Citat:
Ursprungligen postat av
SiamGnome
Taktiken är inte helt vansinnigt, om Iran kan dölja och skydda x antal avskjutningsramper. Så är det smart skjuta billiga drönare och låta fienden använda sina "interceptors." Sen när dessa börjar tar slut skjuter man sina bättre missiler på fienden. Kommer det att lyckas? Troligen inte. Men är man desperat så tar man till desperata metoder. Den andra taktiken är skjuta som mycket man kan från början för få grannarna, de som inte får olja (Japan mfl), samt am folket att ringa Trump (Sina valda/lobbade kongress ledamöter)
Iran's strategi är ett totalt krig i tid och rum. Dvs man vill långdraget krig. Där omvärlden ska känna smärta och indirekt få USA att avsluta. Helt vansinnigt är det inte, då man slås för sin överlevnad. Man behöver inte vinna bara överleva. Medan USA vill ha ett begränsat krig, som inte påverkar den egna befolkningen. USA har två möjliga svagheter plus en i en svag allians
1 Begränsat antal interceptors.
2 Am folkets stridsvilja.
3 Am allierade har blivit indragna mer eller mindre utan att de ville det.
Så Iran försöker påverka alla tre svagheterna.
Iran har också fördelen att veta att USA inte kommer sätta in egna styrkor undantaget kommandos. Så klarar bara Irans regim att existera när USA tröttnar så har man vunnit.
Så jag upprepar frågan man måste ställa sig som amerikans ledare. Vad kommer det iranska folket göra. Stödja regimen eller fälla den?
Det kan sluta med att regimen vinner (överlever) och att USA vinner (Irans förmåga att vara dum mot omvärlden finns inte kvar) och iranska folket förlorar.
Slutligen jag satsar mina pengar på att USA vinner. regimen kanske finns kvar och iranska folket förlorar.
Mycket handlar om robotar och luftförsvar. Om - hypotetiskt - Iran skulle ha 100 000 ballistiska robotar och 10 000 TEL-ramper så skulle ingen i regionen kunna göra något som helst mot dem. Inget försvar skulle räcka till och Iran skulle inte ens behöva några kärnvapen.
Det där har givetvis israelerna fattat. På generalstaben i Tel Aviv ser man utvecklingen av Irans robotvapen som ett större hot än kärnvapnen, som kan hållas tillbaka av externa aktörer, eller stödet till proxystyrkorna i Gaza, Libanon och Jemen, som inte kan rekonstituera sina vapenresurser efter Assadregimens fall Syrien.
Under tolvdagarskriget i juni försökte därför israelerna komma till rätta med det där. Den viktigaste insatsen var att slå ut Irans samtliga fabriker för tillverkning av fast raketbränsle. I och med detta trodde man sig ha förlamat nytillverkningen av iranska robotar och att det skulle ta ett par år för Iran att komma igång med produktionen igen.
Men en kalldusch kom i augusti då Kina plötsligt började leverera färdiga moduler för återuppbyggnad av fabrikerna för raketbränsle. Detta hade inte Israel räknat med. Redan i höstas började så tillverkningen att ta fart och Irans nya policy var nu inte bara att återställa produktionen till "status quo ante", utan att dramatiskt öka den.
Det är i detta ljus man måste se den brådska med vilken Israel har drivit på för att trycka till Iran ännu en gång. Netanyahu har också övertygat Trump att dra åt samma håll i denna fråga och skicka Witkoff/Kuschner för att förhandla med prästerna. Högst på agendan sätter man frågan om kärnvapen. Denna är också viktig (och lätt för opinionen att förstå), liksom Irans stöd till terrorgrupper, som Hamas och Hizbollah. Men dessa är frågor är inte akuta på samma sätt som frågan om robotarna.
Operation Roaring Lion/Epic Fury handlar först och främst om att åtgärda robothotet. Som det ser ut (på ytan, i alla fall) har de allierade varit framgångsrika i detta avseende. Man har gjort rent hus med Irans luftförsvar och i inledningsskedet gått efter TEL-ramperna, vilkas antal beräknas vara nere i 70 stycken lagom till helgen (från 400 innan angreppet).
När man på så vis pressat tillbaka den iranska möjligheten att överväldiga luftförsvaret i Israel och diverse arabiska grannländer och tömma deras förråd av dyra och (relativt) fåtaliga "interceptorer", så blir hotet hanterbart och man kan nu koncentrera sig på att tillintetgöra hela infrastrukturen kring robotproduktionen, dvs fabriker, depåer, och de jättelika underjordiska komplex, som Iran har byggt upp för att skydda sina resurser.
Under någon vecka kommer vi därför att se hur luftkriget ändrar karaktär. Nu kommer tonvikten att ligga på systematiska amerikanska insatser med plan av typ B-52 och B-2, utrustade med MOAB och "Bunker Busters".
När detta är gjort är det väl läge att trappa ned, men hålla garden uppe med opportunistiska luftangrepp för att behålla pressen på regimen. Nu kommer man att förklara att "seger" har uunåtts. Vill regimen i Tehran ha något slags avslut så får de själva ta initiativ till detta. USA (eller Israel) kommer i detta läge inte att ligga på om "Regime Change", vilket bara skulle betyda att prästerna kan plocka politiska poäng genom att sitta var. Istället får prästerna sjuda i sitt eget spad i ett land där ingen normal verksamhet kan bedrivas på ett rimligt sätt.
