeliv. En av de mest grundläggande demokratiska rättigheterna vi har.
Det är inte desinformation. Det är statistik och domar.

Och nej, du är inte problemet för att du försvarar systemet.
Du är problemet för att du kallar dokumenterad kritik för hat och desinformation utan att bemöta ett enda konkret argument. Det har du inte gjort en enda gång i den här diskussionen.

Du har påstått att jag sprider desinformation och hat.
Visa mig ett enda konkret exempel från den här tråden.

Inte en känsla. Inte en tolkning. Ett citat med en förklaring av vad som är falskt eller hatiskt i det.
Det borde vara enkelt om påståendet stämmer.

Jag har talat om journalutdrag, de finns och är allmänna handlingar. De lämnas inte ut automatiskt.
Jag har talat om sekretess mot den egna parten, det regleras i OSL 10:3 som du själv citerade.
Jag har talat om Sverige i Europadomstolen, domarna är offentliga.
Jag har talat om IVO:s vitesföreläggande mot Norrköping i fallet Lilla Hjärtat, det finns på IVO:s egen hemsida.

Om något av det är desinformation så visa mig var jag har fel.

Det är nämligen precis det vi saknar i den här diskussionen, inte fler etiketter, utan ett enda konkret bemötande av ett enda konkret argument. Du har inga, utan uppträder precis som alla andra systemförsvarare, när ni får soppatorsk på argument. Då åker glåporden fram. "desinformatör" "konspirationsteoretiker" och nu det senaste.. "spridare av hat".

Herrejösses alltså. Ni är så förutsägbara att det är skrämmande. Var är sakargumenten?

My bad, läste ditt citat för dåligt.

Hur bevisar man att något fungerar ungefär som det är tänkt?

Ja, det blir lite som att bevisa att man inte har slagit någon i en misshandel, dvs svårt.

Därför har åklagaren bevisbördan i brottmål och i hyfsat hederliga diskussioner så är det den som påstår att något inte fungerar som får visa det.

Det är upp till dig att lösa. Du talar för att sytemet fungerar väl. Så upp till bevis nu.

Jag litar inte heller blint på föräldrarnas historia.
Jag litar på dokumentation. Och till skillnad från dig har jag faktiskt läst originaldokumentationen och jämfört den med vad den utredande socialsekreteraren skrivit i utredningen.
Det är inte en känsla. Det är ett metodiskt arbete.

När en socialsekreterare pratar med ett vittne som säger en sak och utredningen återger något annat är det inte en tolkningsfråga. Det är en faktafråga. När en tidsstämpel i systemloggen visar att en journalanteckning skrevs efter att beslutet redan fattats, är det inte en åsikt. Det är bevis.

Det är precis den här typen av faktagranskning som föräldrar tvingas göra själva, under extrem tidspress, med ett biträde som har 8-12 timmar på sig. Medan socialtjänsten har haft månader på sig att bygga sin berättelse. Det är inte ett rättssäkert system.

Det är ett system där den starkare parten ensam kontrollerar vilket underlag domstolen får se och där den svagare parten förväntas avslöja manipulationen innan förhandlingen är slut. Domstolen borde aldrig behöva förlita sig på att föräldern själv hittar fabricerade uppgifter i utredningen. Det borde vara domstolens egen uppgift att granska underlaget kritiskt. Det är det som kallas rättssäkerhet.

Om man vill komma så nära sanningen som möjligt måste man gå in och läsa i rådatan som utredningen byggde på. Där ligger sanningen. Inte i socialtjänstens utredning. Det är just detta ni systemförsvarare inte begriper er på.

Och vad är det som säger att socialsekreterare klarar av att vara objektiva, när man med ganska enkla medel och läskunnighet kan se att inte är det.

Men SLUTA, håll dig till just detta ärendet, lägg av med sidospår såsom hur välfärdssystemen fungerar på makronivå... Starta en egen tråd med Kurt-Sune för dessa diskussioner tack.

Det är en begäran att få svar på påståendet om att detta är ett enskilt fall. För mig är det tydligt att Elsahaveriet är ytterligare ett offer för det systemhaveri som är inom LVU.
I en rättsstat kan man inte godtyckligt riva upp familjer. Vi kan inte ha extrajudiciella myndighetsutövande. Vi är alla lika inför lagen.

Ni klarar för övrigt inte av att backa upp era egna påståenden om Elsafallet. Det bästa ni har är en tautologi om att LVU är korrekt för SOC gör alltid gör rätt.
Så vad grundar ni denna tro om SOC på?

De ECHR avgöranden som finns i modern tid handlar om i huvudsak två olika teman. Återförening och umgänge. Lagstiftning och praxis har ändrats. Vad har detta med att det du påstår är problemet att göra?

Tänk om den höga placeringsfrekvensen beror på att systemet är bra på att hitta barn som behöver hjälp?

Och tänk om statistiken blir delvis snedvriden pga paragraf 2 ärenden som i många andra länder helt sköts inom kriminalvården?

Det låter som väl underbyggd systemkritik det du för fram men saknar i själva verket all förankring i verkligheten.