Nu är i alla fall manegen krattad. Detr finns tre utfall av den här soppan:
1. Mohamsson får en riktig motkandidat men vinner omröstningen. Då är det indirekt klart att partiet stöder Mohamssons linje, också om varken partiet eller riksdagsgruppen har fått vara med och bereda frågan. Då är L plötsligt för SD-samarbete i regeringen.
2. Mohamsson får en riktig motkandidat och förlorar omröstningen. Då är det indirekt klart att partiet inte ställer sig bakom den 180-gradiga vändning hon nu genomfört på egen hand. Då är L fortsättningsvis mot regeringssamarbete med SD.
3. Mohamsson får ingen motkandidat, i värsta fall genom att hon kontrollerar valberedningen och ser till att det inte ställs upp någon sådan. Då vinner hon valet och ändrar L:s röda linje (bestämd på ett landsmöte) genom en politisk kupp. I praktiken slutar L då att existera, det spelar ingen roll om Mohamssons förändrade linje är ett "rätt" eller "fel" beslut. Man kan inte ha ett "demokratiskt" parti i ett demokratiskt Sverige, där partiledaren bakom lyckta dörrar kuppar fram en tvärtom-förändring mot vad partiets medlemmar bestämt. Och det hjälper inte det minsta med att låtsas signera det via ett på förhand avgjort möte. Det är så man gör i totalitära regimer, så det skulle vara mer än ironiskt om det är så det går till i Liberalerna, av alla partier.