Kollegor som pratar om alldeles för privata ämnen?

Vet inte vart jag ska vända mig om dethär så då blir det flashback

Under min karriär har jag alltid haft kollegor som delar med sig alldeles för mycket om sitt privatliv, till gränsen där det blir obekvämt. Där man pratar om självmordstankar och andra problem. Det blir helt enkelt alldeles för djupt och grundproblemet är att jag verkligen inte bryr mig men samtidigt vill man inte verka okänslig

Är det nån som kan relatera? Hur hanterar man detta?

Jag skulle uppskatta kollegor som för ärliga, djupa samtal.
Överlag är det för käckt och ytligt.

Är väl ingen som tvingar dig att prata?

Känns väl okänsligt att bara säga "ok" efter nån har delat något djupt

På en del arbetsplatser har jag fått erfara en mer öppenhet.
Jag lyssnar gärna på problem så länge det inte missbrukas som ett martyr-redskap.
Har betydligt lättare för att socialisera när folk omkring mig är öppna och ärliga.

Ser jag tendenser till missbruk av förtroende eller skitsanck väntar jag ut tills ett skifte sker eller så byter jag arbetsplats till där det är “safe” för alla att vara sig själva.
Ibland kan det vara svårt att förutspå potentialen för vilket håll det bär hän.
Men det är hemskt när folk använder information till att göra egna “kreativa" tolkningar för att sedan lite snyggt hinta till resten av arbetsgruppen om att men är både det ena och det andra.

Om du upplever att det är jobbigt med mänskliga människor med tillhörande problem i olika mått, finns det jobb där du kan undgå det sociala.

Det är bättre att vara brutalt tydlig och ärlig.

"Nu blev det för privat för min del. Jag ska förresten fortsätta med mitt, hej med dig!" Och sen bara går man.

Kan lyssna på det mesta och vara stöttande men gränsen för mig är när kollegan kommer in på sexlivet med sin nya partner. Det är ett för privat ämne.

Förklara för vederbörande att det är ok att vara personlig, men oproffersionelt att vara privat på jobbet.

Är väl skönt att några inte är så stela, är liksom ingen brist på stela människor.

Dessa ska hållas kort. Känns som dom här människorna är i behov av en snuttefilt. Och tror att man ska agera det åt dom på jobbet. Ibland undrar jag om dom lider av ensamhet och inte har någon hemma eller familj att prata med. Udda som fan är det i alla fall. Har aldrig varit på en arbetsplats där folk snackar privata saker om sitt liv. Väldigt städade människor. På höjden att man typ köpt en kaffemaskin liknande. Aldrig, "vet du jag satte på min grannfru i lördags ,för frun vill ju fan inte bjuda till längre"

Dessutom är det väl inte hos psykologen man är, utan just på en arbetsplats. Palla med dessa idioter.

Det komiska är när dom klagar på att det är stelt, eller att det är festligare om man bjuder till lite. Låter som ett upplägg på en tonårsfest.Gå till en klubb eller anordna fest hemma hos dig om du vill ha det " festligt".

Man ska aldrig prata om privata saker med kollegor för du vet aldrig när du slutar prata med dem och då sitter de på onödig information om en.

Det är ok att vara udda idag. Säg du är diagnostiserad med asperger och inte kan prata om såna saker dom förstår säkert. Såna som du sticker ut fort